Hellre en värdegrundare i skogen än tio på universitetet

Jag älskar de gamla folkliga talesätten. Typ: Den som spar han har. Bättre än fågel i handen än tio i skogen. Hellre brödlös än rådlös. Flinkt arbete leder snarast till vilan. Det sista kunde läsas på en väggbonad i mitt uppväxthem i Sandviken. 

Bonaden, ur min mormors hand, ärvde jag och den följde ofta med mig när jag föreläste om medborgarlön. Till publikens förtjusning (?) höll jag upp och visade den.

En gång på Ulleråkers mentalsjukhus, där jag vikarierade som skötare för att dryga ut studielånet, fanns inlagd på en avdelning på akutkliniken en speciell kvinnlig patient. En vuxen, ogift bonddotter - gammö sa man förr - från Uppland som blivit kvar hemma på gården. Dagarna i ända satt hon i kofta och med håriga ben vaggande i en stol, upprepade mekaniskt med entonig stämma talesätt som dessa ovan.

Hon lät som en bandspelare, hade väl matats med klokheterna ända sedan barnsben. Och så hade det snurrat till. Psykiskt sjuk? Knappast. Med medicinerades tungt. Efter att de vitrockade fascisterna okänsligt diagnostiserat. Jag har glömt diagnosen, men minns jag tjuvläste hennes journal. 

Hennes far, den rika storbonden med många tunnland och kossor, besökte henne vid ett enda tillfälle med vindruvor och Året Runt i nypan. Storvuxen och skräckinjagande. Inte alltför nytvättade gummistövlar. Bakom stängd dörr hörde jag henne inför fadern upprepa talesätten. Samt krydda med ett avslutande, en smula obehagligt, hånskratt. 

Bondens min kunde jag tyvärr inte se från korridoren där jag smög omkring. Men han försvann skyndsamt från avdelningen. Återkom inte mer under dotterns inläggningstid.

Med en sådan vän behöver vi inga fiender. Kunde det sägas om Svenska Akademien med den bisarre, för att låna hans eget uttryck, Horace Engdahl. Svårt att bli klok på den karln. Antingen är han ute efter att skjuta Akademien i sank. I en intervju meddelade han med självbelåten ton att han njuter av att vara Sverige mest impopulära person. Nå, det är väl att ta i. 

Eller också vet han inte vad han gör. Men det är ju en omtalat skarp karl. Kanske är han undergångsromantiker. Han har ju skrivit om romantiken, om jag inte missminner mig. 

Men inte är han någon Strindberg såsom i den bittra Strindbergsfejden! Då handlade det om samhälle och politik. Det vilar något solkigt över Engdahl. Man misstänker jäv och kameraderi. Arnault och Stig Larsson som kompisar. Hörde jag det feminister brukar kalla homosocialitet?

Vilka litterära eller andra kulturella meriter har förresten den där fransosen, förutom att ge sig på kvinnor? Varför i hela friden annars, som Engdahl gjorde, föreslå honom till livslång, statlig inkomstgaranti?  

På de svenska universiteten häckar värdegrundare, identitetspolitiker, genusforskare och kulturrelativister i en osalig blandning. De kan sägas ha intagit lärosätena. Och det gamla talesättet gör sig ånyo påmint om än en smula omstuvat: Med sådana vänner behöver den fria, kritiska tanken inga fiender. Nä, det blir ju helt knasigt och fel. De är ju samma tankes försvurna fiender.  

Kanske bättre: Hellre en värdegrundare i skogen än tio på universitetet. 

Bild: Rune Eriksson