När själen inte urholkas av rädsla

Det rör sig i min förenklande föreställningsvärld om två olika konstbegrepp. Två motsatta sätt att se på fenomenet konst och vad konst är. 

Det ena synsättet, kunde kategoriseras det förstelnande, placerar konsten som föremål på museer och i gallerior. Att betittas och förhålla sig passiv till. Eller inhandla och spekulera med. Kanske placera i bankvalv.

Den tyske allkonstnären Joseph Beuys företrädde ett rakt motsatt konstbegrepp med en aktivistisk innebörd. Beuys förespråkade och praktiserade vad han kallade social konst. Aktioner, installationer, performances, happenings, sociala skulpturer. En konst som utspelar sig på gator och torg. Där människorna är.

En ingripande, påverkande konst. Berörande. Provocerande. Irriterande och ofin. Engagerande. Indragande. Relationistisk. Man kommer inte undan, kan inte värja sig. Förblir inte en passiv, betraktande åskådare. På ett eller annat sätt deltager man. 

En konst som skapas och iscensätts i situationen, med ett stort mått av oförutsägbarhet och risk. Man kan aldrig förutsäga vad som kan hända. Det är bortom den sociala konstnärens kontroll. En konst som åstadkommer det andra yttringar såsom böcker, artiklar och uttalanden inte förmår. Där man kan värja och distansera sig. Bläddra förbi eller inte lyssna. 

Pussy Riots sociala konstutövande i Putins Ryssland, landet österut långt från avstalinisering och demokrati, uppfyller alla kriterierna ovan. Och det med råge. Mest känd och mycket omtalad aktionen i Kristus Frälsarens Katedral i Moskva när gruppen framförde punklåten Jungfru Maria fräls oss från Putin. 

I det mycket medvetna syftet att demaskera  de intima men mörkade relationerna mellan kyrkan och den politiska makten. Aktionen retade upp makthavare, prelater men även vanliga ryssar. Den sociala konsten har inga självklara bundsförvanter.

Beuys avskedades från sin konstakademiprofessur i Düsseldorf. Maria Aljochina i Pussy Riot ställdes inför rätta och dömdes till två års lägervistelse. Förvisades till en institution långt borta i Uralbergen - så där som dissidenter förpassades under Sovjettiden. 

Ingen särbehandling för att hon var kändis och medialt påpassad. Stöd från Madonna och Patti Smith. Hårda bandage - andra presumtiva dissidenter och revoltörer till varnagel.

Aljochinas konkretiserande, detaljerade och sinnliga skildring (jag läser den som en förlängning av aktionen i katedralen) inifrån den korrigerande - det heter att den dömde skall korrigeras - inrättningen framstår i stora delar som en omänsklig helvetesvistelse i den bistra kylan. Glöm nåd och barmhärtighet. Medkänsla och omsorg. Rena Gulag såsom Nobelpristagaren Solzjenitsyn upplevde  och ocensurerat skrev om det - till förtryckarnas förtret.

Förnedringen är vardagsmat och normalitet. Underlivsundersökningar. Avskärmning. Korrumperade fängelsechefer. Råsällar till plitar som bryter mot reglementet. Uppskrämda medfångar som hållna under stövelklacken räds kontakt med Masja. Hot. Bestraffningar.

Hon skall brytas ned. Med syftet och förhoppningen att hon skall börja ifrågasätta och tvivla på sig själv och sitt systemkritiska handlande. ”Korrigeras.” Hon uppmanas, även av medfångar, att ligga lågt och inte förvärra för sig själv. Plitarna, som inte får bukt med henne, förlorar bonusar de annars skulle kunnat utkvittera. Inte undra på hon väcker extra aggression. 

”Du måste kämpa för din frihet varje dag, annars existerar den inte", påminner Masja oss. Och det är exakt det hon gör. Hon låter sig inte dämpas. Utan kämpar dagligdags, knäcks inte. Hungerstrejkar. Protesterar. Skickar inlagor. Hämtar styrka från att citera Bukovskij, Castro och Paul McCartney. 

Plågoandarna lyckas inte bryta ned henne. Förre KGB-agenten Putin, som Pussy Riot liksom den mördade Anna Politkovskaja känner den djupaste avsky inför, må vara en ny tsar och majoriteten av folket lika förslavat som under kommunisttiden. 

Men upp mot Kreml och Putin ställer sig en kvinna som vägrar att förminska sig och vara en bland anonyma undersåtar. Uppträder som den rättänkande, frimodiga medborgare vi alla borde vara. Men det förutsätter en själ som inte urholkas av rädsla.

PS. Inför OS i Ryssland 2014 benådade Putin Aljochina. Han ville väl inte tappa ansiktet inför västmakterna.