Det är förenat med, utan att jag kunde hejda dem om jag det ville, så många tillbakablickar, spretande åt olika håll, att bege sig till SAIK Golfklubb strax utanför Sandviken.
Jag spelar inte själv, utan har som en självpåtagen och icke-arvoderad, tredelad uppgift att vara caddie, protokollförare och coach.
Det sistnämnda är jag bra på, om jag får säga det själv.
Jag tillämpar uppmuntrande ledarskap. En tautologi i mina öron, i och för sig. Utan uppmuntran, inget ledarskap. Motivationshöjande eller förstärkande.
Jag minns när jag undervisade i organisationsteori på högskolans A-nivå. Kurt Lewins tre, varandra uteslutande, ledarskapstyper ingick att ta upp på den nivån: auktoritärt, laissez-faire och demokratiskt ledarskap. Baserat på empiriska studier.
Varianten uppmuntrande faller utanför. Om den inte ryms under demokratiskt ledarskap.
Det ledarskap som utgjorde idealet för Lewin; uttalad antinazist, hann undan mördandets mörka krafter i Tyskland.
En gång i tiden i Brynäs hockeylag var ledarskapet informellt och kollektivt. Det var spelarna som tillsammans lade upp taktiken inför en match; högt i tak i omklädningsrummet när det skulle avgöras hur spela, leden slutas.
Det var väl det som så småningom gick under benämningen "sosse-hockey".
En för alla och alla för en.
Tommy Sandlin, den legendariske med titeln "hockeyprofessorn", utformade träningarna; efter systematiska studier av sporttidningar och plöjande vetenskapliga undersökningar med idrottslig inriktning. Coachingen nedtonad.
Och det hette väl också "tränare" förr. "Coach" är ett sentida fenomen.
Nå, det skulle handla om uppdykande minnen efter vägen. Genom iakttagelser inifrån Toyotan. Stämningsskapande 60-talsmusik, finns ingen bättre, på med hjälp av en iPhone. Kinks. Sonny och Cher. Doors.
Jag höll på att glömma Hackkörven, Hantverkarbacken, där min syster hade sin sista adress. Det gör ont att från bilen se huset skymta, där hon bodde. I en liten tvårummare tillsammans med min svåger. Saknar henne. Och honom.
Godhjärtade människor som alltid strävade efter att göra rätt för sig.
Ungdomsgården, ja, inte längre, Seljansborg - också i Hantverkarbacken. "Kåken" kallad. Där repade vi med vårt band. En tid färgad med den bitterljuvaste nostalgi.
Min sorg är stor och förblir obruten efter Conny, sologitarrist i bandet, som den 23 maj gick bort.
Det finns verkligen skäl att hänga upp skylten Memory Lane.
Trygghetsskapande för mig att på klubben, med det spartanska, röda huset, av väder och vind slitna utomhusmöbler, överhöra sandviksmål från gubbarna; det dööönas. Som att komma hem efter en exil.
Foto: Visit Gävle
