När Skriftställaren tänker radio, tänker han genast Tio i topp på lördagseftermiddagarna under de bitterljuva tonåren. Han kan fortfarande i sitt inre höra den knattrande mentometern när publiken röstade. Ett leksaksgevär, muttrade en bister figur. Fejk. Spelar roll.
Ljudet signalerar lördagseftermiddag och väntande afton med mellanölskasse tillsammans med vapendragaren och bandkollegan Conny. Den senare alltid uppsnofsad med lockarna på plats.
Begreppet radio för mig är i strikt fysisk bemärkelse en gulbrun transistorapparat med handtag en varm sommar i mitten på 60-talet i Brantevik på fagra Österlen. Utan att fråga syrran som apparaten tillhörde lånade jag den. Sedan knallade vi omkring bland talrika komockor på Grönet utanför Brantevik, släta klippor och brusande hav på sidan om oss, blonda söta Agneta från Helsingborg och jag.
Sommartoppen var det den gången. Farmer John med Hep Stars. Du liknar Donovan, sa Agneta. Av för mig svårbegriplig anledning tyckte hon om PJ Proby. Han som byxorna sprack på under ett framträdande.
Kjell Alinge lyssnade jag med stor förtjusning på. Hans fullkomligt galna och oförutsägbara program tillsammans med sidekicken Janne Forsell . En gång meddelade han att han skulle göra provokationsradio genom att utbrista "alla i Säffle är fula". Radiogeni. En särskild radiobegåvning som man numera bara återfinner hos multikonstnären Mikael Strömberg.
Skvalradio sa man på den gamla, goda tiden. Radio som står på i bakgrunden medan man arbetar eller håller på med något. En ljudkuliss. Det har jag alltid haft svårt för.
Vissa morgnar efter sömnklena vita nätter dröjer jag i sängen och lyssnar på finsk radio. Fattar inte ett jota. Men det gör mig trygg att höra tungomålet. Njuter av vemodig tango.
P4 i Radio Gävleborgs regi var ett tag rena plågan. Det jollades i etern så att huden knottrades. Framförallt en kvinnlig programledare, utelämnar som den gentleman jag är hennes namn, som fick mig att inse: hellre kinesisk dropptortyr än detta.
Men numera lyssnar jag gärna på Larry Forsberg i samma kanal. Han har ett avspänt sätt att göra radio på som får mig på gott humör. Folklig men utan att jolla till det. Superprofessionell bakom micken. Hör jag Larry i radion ändras snabbt en mörk sinnesstämning till ljus.
Radion är att föredra framför teven för den fantasifulle och kreative. Man framkallar bilderna själv. Och det känns mer "autistiskt" med radion än dumburken, som en trogen radiolyssnare konstaterade. Jag antar att han menade autentiskt.
Plötsligt minns jag Lennart Hyland och hans smattrande sportreferat. Det var radio så det stod härliga till, det! Rolle Stoltz på Hovet en gång: Snacka långsammare, Hyland! Vi hinner inte med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar