onsdag 25 april 2018

Och efter Jan Myrdal?

Skakar på huvudet. Det är med bedrövelse jag följer turerna runt Jan Myrdal. I det anrika men numera alltmer intellektuellt oanständiga Clarté. I Jan Myrdalsällskapet, som i lördags höll möte i Varberg. Mannen vars sällskap bär hans namn tilläts (!) nådigt inleda för att tala om hur efter hans frånfälle skydda hans bibliotek, det största privatbiblioteket i landet. 50 000 volymer. I dagsläget är det oklart vad som händer med biblioteket den dagen den nittio år fyllda Myrdal går bort. 

Myrdal varnar för att det kan skingras för vinden. Omedelbart efter att Myrdal lämnat salen i Varberg, angreps han av den röde miljonären Lasse Diding som står för fiolerna till det omstridda Leninpriset som varje år delas ut. Jag blir inte klok på denne man. 

I offentligheten och framförallt bland dem som kallar sig vänster förefaller Myrdal vara både spottkopp och persona non grata. Han får höra att han hamnat i det bruna lägret, oklart vad som exakt menas med det, att han syns i suspekta sammanhang och därmed kan dömas enligt den ovärdiga principen guilt by association, angriparna "brunsmetar" honom. 

Följer man debatten, ordet missvisade eftersom det inte handlar om att ge och ta argument, omkring honom bibringas man snabbt intrycket att ingen lyssnar på honom och hans argument, vad han egentligen säger. 

Även en sådan klok, som jag åtminstone minns henne från Uppsala, kvinna som Margareta Zetterström feltolkar och far i väg. (Bilden till höger nedan.) Ansluter sig till hopen. Inordnar sig. Vänder lojalt, ett ord Myrdal skyr, kappan efter vinden. 

Enkelt uttryckt: belackarna gör det väl enkelt för sig

Och så de som hojtar i Clarté. Det är tragiskt. För mer än någonsin, i det sönderfallande Sverige, i det växande krigshotets och den radikala islamiseringens värld, skulle det behövas en vänster värd namnet. Som kan vrida det skeva, offentliga samtalet rätt. Försvara det kritiska förnuftet. 


Myrdal har kritiserat den kulturrelativistiska "vänstern" för att den ägnar sig åt identitets- och representationspolitik och bortser från klassanalysen. Det som inte borde vara huvudfrågan för samhällsanalysen och den efterföljande politiken blir det. Man förväxlar och prioriterar fel. Och verkar heller inte fatta att man gör det. 

Han har, som alltid med ordentliga historiska belägg och hänvisningar, visat på att nationen och arbetarrörelsen går hand i hand. Nationen krävs för att försvara de rättigheter som vunnits under kamp och starkt motstånd. Bort med EU och överstatlighet. 

Dessa rättigheter är varken eviga eller skrivna i sten. Men lngen lyssnar på hans argumentation. Raskt in med honom i SD-buren. 

I försvaret för de medborgerliga fri- och rättigheterna, när de kanske är mer hotade än någonsin, står han okuvlig. 

Myrdal är en omistlig röst. Det har han alltid varit. Man behöver inte vara ense med honom, det var jag inte vad gäller Kampuchea med röda khmererna eller massakern på Himmelska Fridens torg. Han kan ta fel som alla vi andra. Men det legitimerar inte stämplar och tystnad. En intellektuell, kritisk och radikal, argumenterar. Och argumentationen och granskandet måste fortgå, emedan verkligheten ständigt förändras. 

Förutom Myrdal, vilka finns i försvaret av ett offentligt samtal värt att slå vakt om? Ett intellektuellt anständigt samtal. Stefan Lindgren, också brunsmetad om jag förstått det rätt. Sedan kommer jag inte på någon mer. 

Och efter Myrdal, när han är borta? Jag vill inte ens tänka tanken. 




tisdag 24 april 2018

Chefer, såna där det borde varnas för

Förre chefredaktören för Gefle Dagblad, Anna Gullberg (bilden till vänster), meddelar nu att hon lämnar MittMedia. Efter en längre tids frånvaro. Det var väntat att hon inte skulle återkomma, hennes situation var omöjlig, det hade hon själv sett till. 

Hon tog time-out, som det heter på nysvenska, efter förre GD-medarbetaren och huvudskyddsombudet Sanna Wikströms tragiska död, beskylld av Gullberg för att vara illojal. I sin avskedsartikel nämner den senare inte detta. (https://www.gd.se/gavleborg/avgaende-chefredaktor-anna-gullberg-fortsatt-bekampa-likgiltigheten) Jag avstår från syrliga kommentarer vad avser hennes allmänt hållna text. Även om de skulle vara mer än berättigade.

Det fanns ingen mer lojal än Sanna. Mot professionen och mot uppdraget. Beskyllningen om illojalitet fullkomligt absurd. Något som tillgreps för att komma åt en medarbetare, inget mer. 

Klonas de på hemlig ort? Varifrån kommer de, alla dessa olämpliga chefstyper? Eller ska jag vända på mina ord och i stället konstatera att de passar, de är lämpliga för vår eländiga organisationssamtid? Utan ledarskapsförmåga, det jag kallar ledarskapsförmåga. 

Kontrollerande, spridande missmod och inte sällan väckande rädsla. Inte för inte nämns fenomenet management by fear i facklitteraturen. Rädsla kan dock framkallas omedvetet genom oreflekterat handlande, man vet inte vad man gör. Sedan finns förstås de som älskar att skrämma och plåga andra, psykopaterna. 

Dessa destruktiva figurer borde inte få ha med andra människor att göra. Förgiftande arbetsmiljö och andras varande. 

När jag undervisade om ledarskap, betonade jag alltid att det viktigaste av allt, det är början, det är grundstenen, att man besitter självkännedom. Egentligen är besitter fel ord, självinsikt är inget man kan äga. Eftersom det är en process, det är något man inte avslutar och blir färdig med. 

Men man kan påbörja den processen. Och man behöver andra, för att speglas och få fatt i sig själv. Och speglas måste man. Utan feedback dör vi.

Utan minsta självinsikt blir man en fara för andra, en hälsorisk. Man saknar självkontroll, man ser inte sina egna handlingar, hur de påverkar andra. Man projicerar. Man skapar oro. Framkallar försvar hos andra. Energi går åt hos medarbetarna till att mentalt överleva med chäfer. 

Energi som kunde användas bättre. Organisationerna läcker energi. De förtvinar inifrån. 

Under mitt anställningsliv träffade jag på sagolika missfoster till chefer. Även rena psykopaterna med ett kroppsspråk som borde fått mig att bums rusa åt motsatt håll. Blinda. Farliga för andra. Borde varnats för dem. "Bara" kroppsspråket var en tydlig varningssignal. 

Gullberg utgör bara ytterligare ett exempel på en chef utan ledarskapsförmåga. Och ett talande bevis på att denna förmåga inte har ett skvatt med kön att göra. Det finns inget speciellt kvinnligt ledarskap, det är en seglivad myt, kvinnor som chefer kan vara monster i människohamn. 

Det finns bara bra ledarskap, är det fråga om ledarskap är det per definition något bra, eller dåligt chefskap. Oberoende av kön.

Jag hade både män och kvinnor som chefer. Ingen skillnad. Lika illa. 

PS. Till min glädje och stolthet, jag kan inte låta bli att nämna det,  har jag fått veta att min äldsta dotter i sin chefsposition demonstrerar ledarskapsförmåga. Det är medarbetarna som vittnat om detta. Högre betyg kan man inte få. Sådan dotter, sådan far. Men det skrev jag inte. Och chef blev jag aldrig. Kanske tyder på en viss självinsikt hos Skriftställaren ...

söndag 22 april 2018

Negerslagsmål i tunnel


Samtalsklimatet framkallar symtom, andningssvårigheter, som skulle kunna tyda på en plötsligt sig utbrytande pollenallergi hos Skriftställaren. Men icke. Samtidsallergi snarare. Att lägga till en redan fullt utvecklad, definitivt icke behandlingsbar och kronisk, chäfsallergi. Illa nog i sig. Vi släpar sannerligen på våra kors i jämmerdalen.

Dundermedicin krävs. Motgift. Ge mig åter den heliga ilskan i det publika samtalet! Klarspråket. De raka rören. Ge mig åter Vilhelm Moberg! En riktigt förbannad, kolerisk och kompromisslös Ville Moberg. Som inte lägger band på sig. Varför skall man förresten göra det, lägga band på sig?! 

Vem vinner på det? Ja, inte samhällsklimatet. Inte det publika samtalet. Inte vi vanliga dödliga. Vinner gör - makten. Självdisciplineringen är motståndets fängelse, för att travestera salig Foucault. Håller vi f-n på oss själva, gagnar det enkom makten. 

Åh, vad jag saknar den lika salige Mobergs befogade aversion mot monarkin! Han dränkte sig på Väddö innan han tvingades uppleva det nuvarande missfostret på tronen och hans upprepade fadäser. Han som vänder blad och blandar ihop Arboga med Örebro. Majestätet med huvudet under armen, som förväntas agera som Svenska Akademiens räddare - herregud! Ett billigt skämt från början till slut. Solkig och eländig. 

Jag säger då, det. Vilket land det blivit! Och som jag måste fortsätta leva i, åtminstone under överskådlig tid. Medborgarna, som inte förtjänar kallas så, hellre undersåtar, hummar och håller inne och säger inte publikt vad de tycker. (Nätet med figurer som varken kan skriva eller tänka räknar jag inte in i det publika samtalet. De är samtalsförstörare.) 

Ett fegt folk, detta verklighetens som det har kallats av politiker och andra. Man talar inte klarspråk. Man skämtar inte - vågar inte, för alltid är det någon som känner sig kränkt och griper efter anmälningspennan - om det som det enligt de korrektas kommissarier inte får skämtas om. Inte officiellt. När fel öron riskerar höra. 

Snacka om DDR och Stasi - jag trodde det var historiska reliker. Nä, nä. Kyss Karlsson, eller Honecker. 

Arme farsan, denne renhårige och fine man från Norduppland som alltid gjorde rätt för sig och vårdade sin familj, skulle ha hudflängts och anmälts för sitt sätt att uttrycka sig. Om hösten, när oktobermörkret föll över Sandviken: - Fan, vad svart det är. Svart som negerslagsmål i en tunnel.

Inte menade han något illa, försök inte inbilla mig det. Farsan var ingen rasist, bara ohejdad och spontan. 

Men detta utspelade sig på den oskuldens förlorade tid när godhetens självutnämnda och likriktande apostlar, bland dem Henrik Schyffert (ärkepucko) och Malena Ernman (sandviksbakgrund förresten), inte ens var påtänkta.

Vad fruktar de hos sig själva därinne i själens dunkla vrår, när de rycker ut och beter sig som de gör? Klart det är förklaringen, vilken skulle den annars vara? De trycker undan, fruktar hos sig själva observera det de vill se hos andra. De brunsmetar som det heter. 

Projicerar, laddar andra med sina egna förbjudna uppfattningar. Projektiv identifikation, tror jag terapeuterna rubricerar det. 

Varför skulle de annars bete sig som ointelligenta korkskallar? Utan att hejda sig och tänka efter. 

Visst kunde man ha sagt om farsans sätt att uttrycka sig: - Det är onödigt att använda sådana ord. Man kan faktiskt välja andra, hör du du. Det heter inte neger. Välj dina ord!

Ja - bäst att tänka sig för och tänka efter före. Borde finnas en korrekthetens ständigt uppdaterade ordlista för vad som går an och icke, med obligatorisk läsning för alla undersåtar. Hur annars säkert veta vad som tillåts säga eller skämta om?

Jesus Kristus och hans tolv disciplar. Vilket humorlöst och tråkigt land det blivit! Jag kvävs. Nätets "frispråkighet", för att säga det igen, bortser jag från. Jag syftar på det gemensamma samtal som eroderade. Det för demokratins fortlevnad nödvändiga samtal som borde men inte förs på arbetsplatser (minns med fasa min sista dylika och idisslandet om vikten av gemensam värdegrund), i lunchrum och på torg. 

Lästips: Ivar Arpi & Adam Cwejman, Så blev vi alla rasister, Timbro 2018

torsdag 19 april 2018

Nej, Greider kan jag inte läsa!

Var det inte Strindberg, denne oslagbare på många plan, som med friskt humör slog fast: - God polemik kräver att man inte läser sina motståndare. 

Jag har varit inne på detta tema förut: man, i detta fall Skriftställaren, skaffar sig på olika, mer eller mindre svårförklarliga, vägar en bild av en författare eller publicist som sedan omöjliggör en saklig och förutsättningslös läsning - kanske bara möjligt överhuvudtaget i den bästa av världar - av densamma. Det har insmugit sig en subjektiv bias som färgar läsningen. Eller blockerar den.

Exemplen är otaliga. Göran Greider, besserwissern och bror duktig, är en sådan som jag inte har läst på mycket länge.Han går mig på nerverna, där han svischar förbi med sitt vita hår på väg mot rymden, ständigt glider han ned i någon tv-soffa, behöver de ens ringa honom längre? Han kanske finns stand-by hela tiden i korridorerna. I en tyst monolog för sig själv. Väl framför kameran bara skruva upp volymen.

Få ett ord med i laget - glöm det. 

Hans senaste bok, skriven tillsammans med Aftonbladets Åsa Linderborg, som jag har en kluven inställning till, kommer jag inte att läsa. Men kanske mest för att recensioner låter mig förstå att de båda hyser kvarhängande illusioner om socialdemokratin.

Stackars människor i så fall! Denna döda socialdemokrati. Denna stendöda arbetarrörelse. - Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende, visste gruvarbetarna uppe i norr. Första gången jag hörde det, studsade jag till och var på väg att protestera, uppvuxen i en socialdemokratiskt impregnerad miljö. Men nog finns det fog. Svek på svek. Dubbelspel. Hyckleri. 

Horace Engdahl, som förekommit mycket de senaste dagarna i gula pressen, på ett foto gudfader-liknande i svarta solglasögon, kan jag inte läsa längre. Jag har tidigare fascinerats så smått av denne kulturaristokrat och uppblåste sälle, ta bara tv-programmen tillsammans med Liv Strömquist där han hade så svårt att låta bli docera och mansplaina. 

Det liksom kliade i munnen på honom, tyckte man sig ana, när hon, den mycket yngre kvinnan, uttalade sig om de kulturella artefakter de observerade under sin europeiska seglats.

Såtillvida har han tyckts mig befriande osvensk - i det jämngrå intellektuella och kulturella landskapet. Där man understimulerad kan riskera att torka ut och dö sotdöden. 

Men nu går det inte längre. Han ställer sig i vägen för sina egna texter, det har lagt sig något djupt osympatiskt över honom, en hinna som jag inte får bort. 

Trots att han är en mycket styv stilist, ingen tvekan om det. Inte många essäister i hans eleganta klass på blågul botten. Om ens någon. 

Hans exmaka, Ebba Witt-Brattström, har sedan länge delat hans öde i mina ögon. Om Greider går mig på nerverna, är det bara förnamnet när det gäller den kvinnan. Elakt? Affektivt? Obearbetat? Infantilt? Har med genus att göra?

Tja. Men man känner, det man känner. Och har rätt till det. Som terapeuterna säger. 

PS. För övrigt inger den pågående spetsbluskampanjen mig djup avsmak. Privilegierade medelklasskvinnor gör sig till åtlöje. Och vilken kulturminister. Omdömeslös. Med ett agerande som innebär konstitutionella komplikationer. Hon borde KU-granskas. Helst avgå.  Hon blandar ihop sina roller. 

söndag 15 april 2018

Men hur är det med svärfarsor?

Om den store (?), mycket som talar för kroniskt dystre, befälhavaren Moltke ryktas att han endast skrattade två gånger i sitt liv. När han beskådade Vaxholms fästning. Och när hans svärmor dog.

Det är ett kärt tema, om du inte redan visste det. De ruskiga svärmödrarna som du som måg eller sonhustru bör hålla dig långt borta ifrån. Ta bara Kronbloms svärmor som jagar upp honom från det bekväma sofflocket och gör livet surt för honom så fort hon dyker upp.

Vad med relationen svärfar - svärson? I hastigheten kommer jag inte på någon som skrivit om den. Men det lär väl finnas. 

Tre svärfarsor har jag haft. Hur pass lika eller olika som personer - det har jag inte funderat särskilt mycket på. Min förste svärfar deltog som frivillig i Finland. I närstrid dödade han en rysk soldat med bajonett. Det kom han aldrig över. Han lät heller inte många få veta det, försökte förgäves förtränga. 

Mig hade han förtroende för, vågade klä det fasansfulla dräpandet i ord. Länge försökte han med sprit jaga bort de förföljande mardrömsbilderna. 

Han kunde berätta om krigets absurditeter. Under en nyårsnatt, eller julafton, överenskom skrivbordsgeneralerna om någon timmes vapenvila. De som skulle slaktas klev upp ur skyttegravarna, bjöd fienden på cigaretter, plockade fram fotografier på hustru och barn i förekommande fall. Återgick sedan till att försöka ta livet av varandra.

Min andre svärfar, liksom den finlandsfrivillige har han gått in bland Hades skuggor, bodde i Norrköping på Östra Promenaden som jag tror Ulf Lundell besjöng. Tillsammans bevittnade vi en riktig klassiker i den lika klassiska Idrottsparken: Peking mot Änglarna. Lag jag länge följde och kände särskilt för, sträcker sig tillbaka ända till 50-talet. Zamora. Bajdoff. Bebben. Fölet. 

Numera är fotbollsintresset svalt på gränsen till kallt. Målfattiga matcher, kulram ej nödvändig ha till hands. Man spelar defensivt, markerar ut varandra. ("Vi har ju en poäng redan när vi springer ut på planen. Låt oss ta med den tillbaka in i omklädningsrummet", som en fotbollstränare jag glömt namnet på lakoniskt konstaterade. Kan det ha varit Pelle Olsson, tråklåset? Nä, nu var jag dum.) 

Schack med levande pjäser. Min hemstads lag, Gefle IF, värsta exemplet på fotbollsförstörelse. (Pelle Olsson var tränare där. Nu har han till min förskräckelse tagit sig an anrika Sandvikens IF, laget i mitt hjärta.) Kinesisk dropptortyr ren njutning i jämförelse. (http://www.gd.se/fotboll/superettan/stisse-aberg-det-har-sana-har-matcher-som-skrammer-mig)

Svärfarsan och jag diskuterade medborgarlön och politik. Han var intellektuellt öppen och vaken, sympatierna till vänster. Jag inbillar mig att jag i hans hjärta var den son han aldrig fick.

Min nuvarande svärfar, bofast i Krøyerland, det skimrande Vendsyssel i Nordjylland, reser jag tillbaka i historien tillsammans med. Han upplevde som pojke i Frederikshavn på huden besættelsen som det heter på danska. Den tyska ockupationen. 

Samlade på sig en massa intryck. Dessutom fotografier. Ibland tagna där det var strängt förbjudet. 

Jag super vetgirigt i mig allt. Andra världskriget, ännu mer nazismen, betraktar jag som europeiska vattendelare. Aldrig mer det Europa som var, Untergang des Abendlandes. Och min svärfar får historien att framstå som om allt hände i går. Han har som den forne journalist han är ordet i sin makt, han levandegör besættelsen som ingen annan. 

När jag tänker på mina svärfarsor, döda och levande kommer poeten Göran Sonnevis kloka sentenser osökt ännu en gång till mig. Vid flera begravningar har jag plockat fram dem och citerat. Fritt återgivet: De människor som finns här, är de enda som finns. Det finns inga andra.

I den nyutgivna Döden 31 sortier heter det i den allra första sortin: Om kärleken till dem som omger en inte visas, blir det för sent när de är döda.

En påminnelse som borde klistras upp på badrumsspegeln. Att fastna med blicken i varje morgon.

En dag är det för sent. 

lördag 14 april 2018

Lalalalalalalalalala ...

Morfar Alfred sjöng mot slutet av sitt liv i en pensionärskör i Sandviken. Vad jag minns hörde jag aldrig honom sjunga vare sig privat eller i kör. Glad kunde han vara, framförallt efter en eller två klämtare. Som bäst mådde han ledig från Grottekvarnen, som han djupt avskydde, och fick hänga, som unggloparna nuförtiden säger, i sommarstugan. Men inte sjöng han.

Hur man fått ögonen på just denna kör, kanske ett tips, från Radiotjänst (jag minns att Harry Isaksson sa Radiotjänst långt efter att organisationen bytt namn), det har jag ingen aning om. Men inbjuden blev man att medverka i Hylands hörna. Direktsändning. Mamma åkte med som sällskap och moraliskt stöd till huvudstaden. Där morfar aldrig tidigare satt sin fot. 

Pappa och jag spända som fiolsträngar vid tv:n, kaffe i blank tv-termos och mammas nybakade smörhönor. Men det blev ingen körsång, sändningen inställd. Mordet på president Kennedy kom emellan.

Tillfället återkom aldrig. Och ett par år senare stämplade morfar ut för gott från jämmerdalen.


Lennart Hyland, denne mediala gigant, kopplar jag samman med tv:ns inträde i mitt liv. Samma år jag fyllde tolv köpte mina föräldrar en apparat. Dessförinnan var det radion som gällde. Dagens Eko och Frukostklubben. Hemliga klubben för oss yngre lyssnare. Men så kom tv och Hörnan, gatorna låg folktomma och öde när den sändes. 

Jag fortsatte att lyssna på Hylands sportreferat i radion, en upplevelse svår att klå. Snabbprataren. Verbal kulspruta. När hockeymatcher började tv-sändas, vet jag flera som tog bort ljudet för att i stället höra Hyland i radion. 

En gång på Hovet under landskamp, jag tror det var mot Tjeckoslovakien. Den något långsamme, om sanningen skall fram, backen och gamängen Rolle Stoltz (på bilden iförd en hjälm av samma märke som jag själv hade) åker fram till Hyland och vädjar: - Snacka inte så fort, Lennart. Vi hinner inte med.

Tv:n placerades på hedersplats i Rummet som på dagarna var förbjudet område, det skulle stå välstädat och fint. Apparaten nästan som ett altare, mamma höll efter med dammtrasan. Respektingivande. Mamma var rädd jag skulle fippla på den och stöka till inställningarna som leverantören ordnat till: - Du rör väl inte tv:n, Lars!

Lars Ragnar Forssbergs bok Hyland. Legenden och hans tid (på Leopard Förlag) komplicerar bilden av den annars alltid glade, leende Lennart Hyland. Bakom fasaden en liten pojke som hela livet sökte bekräftelse, hjälpte inte hur uppburen han än blev. Osäker och självkritisk. 

Kanske där spriten kom in. Hylands hårda drickande en officiell hemlighet. När han var inlagd för avgiftning, läckte personalen, struntade i tystnadsplikten. Tranåssonens anonymitet för alltid bortblåst.

Forssberg nämner, närmast som kuriosa, att man kunde känna igen Hyland på hans speciella rakvatten. Hyland gillade att förklä sig, wallraffa innan begreppet myntades, rakvattnets doft riskerade dock att avslöja honom.

Nostalgisk njutning att läsa denna rappt skrivna och levande bok. Den handlar om en tid jag själv, även Lars Ragnar och det färgar hans stil i positiv riktning, upplevde. Tar mig tillbaka till ett Sverige som oåterkalleligt gått förlorat, det gör ont att inse det. Och utan de förskräckliga, kommersiella tv-kanalerna. Bara en sådan sak. 

PS. För den som inte var med när det begav sig: rubriken är "texten" till signaturmelodin till Hylands Hörna. Den som var med, hör säkert musiken i bakgrunden.



torsdag 12 april 2018

Dagar när inget händer

Igår målade jag en stubbe. Lakoniskt konstaterat - bara så där. Enkelt, i ordets bokstavligaste mening, nedskrivna dagboksanteckningar av skaparen till de melankoliska, någon kanske skulle säga dysterkvistarna, figurerna Klas Katt och Olle Ångest - Gunnar Lundkvists altegon. 

Det händelselösa livet bokförs. Dagar som bara går. Det är fascinerande, tro det eller ej. Jag har alltid fascinerats av händelselöshet, mest av att man hävdar att något dylikt, nirvanapåminnande tillstånd, skulle finnas. Stiltje. Vindtomma segel. 

Någon har sagt om Lundkvists böcker: - Det händer ingenting i dem, det är det som gör dem så bra. Men frågan är om verkligen inget händer. Och när man skildrar det som kunde tolkas som att inget händer, börjar ju något att hända, för att uttrycka det amatörfilosofiskt. Rörelse skapas. Nä, det är något riktigt lurigt med händelselösheten som begrepp.

- Om vi inte symboliserar dör vi, varnade en fransk psykoanalytiker, omtalad för att tiga som muren under de terapeutiska sessionerna. Sant. Dör långsamt - medan vi tror oss leva. Händelselöshet, okej då. Men aldrig ordlöshet. 

Lundkvist bor, åtminstone periodvis, på landet, vischan. Annars på Söder. Inrutade dagar. Han lunkat på. Åker med buss och handlar i Flen. Lagar mat. Klipper gräset. Tänker han borde skaffa sig en ny räfsa. Matar kor med nedfallna äpplen. Avlivar sniglar. Tecknar. Ser filmer, när han är uttråkad flera i rad. Tar sig en öl. Letar frimärken. Noterar att hans tillfälliga sällskap katten Koftan kommer in med en mus i munnen.

Han vänder på dygnet, sover på dagarna, uppe på nätterna. Som Maria Lang, Dagmar Lange, efter att hon pensionerats som rektor och flyttat från Stockholm till Trosa, vill jag minnas. Kanske något för mig, jag med min usla nattsömn. Det är inte första gången jag funderar på att kasta om dygnet. Och numera, som anställningsbefriad, finns ju inget som hindrar. 

Plötsligt, när jag läser Lundkvist och hans konstlösa skildring av vardagen, tänker jag Pentti Saarikoski och livet på Tjörn som den senare skrivit så mycket om. (Jag har redan tänkt, åh - dessa ständiga associationer, Henry Millers Stilla dagar i Clichy.) Hans hemvist också vardagen, den vardag som är all historias botten, som romantikern Harry Martinsson slog fast. (Men nog kan det skimra till ibland i Lundkvists vardag, små skimrande skärvor!)

Det vardagsliv som jag hade så förskräckligt svårt att leva under många år, jag stod bara inte ut. Och som skickade in mig på Systembolaget för att få hjälp av destillerade drycker med att fixa det. Men ledan kan som bekant simma. 

Onekligen var Pentti en större poet än Lundkvist. Ägde andra ord och en särdeles beläsenhet, kunde ladda det triviala med hisnande utblickar. Även om han, bortsett från diktandet, inte gjorde mycket mer än Lundkvist under sin levnads dagar. 

I boken avslöjas att nästa år kommer en bok om Lasse Hillersberg. (Bilden nedan.) Den ser jag mycket fram mot! Hillersberg - saknad som ingen annan i det vedervärdiga offentliga icke-samtal som pågår. Med plask i akademiska ankdammar. 



















Bok: Gunnar Lundkvist, Igår målade jag en stubbe, Kartago 2018

onsdag 11 april 2018

Aldrig glömmer vi Rudi!

Femtio år har denna småkalla men soliga förvårsmorgon gått sedan attentatet mot Rudi Dutschke. Femtio år, det är inte klokt, vart tar tiden och våra liv vägen! Och femtio år sedan det mytomspunna 68. Berliner Zeitung har bjudit på stort uppslagna artiklar med anledning av detta. I svenska medier mest pliktskyldig rapportering. Men så var väl också 68 i Sverige en vindpust jämfört med stormen i Berlin och Paris. Böcker har kommit på svenska om 68, jag har inte läst dem, det har räckt med att läsa om dem.

För mig var 68 helt avgörande. Jag kom till universitetet det året, en osnuten bruksgrabb som sysslat med rockmusik och knappt öppnat en bok. Minns de heta diskussionerna. Stimulerande. Inspirerande. De som förtalar den tiden - fuck you!

11 april 1968 tidigt om morgonen cyklar Rudi till ett apotek på Kudamm i Berlin för att inhandla medicin till ett sjukt barn. Josef Bachmann, en man som gått vilse i den hetsande Springerpressens antikommunistiska propaganda, uppviglats av densamma, skjuter honom med tre kulor i huvudet. I fängelset trädde denne Bachmann en plastpåse över sitt huvud och tog sitt liv. Han orkade inte bära på skulden längre. Kanske hade han även insett hur förd bakom ljuset han blivit. 

Rudi överlever skotten men med svåra, bestående komplikationer som till slut sätter punkt för hans alltför korta liv. Han avlider i badkaret i Aarhus på julaftonen 1979, hans änka har skrivit hjärtknipande om hur hon julstökar, plötsligt inte hör något inifrån badrummet och anar oråd, då är Rudi död. Troligen efter ett epileptiskt anfall.

I Danmark hade han och familjen äntligen fått en fristad, efter att ha försökt få det i flera länder. Minns jag inte fel så var det den knappast marxistiskt anfäktade, om man säger så, teologen Johannes Sløk som talade sig varm för Rudi och hans familj. En av mina danska vänner, Erik, minns Rudi från Aarhus universitet, och att den senare inte gjorde något större väsen av sig.

Varje år besöker jag Rudis grav i Dahlem i Berlin, han vilar nära det Freie Universität där han var en av de ledande, den främste borde jag skriva, inom studentrörelsen. (Hans bäste vän från den tiden, Bernd Rabehl, har sökt sig mot de radikalkonservativa. Och har i intervjuer sagt att alla 68:or borde göra det.) Jag står en stund med kepsen i handen, begrundar, viskar några ord till Rudi. 

Inte långt från Rudi ligger en av medverkande i 20 juli-attentatet mot Hitler. Avrättades tillsammans med andra inblandade i Plötzensee. Den dramatiska, blodsbestänkta, tyska historien är aldrig långt borta.

Rudi har fått en gata uppkallad efter sig på campus, när jag som jag brukar sitter i mensan och skriver ser jag skylten med hans namn strax utanför fönstret. Även en gata som passerar Springerhuset. Symboliskt nog, i det senare fallet. Man kunde tro att Rudi, liksom gatan, förstelnats och tillhör det förflutna. Icke! Rudi  lever. 

Jag minns plötsligt en gång när en kvinna spontant började prata med mig och Eva när vi besökte Rudis grav. Hon hade en gång hört honom föreläsa. Utan manus. Och länge. Han bars av sina egna ord. Det lyste i hennes ögon när hon berättade det. 

Rudi besökte faktiskt en gång Uppsala och studentföreningen Verdandi. En som var med den gången minns honom som blyg - och kippskodd. Tyvärr missade jag honom. 

tisdag 10 april 2018

Längta hem - om än hemma?

"Hemlängtan till en plats där man redan befinner sig - då kommer man verkligen aldrig mer hem." En hjärtat träffande, djupt melankolisk mening, som hade det skjutits en vass pil mot det. Ur boken Grillroom Jerusalem av nederländaren P. F. Thomése (utgiven på Ersatz, i lysande språkdräkt av Joakim Sundström). 

Tillsammans med andra nederländska skribenter, och ett påfrestande tv-team, reser författaren runt på Västbanken och i Israel. Även Gazaremsan, världens största utomhusfängelse med en och en halv miljon människor hermetiskt instängda, besöks av dessa katastrofturister, författarens eget uttryck. 

Att läsa boken, och jag sträckläste utan att kunna lägga bort trots dess skyddslösa ansats, blev för Skriftställaren som att skickas tillbaka till något välbekant, sex veckor har jag sammanlagt tillbringat i regionen, inklusive flera besök i Jerusalem, det har lämnat kvar svartsyn. (Ett planerat besök i Gaza avrådde UD från. Säkerheten kunde enligt dem inte garanteras.) 

Efter det sista besöket kändes det som om jag förlorat all tro på att något i denna eländiga värld, vilande på förtryck och förnedring, någonsin kan bli bättre. 

Misströstan förlamade mig, när det gäller hur människor är och kan vara mot varandra. I detta fall ockupationens israeler: bosättare, soldater och hunsarna i alla check points. Varför utstuderat plåga andra människor? Vanliga människor, inga terrorister, inga säkerhetsrisker. 

Meningen skriver den klarsynte Thomése ner när han befinner sig i Jerusalem, det östra Jerusalem där Israel hänsynslöst bedriver etnisk rensning. Palestinierna, men israelerna säger araber, skall bort. Med alla de fula och våldsamma medel som står till buds. Svårt låta bli att tänka de etnistiskt rensande nazisterna och deras strävan att skapa judefria områden, israelerna inte ett dugg bättre, den egna offerhistorien glömd? Alla förvisade och döda?


Antyder man denna hiskeliga parallell om etnisk rensning då som nu, stämplas man snabbt som antisemit. Det blir för magstarkt, till och med för den mot rensningen kritiske. Men vad håller Israel på med, varför denna pågående systematiska grymhet mot den palestinska befolkningen? 

Jag kommer aldrig att förstå det. Inte på ett medmänskligt plan. Saknas helt moral och samvete? Oförmåga att se Den andre, som Emmanuel Levinas betonade som den etiska grundstenen, som en människa värd respekt? 

Då kommer man aldrig mer hem ... Meningen bränner sig in, stannar kvar, jag läser den högt flera gånger. Associationen går till fortfarande i livet sig befinnande, jämnåriga ungdomskamrater som aldrig lämnat vår gemensamma uppväxtstad, förutom för kortare utflykter. Jag tycker att den stämmer på dem, delvis också på mig. 

Jag åker till Sandviken, åker hem skulle mina föräldrar och min syster ha sagt. (Min far frågade alltid när jag efter ett besök tog av till Uppsala igen: - När kommer du hem nästa gång?) Det blir dock alltmer sällan. Men väl på plats infinner sig saknad och längtan efter ett annat Sandviken - eller ett Sandviken som aldrig fanns. Det finns bara om jag blundar och drömmer. Den sjunkna staden.


Nostalgins fördolda sida - som den också slår mot östtyskar och deras egen variant: ostalgiLängtan tillbaka till ett DDR som aldrig fanns. Men bättre än det nuvarande marknadshysteriska tillståndet efter Anschluss. Där man prissätts och saknar egenvärde. Hellre självbedräglig illusion än bister realitet. 

Kanske längtan hem bygger på att man aldrig kommer hem, till slutstationen, det är längtan som är själva målet, dess bitterljuva smak. Väl hemma, väl framme, fortsätter man att längta. Kanske utan att förstå varför. Såsom de judar som utvandrat, i många fall tvingats till det på grund av förföljelser, från Europa till Israel. 

De har kommit hem - ändå inte. De känner det som om de lurat sig själva. Det blir som en paradox. De saknar något och har svårt att ringa in vad det är, de borde ju känna sig lyckliga. Men icke. 

Jag minns plötsligt en av mina tidigare studenter, en av de duktigaste och mest pålästa, politiskt aktiv och utvisad på livstid från Turkiet. Han skrev en uppsats jag handledde om exilen som ett inre, förgörande tillstånd. En själens bestående hemlöshet. 

Läs Grillroom Jerusalem

söndag 8 april 2018

En småborgare - inte som Jesus och de andra

Den utomordentlige stilisten, för att vara en akademiker, sociologen Johan Asplund begick en rolig liten bok som bar namnet Om undran inför samhället. Både tankeväckande och förbryllande. Det senare icke att förakta, det skall gudarna veta, vi behöver förbryllas! Jag tvekar inte rubricera boken mini-klassiker. 

Jag använde den som metodbok på kurser i vetenskaplig metod. Men någon metodbok i en konventionell mening var det ju inte, en sådan där fyrkantig och tråkig utredningsmanual som man brukar plåga de stackars studenterna med, typ någon av Lars Torsten Erikssons flitigt använda, all kreativitet dödande, handböcker. 

Snarare en anti-metodbok. För hur gör man egentligen, när man undrar? Det kan ju inte läras ut på någon kurs. I rättvisans namn skall sägas att boken delade studenterna i två läger: vissa älskade den förbehållslöst, andra stämplade den "flummig" och irriterades. I det senare fallet: den krävde för mycket av dem. De måste tänka själva. Och det avskyr många studenter. Efter den fördummande intellektuella nedrustning de utsatts för fram till högskolan. 

Jag ser framför mig den ständigt piprökande, inte sällan buttre, kommissarie Maigret som jag älskar att följa när han utreder brott, hur han till synes planlöst och utan systematik vandrar omkring och sniffar efter ledtrådar. Och han finner dem, om så han måste snubbla över dem, låta tillfälligheter och ovisshet råda i de kriminellas skumma universum. 

Han besitter ett vidöppet sinne, han är receptiv och lyhörd. Kanske det som krävs för att kunna undra sig igenom tillvaron. Gäller även samhällsforskare, om än utanför den breda fåran, om ni frågar mig. ("Ingen nyfikenhetsforskning!" Som en förstockad, grånad pedagogikprofessor från Uppsala yttrade om en medelsansökan jag skickat in, jag ville undra inför tankefigurer i X-län. Men man måste enligt den sippa veta på förhand vad man skall komma fram till. Ugh!)

Jag har en färdig anti-metodbok i min dator, den har legat i tryggt förvar där i flera år. I den pläderar jag för upptäckandet som ett grundläggande metodologiskt förhållningssätt, använder Huck och Toms flotte som symbol för en upptäckandets glada, solglittrande vetenskap. 

Jag lämnar även exempel på ämnen och uppmanar läsaren att lyfta på ögonlocken och undra inför dessa. När man väl har kastat den verklighetsförminskande manualen. 

Häromdagen skrev jag om Lill-Babs, kom in på det kultursociologiskt intressanta fenomenet folkkär. Om någon var folkkär, så var det hon, skulle man peka på någon folkkär, lämna en så kallad utpekande definition, fanns ingen bättre. 

Jag skulle vilja göra en Asplund och undra inför detta fenomen med att vara folkkär. (En av mina läsare efterlyste förresten en distinktion mellan folklig och folkkär. Menade att det senare kan man bli postumt.) Med frågor som: vilket är begreppets kärna? Vem blir folkkär? Kan man se något mönster, likheter mellan de folkkära? Skapas ofrihet hos publiken, som följer och lever med den folkkära? Eller blir det grå vardagslivet lättare att uthärda? Dröm och eskapism trycker dit en silverkant. 

Jag anar att det finns inslag av projektion i fenomenet. Det är ju en relation mellan publik och folkkär som upprättas. Ingen folkkär utan publik. Nästan en symbios. Man "skapar" den folkkära, man behöver henne - som kannibalen behöver sin måltid. Och det är en fråga om identitet, att kunna känna igen sig. Divan, den avlägsna, blir knappast folkkär. Om än med vissa undantag.

Jag har haft förebilder, inspiratörer. Men inte har de varit "vanliga", som Lill-Babs och andra folkkära - eller om vi nu ska säga folkliga. Jag kan inte inspireras av dem som till synes är mig för nära. Vanlighet kan gå mig på nerverna. 

Därför har jag ägnat mig åt sådana hot shots som Jimi Hendrix, Pasolini, Beuys, Søren Krøyer, Ulrike Meinhof - till och med texter inspirerade av Jesus har det blivit. (När jag betraktar de imponerande namnen: har jag inte tagit mig vatten över huvudet?!) Jag har genom att specialstudera dessa skaffat mig perspektiv på mitt eget liv. Mina begränsningar och oförmågor. Samtidigt berikats, de har tillfört mitt liv något jag annars inte skulle haft. 

Jag ångrar således inte att jag slog följe med dessa existensens kompromisslösa konstnärer och revoltörer. Men inte är jag som de! Skriftställaren är en försiktig småborgare. 


torsdag 5 april 2018

Men inte kunde hon sjunga!

Under några år medverkade jag som krönikör i socionomernas facktidning som då hette SSR-tidningen. En av de mest uppmärksammade krönikorna handlade om Lill-Babs. Min teori var att Lill-Babs var så älskad för att hon var som alla andra. En vanlig tjej. Granntjejen. Frissan. 

Man behövde inte känna sig henne underlägsen, kunde rentav lugnt luta sig tillbaka, utan avund eller bländad av en ouppnåelig stjärna eller diva tänka: - Det där skulle väl jag också kunna göra! Varför en så tämligen banal teori framkallade läsarreaktioner har jag lite svårt att förstå i dag. 

Vanlighetsteorin, som jag själv förbryllas av om sanningen skall fram (varför idolisera den som i olika avseenden är nära en själv?), skulle kunna tillämpas på fler än Lill-Babs. En sådan som Lotta Engberg, vars allsångsprogram varje sommar från Liseberg - tack och lov inga fåniga VIP-hägn med falskt sjungande kändisar som i Allsång på Skansen! - jag aldrig missar. Naturlig och oförställd är hon, denna forna dansbandssångerska. 

Och jag sitter som klistrad vid rutan de ljuvliga julikvällarna, sjunger högt med i texterna som rullar överst i densamma. En gång vi seglar i hamn och alla andra oförglömliga evergreens. Grymtar över alla avbrytande reklaminslag. 

Apropå Liseberg fattar jag inte varför man tog bort Carl-Einar Häckner, denna sommarinstitution, liksom Lotta. Det var väl någon av dessa eländiga dussindirektörer som fick för sig något. Blind för en underhållare med scennärvaro som få. Jag hör hans återkommande, spefulla fråga till publiken: - Ser ni mig? När han hade samma, nota bene stora, publik som i en liten ask ...

Är man folkkär, detta intressanta kultursociologiska fenomen som jag inte kan låta bli att fortsätta undra inför, som Lill-Babs, engagerar sig människor i en, lever med och gör sig delaktiga. Den folkkära blir vars och ens egendom, bort privatliv och integritet. 

Mamma upphörde aldrig att spekulera i om Simon Brehm var far till Lill-Babs första barn. Spekulerade är ett för svagt ord. Hon var övertygad och visste bäst som alltid: - Man ser ju hur han där bakom ståfiolen tittar på henne. Som om han ville äta upp henne. 

Men kluven var och förblev hon inför Lill-Babs, mot bakgrund av den senares förhållande till karlar som kunde uppfattas som minst sagt vidlyftigt. Mamma, monogamin förkroppsligad och kärnfamiljens okuvliga försvarare, satte kokkaffet i vrångstrupen när Lasse Holmqvist gjorde ett av sina Här har du ditt liv-program i tv med flickan från Järvsö. 

Och hade bjudit in tio tidigare män, ett urval från betydligt fler, att paradera i studion som ett gäng förverkade tuppar eller tidigare byten. Lill-Babs såg inte alltför förtjust ut över tilltaget. Närmast generad. Från min mamma: - Har hon varit så så karltokig?! 
Värre än Bergströms pyschor på Bruket, ökända för att de sprang med karlar. Till råga på allt rökte dessa förtappade varelser. 

Ingen undgick Lill-Babs. Veckotidningarnas och skvallrets okrönta primadonna. "Virka Lill-Babs utedass - beskrivning här." Överallt förekom hon, i alla upptänkliga sammanhang. En del av den svenska folksjälen. Frestande skriva : en projektionsskärm. En skapelse. Någon som folket behövde. 

Hade inte Lill-Babs funnit, hade man uppfunnit henne. Nä, det är att dra det för långt. Besinna sig, Skriftställaren!

Akademiledamoten Lars Forssell skrev en show enkom för henne. Han gillade ju att hålla på så där, göra det oväntade och överraskande. Skriva om bröst som häckar som svalor, hylla Lenin i Oktoberdikter. Kvalitetsupphöja Lill-Babs. Leka kulturelitens enfant terrible, salongernas buspojke. 

Väl medveten om var gränsen går för vad som kan tillåtas av samma elit. Och den ville han fortsätta att tillhöra. 

Men inte kunde hon sjunga!