onsdag 30 augusti 2017

Undervisning pågår - på minerad mark



Jag hänger på Howard College (huvudingång ovan), högt beläget i Durban med betagande utsikt över staden vid Indiska oceanen. Ett college ingående i University of KwaZulu-Natal. Undervisning pågår, den nya terminen har sparkat i gång. Men utan mig denna gång, för första gången på decennier. Jag är entledigad - för gott.

Jag minns en student, kanske läste han kursen Arbetslivets socialpsykologi för mig, jag stötte ihop med för många år sedan på Glasbanken i Sundsvall: - Det är så roligt att höra dig läsa fööre.
Han uttalade det på hälsingemål med de typiska ö:na. Läsa före? Föreläsa, så klart! Han fick det att låta som något högdraget som utspelar sig i kyrkan.

Eftertankens kranka blekhet är en sanningssägare. Jag var ingen jämn och pålitlig föreläsare. När jag var bra, var det som om jag gled in i ett flow och bara for med. Efteråt mindes jag ingenting. Men kände mig euforisk. Och visste att jag hade satt föreläsningen. Hur det gick till, kan jag dock än i dag inte svara på. Inga knep. Inget hokuspokus. Det bara small till. Gudabenådad inspiration, kanske någon skulle kalla det. 

När jag var dålig och inte på humör, borde jag avbrutit och gått därifrån. Av hänsyn till auditoriet. Johan Asplund skriver i sin senaste bok att det aldrig hänt i Sverige att studenter lämnat en föreläsning, hur dålig den än är. Studenter är alltid lojala mot föreläsaren. Nja. I en paus kan nog en hel del gå och därigenom vända föreläsaren ryggen. Jag vet och undrar samtidigt vad Johan har för erfarenheter.


Jag vågar i min enfald och hybris tro att jag när jag var som bäst stimulerade jag mina studenter till att tänka själva och ta skallarna vidare. Kanske hade de till och med roligt också, det menade ju den gamla student jag stötte ihop med på Glasbanken. Men det skall ju de uttala sig om, förstås. Inte jag som talar i egen sak. 

Kanske uppförstorar jag mig själv. Någon pedagog var jag aldrig, jag var definitivt inte särskilt pedagogisk, kunde hoppa över tankeled, spetsa till och dra på som bara den med fria associationer. Struntade blankt i kurslitteraturen och vad studenterna förväntade sig. Kanske förstod jag heller aldrig vad som krävdes för att förtjäna beteckningen pedagog. Jag gick heller aldrig några pedagogikkurser, såg ingen anledning göra det. Det måste man nuförtiden för att få fast tjänst. ”Galna pedagogiksjukan”, kallade jag det en gång i Universitetsläraren. 

När det är intellektualitet som borde vara obligatoriskt. Jag har haft många kolleger som var ”pedagogiska”, men intellektuellt var de inte mycket att hänga i julgranen. Osjälvständiga med dålig analysförmåga.


Studenterna, nästan nio av tio är svarta konstaterar jag, på Howard Collage ser så förbaskat unga ut, man kunde tro man befann sig på ett gymnasium. De nojsar och fnittrar i de slitna och dåligt underhållna korridorerna. Nog lika bra de slipper höra den gamle Docenten docera. Och han skulle heller inte orka med allt tjafs om att man numera måste skicka ut "trigger warnings" till  studenterna innan man säger något kontroversiellt, de måste känna att de befinner sig på en säker plats. Får inte oroas eller uppröras. Inte känna sig kränkta heller. Man måste stryka dem medhårs och tassa fram. Annars anmäler de. Att undervisa dessa yttersta dagar är att röra sig på minerad mark. Inget för den ostyrige Docenten. 



tisdag 29 augusti 2017

Nu tigger även vita


Denna gång observerar jag från bilfönstret något jag aldrig tidigare tvingats uppleva i Durban. Vita människor som tigger när vi stannar till vid rödljus. Återkommande, inte bara något isolerat fall som låter sig avfärdas. Jag reagerar starkast på en ung vit kvinna med trött och slitet ansikte, stort plakat i händerna som avslöjar svår sjukdom, fattigdom och flera barn att försörja, utan att ha någon inkomst. Jag vill inte tro att det är fejk. 

Jag brukar aldrig ge någonting till tiggare. Av princip. Men denna gång svårt att låta bli. Men man behöver se upp, inte vara alltför svenskt blåögd. Bakom svarta barn som tigger och bevekar ens hjärta kan det dölja sig skrupelfria vuxna som tvingar dem att göra det och sedan lägger beslag på slantarna. 

I Sverige ger jag av princip aldrig pengar till tiggarna med sina pappersmuggar utanför butikerna. Inga svenskar, vad jag vet, åtminstone inte i min hemstad. Människor från fattigländer som Rumänien och Bulgarien i öst. Fattigländer med korrupta regimer. Miljarder i bidrag från EU, till vilken nytta? 

Min vän Hasse har för sin del med bestörtning reagerat på helt vanliga svenskar som tigger i Stockholm. Inga missbrukare. Ett nytt och störande inslag i stadsbilden.



Man kan inte låta bli att tänka på alla fattigpensionärer som Göran Persson och hans cyniska anhang med berått mod, inbilla mig inte att det kommit som en överraskning för dem, skapat. Samtidigt som han och hans gelikar skott sig själva och fixat feta pensioner. En släkting till mig, tidigare statsanställd och som hade gjort rätt för sig och mer därtill hela sitt liv utan att ligga någon till last, måste ta av sina futtiga besparingar för att dryga ut månadspengen när hon blev änka.

Bland fattigpensionärerna återfinns som vi vet framförallt kvinnorna. Vad gör då den feministiska regeringen? Som den självbelåtet, och förpliktigande, kallar sig. Ingenting. Vad gör Sjöstedt och Vänstern? Ingenting. Samma skrot och korn. Låtsas som om de bryr sig, slår dunster i ögonen på oss och hattar med en hundralapp hit och dit. Om vi, folket, ändå kunde sluta låta oss bedragas och i stället kollektivt revoltera!  

Vad gör ANC i Sydafrika? Den korrupte Zuma? (Ovan)  Ingenting för att minska klassklyftorna. Det är ju värre än någonsin i det land som kunde vara paradiset på jorden. De fagra löftena från ANC innan de kom till makten betydde noll och ingenting. Glädjande nog försvagas nu legitimiteten för ANC. Kanske kan något radikalt börja hända. Men jag är tveksam. Om jag ska vara ärlig. 

Dessa de mycket fattiga, dem gör det mig ont att se. Aldrig ett bröd från Frälsningsarmén. Aldrig ett ord från Clarté. Nils Ferlin. Den illusionslöse. Genomskådaren.

söndag 27 augusti 2017

Som en fånge på öppen anstalt

2009 for jag till till Pietermaritzburg (PMB) några mil väster om Durban för att undervisa om ledarskap för magisterstudenter inom ämnet Business Administration (företagsekonomi heter det i Sverige). Rasmässigt - jo, i Sydafrika talar man officiellt om raser - en blandad grupp. Pigga och ambitiösa. Ett par snäpp mer på hugget än svenska studenter. 

Som vanligt lade jag ner stor möda på att finna undervisningsformer som kunde roa och stimulera även mig, inte bara studenterna. Jag brukade alltid säga till de studenter jag mötte i Sverige och annorstädes: - Jag vill ha roligt när jag jobbar. Annars får det vara. Tråkas jag ut, pyser jag. 


Jag kände mig som vanligt inte riktigt fri och bekväm med att undervisa på engelska. Rätt som det var tänkte jag på svenska först innan jag uttryckte mig på engelska, jag tog en omväg. Jag fick inte till den verbala och intellektuella skridskoåkningen som med svenska studenter. (Metaforiken naturlig för en hängiven Brynässupporter.)

University of KwaZuluNatal namnet på lärosätet. Lokalerna omgärdade med sträng säkerhet. Lås och koder. Galler för fönstren. En gång rörde jag mig i mitt arbetsrum en lördag. Genast ringdes det från universitetets säkerhetstjänst för att kontrollera om det var jag som var i rummet eller någon obehörig. De hade på något sätt noterat rörelser i mitt kontor. Panopticon kunde jag ha tänkt, men gjorde det inte. 

Jag bodde på ett mycket trivsamt B&B inte långt från universitetet. Bortsett från inlåsningen. Galler, taggtrådskrönta staket och varningsskyltar. ”Armed response” stod det på mer än en. Privata vaktbolag strök runt med sina bilar. Varje morgon knatade jag i väg till undervisningen. Efter arbetsdagens slut raskt hem innan mörkret inföll. Och sedan stannade man hemma på kvällen. Någon enstaka gång med bil till en restaurang för middag. Alla i grannskapet följde samma rutiner.  Man slöt sig om sig själv. Umgicks inte med några grannar.

Efter att tag höll jag på att få spader. Det kändes som att sitta inhyst på öppen anstalt med frigång på dagtid. Så en sen eftermiddag efter avslutad undervisning knallade jag inte hem, utan tog en lång promenad med dator i väskan och allt. Mörket föll snabbt som det gör i Sydafrika. När jag kom tillbaka till mitt B&B hade Gill, värdinnan, nästan åkt på hjärtsnörp av oro. Hon var alldeles blek och darrig när jag väl dök upp. I familjen fanns erfarenheter av rån och skjutning, grov misshandel och överfall.


















I Eygpten, när jag gästföreläste där, vande jag mig ganska snart vid att det strök omkring beväpnade soldater på campus och i lokalerna, undantagstillstånd rådde. Kontrollen var även stark vid ingången till hotellet där jag bodde, men efter ett tag var jag igenkänd och kunde utan vidare passera. 

I Sydafrika har jag en smula svårt för dessa gated communities, grindsamhällen på svenska. Som just nu i Morningside i Durban. Även om jag förstår att det är nödvändigt med alla säkerhetsanordningar. Kanske är det bara en tidsfråga innan det kommer gated communities till det allt oroligare Sverige också. Det inhägnade livet. 

fredag 25 augusti 2017

Om vi slutar tycka synd om oss själva



Lasse Hallströms filmer har aldrig tillhört mina favoriter. Förutom "Mitt liv som hund". Men efter den lockades han ju över till USA, till the big money och den konstnärligt stukande happy end-diskursen. Hallström blev för snäll som regissör. Kanske var han det redan på svensk botten, när jag tänker efter. Snäll och oförarglig. Ingen von Trier eller Ruben Östlund.

Men en afton ser jag på Netflix, trots det ovan bistert muttrade, en rulle av Lasse Hallström med särdeles träffande, dubbeltydig titel: "An Unfinished Life". Mest för Morgan Freemans skull. Jag fastnade för honom i "The Contract". Han personifierar hur idiotisk åldersdiskriminering är. Ta bara Sverige som ett väldokumenterat exempel med ofrivilliga pensioneringar av högkompetenta 67-åringar. 

Gammal är äldst. Så är det bara. Hur många ungglopar klår Freeman, jag bara frågar. Tilläggas kan att jag förliden natt på flyget mot Johannesburg såg ännu en film med Freeman, ”Going in Style”. Där han tillsammans med Michael Caine och Alan Arkin genomför ett bankrån, så intelligent planerat att man bara baxnar. Gammgubbar inte längre att räkna med? Skulle inte tro det.

”An Unfinished Life.” Om en trasig och trasslig familj. Far som grävt ned sig i kronisk sorg efter hastigt död, avgudad son. Sorgen hans liv, hans bur, han tar sig inte ut, vill inte. Han äter sin sorg. Svärdotter och änka som lever med en manipulativ psykopat till man som misshandlar henne. Till slut sliter hon sig loss. Och från sin självvalda martyrroll.

Och så människoljusen som tänds i filmen och aldrig slocknar. Den av en björn somatiskt men inte existentiellt sargade person Freeman lysande gestaltar. Med sedvanlig ekonomi i agerandet. Återhållet. En dotter som vägrar spela de vuxnas destruktiva självömkansspel. Den sargande björn som förkroppsligar den frihet människan aldrig kan erövra. Den frihet som bara kan vara naturlig. Bortom människornas taffliga värld. 

Robert Redford magnifik som fadern inlåst i sorgeburen. Den han själv skruvat ihop. Nycklarna som bortkastade. Vi är våra egna fiender, som en terapeut jag kände i Upsala brukade säga. Men vi skyller på andra.

Jag avslöjar inte handlingen närmare. Se filmen! Den visar hur förlåtelse och försoning mot alla odds är möjlig. Fastrostade lägen kan brytas upp. Sorg vara möjlig att leva med. Närhet lägga sig i stället för frost. Jag känner plötsligt hopp. 

En öppnande film. Vi kan sluta tycka synd om oss själva. Och på väg att helas kliva in i våra liv. De ofullbordade.

onsdag 23 augusti 2017

Pension och medborgarstatus


Det är en skam, det är en fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar. Citerar fritt ur minnet Verner von Heidenstam. Aristokraten på Övralid var inte fel ute.

Jag har sedan i våras hamnat i en ”dialog” med Pensionsmyndigheten, sedermera Förvaltningsrätten efter ett överklagande från mig, rörande min pension som började utbetalas 1 mars. Jag hävdar att den är för lågt beräknad och kräver därför en radikal uppräkning. Vidare kräver jag tillbaka en månads pension som berövades mig på grund av att den ansökan om pension, som i god tid inskickades, inte var korrekt ifylld. 

Nota bene, den ifylldes i närvaro av personalspecialist, märklig beteckning men ”specialist” är inte skyddat liksom ”strateg”, på högskolan. Jag hade förstås ingen som helst anledning att ifrågasätta korrektheten. Det var ju gu´bevars en specialist som varit mig behjälplig. Ansökan inskickades för övrigt av arbetsgivaren, en statlig myndighet. 

Efter att jag, misstänksam och kritisk som jag av födsel och ohejdad vana är, uppsökt Pensionsmyndigheten i Gävle skickades en korrekt ansökan äntligen in. Men en månad gick förlorad. Pengar jag knegat ihop och har obestridlig rätt till. Därför också min ”dialog”.

Jag vet att jag inte kommer att få rätt. Blåst både på god pension som jag skulle haft om inte det gamla ATP-systemt skrotats, tack Göran Persson och kompani, och en intjänad månad. Men jag driver det ändå. En principfråga. Även om det stannar vid att jag bara ”får” yttra mig. Pro forma. Sedan slut. 

Jag är så innerligt trött på den utbredda låga medborgerliga självkänslan och medvetenheten i Sverige! Att vi alltid utgår ifrån att vi befinner oss i underläge gentemot stat och myndighet. Vilket vi i praktiken i de flesta fall gör.  Vi fasar för de bruna,  ännu mer de oranga (eventuellt felstavat, men strunt samma), kuverten. För vi tänker modlöst att vi är slagna och chanslösa på förhand. Vi är kuvade. Vi är det kuvade folket. I andra länder, ta bara Italien, är respekten för stat och myndigheter noll. I vårt land är rädslan för stat och myndigheter förhärskande. Bortsett från kriminella som härjar som de vill. 

Insisterar man på sin rätt som jag gör, lugn bara lugn, jag lägger snart av och ägnar mig åt mitt skrivande, riskerar man att stämplas som rättshaverist, detta missvisande ord. Som om det vore fel på den enskilde medborgaren när denne kräver sin rätt. 

Man straffas för att man inte ger upp och faller till föga - som alla andra. ”Majoriteten” som min siste chäf, en kortvuxen ynklig figur med flackande blick, muttrade. ”Du har inte följt majoriteten.” 

Men inte är de många, de så kallade rättshaveristerna. Kan Du nämna någon? Vad med Dig själv?
Jag blir så trött. Varför skulle jag födas och växa upp i detta undersåtarnas land? Pensionsrevolt nu!









Vet vad som står utan att öppna




PS. De förnedrande oranga kuverten öppnade jag aldrig. Det finns gränser. Strök mycket noggrant över mitt namn och min adress och lade på lådan. Men de kom åter… Borde förstås ha skickat dem direkt till tjocksmocken på Övre Torp. Kanske kunde pensionsrevolten börja så, om alla gjorde likadant.

Nej, åldras inget för mesar



Att åldras är ingenting för mesar, lär den urstyva men ofta i sina roller lite otäcka och skrämmande  Bette Davies (ovan), som jag tror blev riktigt, riktigt gammal, ha insett. Åtminstone så citerar Ben Kingsley (fyrtiotalist precis som Skriftställaren) henne i den vemodiga filmen ”Elegy” (2008). Där han spelar en universitetsprofessor i New York som plågas av sitt åldrande och inte får bukt med det. Och som leder honom, med den negativa självbild han nära nog maniskt framkallar, till att välja bort en yngre kvinna han svårt förälskat sig i. 

Kärleken är besvarad. Men han är nästan paniskt rädd att åldersskillnaden skall ställa sig mellan dem och förstöra förhållandet. Trots att hon idogt försöker försäkra honom om motsatsen, fram till att hon tröttnar. 

Åldersrädsla urholkar själen, kunde man, travesterande Fassbinder (som dog ung), säga. Det slutar med att professorn och den unga kvinnan (insjuknar i bröstcancer, slår det mig nu) inte får varandra, som min mor skulle ha uttryckt det. Han förlorar henne med sitt ältande. 

Linn Ullmann har skrivit om sin berömde far, Ingmar Bergman, som en gång undslapp sig att det är ett heltidsarbete att åldras. Och måste utföras varje dag. Förmodligen menade han att det är ett heltidsjobb att hantera åldrandet. Enär tecknen skoningslöst visar sig fortlöpande. Som ett dåligt skämt föreslog jag min trogne vän, astrologen Hasse, när han uttryckte bekymmer över att behöva konfronteras med sin spegelbild: - Ja men, sätt på dig solglasögon, då!

Skådespelerskan Eva-Britt Strandberg hävdade vid ett tillfälle att hon bär sina rynkor med stolhet, sina åldersringar. Ursäkta en enkel själ från Sandviken, men f-n tro´t. Rationalisering skulle en psykolog säga. Nog valde man väl bort årsringarna om man kunde och var slät som ett manglat lakan i nyllet, rätta mig om jag har fel. 

Är det värre för en karl, är det en genusfråga? Håret vitnar, utan att man kan hejda det. Färga det skulle bara göra det hela värre. Man riskerade se ut som en avdankad tjugofemörescharmör. Och man försöker i sin nöd intala sig att man åtminstone har håret kvar, till skillnad från jämnåriga med antingen måne eller kalfjäll. Man får ta till sådant där. Mustaschen, fordom svart och buskig och man kunde tagits för en dubbelgångare till Nietzsche, vitnar. Raka av den och se ut som ett gammalt gélehallon? Nja. 

Balansen har blivit sämre, man finner sig själv utförandes balansövningar två gånger per dag, medan man tar tid på klockan. Och resligheten och den stadiga framtoningen som en gång var utmärkande för Skriftställaren! Man springer i badrummet flera gånger per natt. Reklamannonser om diverse hjälpmedel känns som om de är riktade direkt till en. ViatePro, medel mot förstorad prostata, you name it. Spär bara på obehagskänslan. Plötsligt noterar och påminns man om defekter som nyss inte fanns. 

Man försöker säga till sig själv: - Javisst, du åldras, det kan du inte göra något åt. Men alternativet är ju klart värre. Fundera på det, du.
Så börjar man, utan att kunna låta bli hur meningslöst det än är, att spekulera i hur många år man kan tänkas ha kvar. Och då känns det ju heller inte speciellt muntert. 

Som sagt, åldrandet urholkar själen. Eller hur det nu var? Emedan även minnet försämras fortlöpande. 

tisdag 22 augusti 2017

Min Sussi och jag

Det kändes som om han varit borta en evighet. Jag hade traskat runt som en osalig ande i den lilla lägenheten, inväntades honom. Pappa kom tillbaka, allvarlig och tillknäppt, efter fullgjort uppdrag. Kopplet i ena handen, det koppel som min framlidna syster sedan sparade och hade liggande framme i bokhyllan jämte ett fotografi föreställande pappa och Sussi. 



Kopplet i handen. Men ingen Sussi. På omvägar fick jag sedermera veta att hon avlivats med slaktmask. Jag vågade inte fråga pappa om några detaljer. I stället målade jag upp hemska  fantasibilder där en svart mask träddes över hennes huvud. Fast hon gjorde motstånd. Hon var ju ingen lydig hund, hon hade en mycket stark egen vilja. 

Tumörerna i underlivet betydde att hennes liv på jorden var över. När slutet närmade sig blev hon argsint mot i stort sett alla utom mig. Min kompis Birger, som stammade och var hundrädd och inte gärna följde med mig hem, morrade hon åt, till och med nafsade efter honom. Fast jag strängt beordrat henne att låta honom vara. Hon låtsades lyssna men struntade sedan fullkomligt i förhållningsordern. 

Sussi var en welsh terrier. Men slank och fin, inte så kraftig och övergödd som sådana hundar kan bli. Trots att mamma inte snålade med godbitarna när hon utfordrade henne. Torrfoder visste vi inte vad det var på den tiden. Riktig mat skulle det förstås vara. Människoföda. Isterband och stuvad potatis om Sussi själv fick välja. Ordentliga portioner. 

Fin teckning hade hon, starka färger. Riktiga hundfärger. Svart och brunt. Till det pigga, vakna ögon att upptäcka världen med. Innan synen började ge vika. 

Hon stack i väg om morgonen så fort någon öppnade ytterdörren. Inväntade avvaktande det rätta tillfället för att sedan snabbt pysa i väg. Sedan kunde hon hålla sig borta i timmar. Återkom tilltufsad efter slagsmål med katter som lurade in henne under farstubroarna på Bruket, en fälla. Och där i dunklet rev henne med vassa klor.

Hon var min förtrogna, min allra bästa vän och obrottsligt lojal. Att lita på i alla väder. Jag kunde avslöja vad som helst för henne, utan att befara att det skulle föras vidare. Jag brukade sitta tätt intill henne, drog med fingrarna uppe på skallen där pälsen var tilltrasslad, något hon älskade, och viskade saker in i hennes öra. Det kunde röra mina föräldrar eller lärare i skolan. 

En gång bevittnade jag hur pappa blev riktigt arg på henne, när hon vägrade komma på inrop, inte första gången i och för sig.  Han ropade och visslade, ropade och visslade. Han svor och slog efter henne med kopplet när hon till slut kom och befann sig nära honom. Jag glömmer aldrig den blick hon den gången skickade mot mig. Som om jag svek henne.

Men jag vågade inte ingripa, jag hade för stor respekt för min far. När hon nu jagar efter och slåss med katter i de sälla jaktmarkerna hoppas jag hon förlåtit mig. Hon svek ju aldrig mig.

måndag 21 augusti 2017

Pride ingen huvudfråga



Människor får ha vilken sexuell läggning de vill, vad mig anbelangar. Själv är jag heterosexuell. Vad som stör mig är om man strävar efter, och det finns de som är inne på det, att göra vissa beteenden till norm. Och den som inte följer normen fördöms. Intolerans och respektlöshet finns i alla sexuella läger, försök inte inbilla mig något annat. Vi är människor med människors läggning, först och främst. 

Ett annat störningsmoment är representativitetsföreställningen. Kopplat till kategoritanken. Som heterosexuell kan jag inte göra mig till tolk för några andra än heterosexuella, får jag veta. Som vit kan jag inte representera några andra än vita. Som västerlänning bara västerlänningar. 

Tanken på den universelle intellektuelle, som jag förfäktar och kommer att förfäkta som ett ideal tills jag viker in klövarna, kan vi glömma. Notera, att jag skriver ideal. Klerk eller tjänande vägrar Skriftställaren bli. Jag vill stå fri - gentemot allt och alla. Pröva argument och reflektera. Vara illojal och kritisk i alla väder. Ideal, som sagt. 

Jag betraktade från sidan Pride-tåget i Gävle i lördags. Många människor drog förbi, blandad kompott. Jag vet vad salig mor kunde ha sagt om att spöka ut sig. Men det var hon det. Hon var gammalmodig och inskränkt, kanske någon skulle säga. Hävdade att sexualiteten är något djupt privat, inget man skyltar med på gator och torg. I Staden utan nåd fanns det homosexuella, men de hade det inte lätt. I smyg måste de hållas. Rädda för upptäckt och repressalier. 

Vad jag absolut tycker är fel är att människor går under myndighetsflagg i tåget. Region Gävleborg, Försäkringskassan, Högskolan i Gävle och så vidare. Där ser jag ett representativitetsanspråk som är minst sagt problematiskt. Enskilda medarbetare på respektive myndighet kan gå i tåget, men inte som myndighetsföreträdare. Myndigheter skall vara neutrala för att behålla medborgarnas förtroende. För övrigt noterades att under Högskolan i Gävles banér gick en, säger en, medarbetare. Så förankringen var det nog si och så med. I vanlig ordning. 

Att se LO i tåget väcker visst vemod hos mig. Klasskampen är begravd, nu är det identitetskamp som gäller. Den kampen rubbar inte makten. Den höjer inte kommunalkvinnornas och andras löner, förbättrar inte deras arbetsvillkor. Antagligen uppfattar LO sin medverkan som opolitisk. Sedan vågar de väl förstås inte annat än deltaga. Gäller säkert fler än LO. S såg jag också i tåget. Avdankade kommunalråd. En med ett generat leende på läpparna. Även Svenska kyrkan, där jag tvekar om mitt fortsatta medlemskap, tyckte jag mig urskilja i tåget. 

Pride framkallar funderingar. Pride är inte oproblematiskt. Om än bullrigt och glatt. Och jag missunnar ingen att knalla med. Men jag skulle personligen själv aldrig göra det. Sexualiteten kan för mig inte utgöra grunden för en samhällsrörelse. Den är inte, kan inte vara, huvudfrågan i det senkapitalistiska samhället. Därigenom riskerar Pride att spela en samhällsbevarande roll, utan att de tjoande marscherarna förstår det. Och de skulle förmodligen heller inte förstå vad jag pratar om. 

söndag 20 augusti 2017

Moder Afrika, jag är snart på väg
















Stoppar ner Simenon, Thomas Bernhard, Askildsen och Anne Sexton. Packar för att återse Durban. Fyra år sedan senast. Dock senast till Sydafrika, Simon´s Town nedanför Cape Town, förleden vår. Paradiset på jorden. Om man bortser från gigantiska klasskillnader som inte blivit mindre med ANC vid rodret. Om nu någon inbillat sig det. Den korrupte president Zuma som med sitt skrupelfria, självberikande agerande aktivt bidrar till att tunna ut ANC:s legitimitet i de svartas ögon. Kåkstäderna är kvar. Man träffar på människor, inte endast vita, som nostalgiskt talar om apartheidtiden. Det Sydafrika som var. Idealiserat och tillrättalagt. Så där som det kan låta om DDR. 

Paradiset. Om man bortser från hätska konflikter mellan raserna. Det svindlande vackra landskapet med både hav och berg. Den röda jorden. 

Jag försöker låta bli att romantisera, något jag har lätt för.  Men det är som om liv och död konstant ligger nära varandra i Sydafrika. Det laddar det existentiella ögonblicket. Inte som i Sverige. Där det tas illa upp om man som Skriftställaren, som det kan anses, håller på för mycket med döden. Det stör förträngandet, ångestens tillbakatryckande. Kanske håller det på att ändras, döden har genom upptrappad kriminalitet och återkommande terrordåd flyttat fram sina positioner i den blågula vardagen. 
























Socialt medvetna människor. Frågar artigt hur man mår och menar det också, inga tomma fraser. Hur det är med familjen. Hälsningsceremonierna tar tid. Måste få ta tid. Man stannar till och växlar några ord, även med kassörskor och de som betjänar vägtullarna. Det sociala är på allvar, intresset för medmänniskan. 

The dark continent. Mörkret faller snabbt. Inte som det nordiska, långsamma. Vemodsframkallande. I Sydafrika är det som att dra ned en rullgardin. Efter mörkrets infallande, bäst hålla sig hemma. Inte riskera något i onödan. Hört för många berättelser om rån och våld. 

Platser på jorden som välsignade gåvor till Skriftställaren. Att vara tacksam för. Gud har i sin nåd givit mig platser att älska och längta till. Berlin. Tversted invid Vesterhavet i Nordjylland. Sydafrika. Det Afrika som har avexotiserats för mig. Det springer inte omkring några lejon eller vilda djur, inte där jag vistas i alla fall. 

















Kontrasterna är stora, mellan det moderna och delar av det förmoderna, tycker inte om ordet, som lever kvar och präglar mentaliteter och låser in människor i tankeburar. Kontrasten mellan barbari runt hörnet och intellektuella samtal. Energi alstras av kontraster och motsättningar. Det blir aldrig ensidigt och falskt samstämt. Dialektiskt, skulle en marxist säga.

Moder Afrika, nu kommer jag. Ännu en gång.

fredag 18 augusti 2017

Bonjour, kommissarie Maigret!


Jag läser Georges Simenon igen. Det var ett bra tag sedan. Trevligt återknyta bekantskapen med kommissarie Maigret! En man i hängslen som röker pipa. En personlighet. Strosar runt, liksom på måfå, när ett mord skall klaras upp. Till synes osystematiskt och intryckssamlande. Förlitande sig på magkänslan, intuitionen, den inre kompassen. Ledtrådsparadigmet, skrev någon samhällsvetare om. Men jag vet inte om det stämmer på Maigret. Han söker inte ledtrådar. De liksom bara ramlar över honom. Och först kanske han inte ens betraktar dem som ledtrådar. Slumpen styr - om det finns något som heter slump. Och han har funnit sin metod, bättre: antimetod. Med Johan Asplund skulle man kunna säga att han undrar inför brotten. Och denna undran vägleder honom.

Simenon är ingen Raymond Chandler. Ingen explicit samhällskritik i hans böcker. Kritik, nej snarare ett konstaterande, av hur till synes vanliga människor är.  Bakom vardagsfasaden. Och hur banal kriminaliteten egentligen är. Maigret är ödmjuk och gör ingen stor sak av det, fördömer inte. En lakonisk hållning till tillvaron och polisjobbet. Laid back, kanske man kunde säga. I så fall häda genom att använda ett engelskt uttryck om en patriotisk fransman. 

De böcker jag läst kom ut 1948 och 1949. Inget EU. Ett annat Frankrike. Inget undantagstillstånd. Långt till terrorister och det kallblodiga mördandet av oskyldiga. Algeriet fortfarande tillhörande Frankrike. Avkolonialiseringen av Afrika ännu inte börjat. En stabil värld. Men med mordgåtor som skall klaras upp. 

Simenon läser jag icke minst för att han skriver så förbaskat bra, han är en ”riktig” författare som William Faukner och andra kanoner intygat. Ingen Läckberg eller någon annan av de billiga deckarförfattarna som det går tretton på dussinet av. För övrigt skulle jag inte säga att Simenon skriver deckare. Jag njuter av hans språk, han som skrev en bok på fjorton dagar, om jag förstått det rätt. Det märks inte. 

Jag trivs med Maigret, stundtals butter och taggig, men även en livsnjutare som gärna frekventerar mysiga eller dolska barer och funderar över tillvaron samtidigt som han sippar på ett glas vitt vin. (Maigrets pappa var för sin del en flitig gäst hos prostituerade.) Och jag älskar kliva in i den speciella atmosfären, det Frankrike som Simenon skapar och som är hans eget. Även om boulevarder i Paris namnges och jag lätt kan finna dem på karta. Och även om jag aldrig varit någon frankofil, älskar jag landet när Simenon framkallar det. 



I Köpenhamn bor en konstnär, Erik K. Christensen, vars naivistiska tavlor jag älskar. Han målar sitt eget Köpenhamn, det som man näppeligen stöter på om man rör sig i den danska huvudstaden. Och jag brukar säga att jag skulle vilja kliva in den målade staden och flanera på på tavlornas gator. Liksom jag vill kliva in i Simenons Paris.

Bonjour, kommissarie Maigret! 


onsdag 16 augusti 2017

Sparkstöttingen



Den omutlige, sarkastiskt dräpande österrikaren Thomas Bernhard är min favoritförfattare framför alla andra. Mannen som inte bekymrade sig om styckesindelningar, utan lät texten likt en stormflod välla fram, hade sin morfar som idol. Min morfar var min idol. Ingen satte sig på honom, den storväxte och orädde Alfred i skor storlek 48. Med det förpliktigande efternamnet Stake. I generna tyska smeder. 

När morfar blev änkling kunde han knappt koka kaffe. Mormor hade stått för allt hushållsarbete, underhållet av den levande maskinen. Jag tyckte om att besöka honom i enrummaren i pensionärshemmet. Större än i ett rum och kök bodde han aldrig under sitt sjuttiofemåriga liv, han som tvingades börja gå skift när han var blott tretton, företagsläkaren utfärdade ett intyg. Om jag räknar bort sommarstugan, på mark som tillhörde bolaget. Detta Sandvik som ägde allt och alla. Rena livegenskapen. Ett utmätt liv i skuggan av Verket.

Han lämnade mig i fred, ställde först fram Pommac och en kubb. Trygg sjönk jag ned i soffan. Bläddrade i Folket i Bild/Kulturfront. En följetong av Richard Wright (nedan) fångade mitt intresse. Negrer som besökte en ”bordell”. Drog på sig en tingest av gummi som hette ”kondom”. Jag kunde inte för allt i världen räkna ut vad det var bra för. Kan inte ha varit gammal. Och mycket oskyldig. 

Det här utspelade sig för mycket länge sedan. När man fortfarande kunde ställa ifrån sig cykeln utan att låsa den. Om natten gå genom stan utan att bli nedslagen och rånad. 

Lilla julafton firade vi varje år. Det var tradition. Dagen före den riktiga. Provsmakning av skinka och syltor. Karlarna fick en sup, men knappast mer än en. 

En bitande tjugotredje december om aftonen är vi, mina föräldrar och jag, på väg till min syster och svåger för att fira lilla julafton. Knarrande kallt. Ångar ur munnen. Jag på spark, mina föräldrar några steg före, småpratande med varandra. Jag minns plötsligt Richard Wright och frågar spontant om hjälp med att förstå: ”Mamma, vad är en bordell?” Blixtsnabbt: ”Det behöver du inte veta!”



Hård röst. Jag blev med ens rasande, kände mig förnärmad, skickade i väg sparken mot hennes smalben, den träffade, det måste ha gjort riktigt ont. Hon sa emellertid ingenting, skällde inte ut mig, straffade mig genom att tiga hela kvällen som blev helt förstörd för min del. Jag strök runt henne, utan att få kontakt. Hon undvek mig. Ledsna, skuldbeläggande ögon. Kunde jag bara ha sjunkit genom golvet. 

Belysande. Så uppfostrades jag i Staden utan nåd. Inga ord. Inga argument. Blickar som kunde vara riktigt skarpa. En markering med kroppen. Kanske vände hon sig bort. Jag fick gissa mig fram, försöka lyssna efter det som inte sades, ofta hasa mig fram som på tunn is. Lika ofta med skuldkänslor. Inte alltid jag kunde räkna ut vad jag hade gjort. 

Jag utvecklade med tiden en kroppsspråklig paranoia. Det brukade jag, även om det var en smula överdrivet men sådan är Skriftställaren till sin natur som bekant, upplysa mina studenter om. Och tillfoga: ”Bli inte rädda när jag stryker runt och fäster min blick på er. Jag försöker läsa av vad ni tänker. Ni säger ju ingenting! Vad tänker ni?!”

Otåligt: ”Tala först och tänk sedan!”

Kunde jag utbrista, när jag inte orkade med undervisningspass som likvakor. När ingen sa någonting. Förmodligen skrämde jag slag på mer än en av mina studenter. Snart preskriberat i så fall.

Orden är bara toppen på ett isberg, brukar kommunikationsexperter predika. Det mesta av vår kommunikation är icke-verbal och rör sig under ordens yta. Jojo, fråga mig bara. Det lärde jag mig tidigt.