Bonnrövarnas Gestrikland?

Bild: Facebook

Det brukar heta om landskapet där jag bor, men aldrig planerade att återvända till, efter genomlidna arton järnhårda år i konformitetens Sandviken, blev ändå så av högst privata skäl, att det är identitetslöst. 

Beläget i ingenmansland mellan söder och norr. Ett transiteringslandskap du snabbt åker igenom. På väg någon annanstans. Företrädesvis till fjällen eller Nödlanda Lufthafen.

Anonymt och utan identitet. Vemodigt susande barrskog utmed vajerutrustad Europaväg. Nedlagda fabriker. Övergivna sparkstöttingar. Åkrar i träda. Roy Andersson kunde inte göra ödsligheten tydligare.

Tja. Den kan man förstås vrida och vända på, mentaliteten. Beroende på vem som påstår saker om densamma. Med graden av egen erfarenhet på huden av regionen. Kom inte hit och ha synpunkter, jädra stockholmare! 

Men nog kan man tala, åtminstone tentativt, en favoritglosa bland krångelakademikerna i Upsala, om en X-mentalitet. Jag vågar till och med påstå att jag är den på spåret. Med hjälp av osystematiskt spridda nedslag. [1]

När den nye backen från HV71, Axel Rindell, intervjuas i GD:s live-tv efter första ispasset i Gavlerinken med Brynäs frågas han av den utsände om hur det känns att vara andrahandsval. 

Det var ju en annan finne Brynäs egentligen ville ha! Det vet alla. Men sportchefen Alsén snuvades i sista stund på konfekten. När den eftertraktade valde NHL och de stora pengarna.

Den korkade, oförskämda frågan utkastas i samma stund som Rindell - välkommen till Brynäs, Axel! - precis uttryckt glädje över att få komma till geflelaget och förmedlat tacksamhet över hur väl bemött han blivit. Alla så snälla. 

Men den ouppfostrade GD-lymmeln struntar blankt i det. Han tycker väl att han är duktig, grabben. Lymmelns namn lämnar jag därhän. Det bör han vara glad för.

Som hängiven Brynässupporter skäms jag så öronen rödfärgas. Kunde jag, bad jag Rindell om ursäkt å blaskans vägnar. 

Häromdagen begav vi oss till Årsunda Strandbad. Gestriklands Riviera som badplatsen kallats. Efter allt lovvärt vi hört om ombyggnation och rejäl satsning - de rätta företagsekonomiska takterna enligt mig, tänk inte kostnader, tänk investering - var vi nyfikna på resultatet. 

Jag minns Årsunda från min svunna barndom. Ljummet, ogenomskinligt vatten. Långgrunt. Man stod bott. Även om mer närliggande Hedåsbadet, Mölle, var det som gällde. Inom cykelavstånd. Med saftflaska och kubb som förtäring.

Och, jodå. Fina lokaler i Årsunda med utsikt över vattnet. Vid bryggan legendariska båten Emma. God mat. Prisvärd. Rikliga portioner. Inget att klaga på för den kritiska matpatrullen från stan (Gefle).

Men inte särskilt trevligt, för att använda ett förmildrande ord, att inmundiga käket medan barfota, manliga badgäster, nakna på överkroppen, i flera fall med tjocka bukar hängande över badbyxlinningen, helt ogenerat svepte förbi. Som om det var det naturligaste i världen.

Stannade till vid vissa bord, med kvarstannande odör från armhålorna för oss andra, icke-badande.

Det var tydligen den godkända dresskoden att oblygt kliva in i restaurangen halvnaken. Att rapa icke tillbakahållet aldrig fel. Langa hit en till starkbärs! Är det semester, så är det.

Ingen reagerade. Inte heller den arma personalen. Ingen skylt som påbjöd vårdad klädsel. Kom som du är. Strunta i gäster som konservativa, sippa Skriftställaren och hans blomma. Äh, sippa och sippa. 

Gammal, hederlig arbetarklassmoral. Fråga min salig mor. Hon visste hur bete sig, hon. Bruksjäntan. 

Vårt första och sista besök där på den sköna platsen invid Storsjön, blånande Dan Andersson-berg i fjärran. Skriv upp det. Nån jävla ordning måste det vara invid en badstrand. För att citera CH.

Bonnrövarnas mentalitet? 

Men jag kan ju inte, fördomsfullt, utgå ifrån att alla de jeppar som traskade in i matsalen halvnakna, med sand mellan tårna, är mantalsskrivna i Gestrikland. Jag kan ändå inte låta bli att tänka så. Tills motsatsen har bevisats.

PS. Länk till GD:s sportredaktion. Egentligen borde även chefred tillställas en länk. 

[1] Jag sökte forskningspengar en gång för att via insändare och intervjuer med opinionsavläsare kartlägga mentaliteten: min metod. Fick inga pengar. Fyrkantig "sakkunnig" professor från Upsala. 

Välkommen ut med mobilen i blåbärsskogen!

Bild: Rabén & Sjögren

Jag minns stämpelklockan på Sandvik där jag jobbade två somrar. Gudskelov inte mer än sommarjobb i den själsförminskande grottekvarnen för min del. Morfar Alfred stämplade in, gavs inget val ur försörjningssynpunkt, i Verket som trettonåring och blev sedan kvar till pensionering. 

Pappa Gösta jobbade där fram tills att sjukdomen satte stopp för det. Då var han en bra bit över sextio. 

Jag och gubbarna jobbade på ackord. På nattskiftet lyste basarna med sin frånvaro. Ackordet snabbt avverkat. Inte krävdes det mer än tre, kanske fyra timmar för att ro hem det. Annars gällde att inte sabba det genom att jobba för fort. Det såg gubbarna till att man inte gjorde.

Vad göra resten av den arbetsbefriade tiden en sommarnatt? Stämpla ut och dra hem inte tillåtet. Bara att slå dank, följa lusen på tjärstickan, dricka kaffe, läsa Cocktail och liknande obskyra publikationer, vänta på att solen skulle stiga som en blodapelsin över Storsjön. 

Och de första gubbarna dyka upp för att ta över betjäningen av maskinerna. Det döda kapitalet, enligt Karl Marx. Det levande kapitalet betjänar det döda. 

Det förvånade mig att jobbarkompisarna infann sig så tidigt. I ottan. Och på gott humör. 

En gång ertappades jag djupt sovande på en bänk i omklädningsrummet. Men inte rapporterades det uppåt. Fattas bara. 

Det hände att man stämplade ut från ett skift omklädd. Förbjudet. Det hände också att nån stämplade ut åt flera som redan cyklat hem. Ledningen kände till det. Men lät det passera. Ingen idé starta ett bråk. 

Men det var då, det. Förutsätter arbetskraftsbrist. Styrkeförhållanden på arbetsmarknaden som inte ensidigt gagnar arbetsköparen. 

Jämför med den framväxande gigekonomin. [2] Anställningsotrygghet. Stå till förfogande. Löshästsystem. 

Kontroll, kontroll och åter kontroll. Men alla kontrollsystem har hål. Och inbjuder till att försöka kringgå kontrollen. [3] Ingen makt utan motstånd. Per definition. Makt är en relation. 

Jag läser i Arbetet [1] att arbetsköparen i kontrollsyfte använder ansiktsskanning på de thailändska bärplockarna uppe i Kramfors. Det motiveras med all oreda som rått i skogarna runt bärplockningen med utländsk arbetskraft. 

Det gäller att man som arbetskraftssäljare har en mobil så att man själv kan skanna sitt ansikte, vilket förutsätts. Samtidigt blir det ett underkastelsebevis. Ansiktet som underkastelsens spegel.

Den nya, frågetecken bör hängas på "nya" för det är ju samma kapitalism och samma exploatering av den mänskliga arbetskraften, ekonomin är här. Med teknikutvecklingen öppnar sig kontrollmöjligheter som aldrig förr. Hur kringgå? 

Facket, Livsmedelsarbetareförbundet, verkar nöjt med ansiktsskanningen. Är den framförhandlad under stor enighet, eller hur har det gått till? 

Jag minns från min tid som facklig förhandlare för SACO på högskolan att MBL verkligen gjorde skäl för namnet "Tutan". Arbetsgivaren hade förhandlingsskyldighet. I många fall reserverade vi protesterande oss mot dumheterna. Sen gjorde arbetsgivaren ändå som han ville. 

Kunde sträcka sig till: "Vi hör vad ni säger och tar det med oss." Tablå.

Plåta dig själv flera gånger om dagen och du har jobb som plockare. Inte annars. Välkommen ut med mobilen i blåbärsskogen!

[1 https://arbetet.se/2026/07/30/ansiktsskanning-ska-kontrollera-barplockarna-upp-till-bevis/

[2] Se https://www.svd.se/a/KnznAX/hela-gigmodellen-innebar-otrygghet-skriver-jacob-lundberg
[3] Tänker Folke Fridell, "Syndfull skapelse" och andra revolten från golvets verk ur hans hand. Erik Johansson förtjänar också nämnas. "Tok Alfred."

Mellan Kungsgården och Alexandria är det långt

Foto: Facebook

"Så besynnerligt var landskapet vi kom till varje sommar."  Per Gunnar Evander i "Tjocka släkten" (1965)

Eftermiddagsutflykt, Turnéledaren och jag, till Kungsgården, en liten ort några mil väster om Gefle. Läcker glass på Mitt i går´n. På andra sidan gatan hittar man omtalade Berglunds med det goda brödet. Det förstnämnda ett ställe som funnits i fem år. 

För oss dock en ny, angenäm bekantskap. 

Den unga kvinnan som tar upp vår beställning, vi väljer från en imponerande meny på 30-40 olika glassar med fantasifulla namn [1], berättar att hon har studentlägenhet på Luthagen i Upsala, där jag en gång i tiden bodde på Geijersgatan. Hon läser lingvistik på universitetet. Mycket AI? Nä. 

Åter mot Gefle förbi Hillsta, dit min nyss bortgångne vän Conny, jag saknar honom förskräckligt, åkte på lördagsdans. Idrottshallen förefaller övergiven. Kanske länge sen det bjöds upp till dans där. Har musiken smugit sig in i och stannat kvar i väggarna? Skulle inte förvåna. 

Förbi avfarten till See, där mina strävsamma föräldrar köpte en tomt. De var inga höginkomsttagare. Pappa länge ensamförsörjare. Jag kan inte förstå det som annat än att priserna förr var överkomliga. Pappa och mamma därtill bra på att spara. 

Kunde få ihop till en splitter ny Volvo PV. 

Aldrig köpa på avbetalning eller kredit. Inte stå i skuld! Deras paroll på socialdemokratisk grund. Man gör rätt för sig.

Vi passerar huset i Sätra, några stenkast från Storsjön, där vi repade med bandet på 60-talet. Numera ommålat och uppfräschat. Inget består. Vänder man ryggen till det man tror förblir, sker förändring. Allt fast förflyktigas, Karl Marx.

Ofta får jag känslan, smått svindlande, att jag har levt flera liv. Så olika och åtskilda från varann. Och att jag i varje liv varit en annan. Det är inte en och samma person som har levt dessa olika liv. Ingen kontinuitet föreligger. 

Livet är en dröm, enligt Calderon. Flera av mina liv är omgärdade med drömkänsla. Ju fler år som går, desto starkare denna känsla. Jag kan börja tvivla på att jag verkligen upplevt och varit med om allt jag gjort. Har jag inte bara drömt? 

Befann jag mig verkligen på de platser som jag kan namnge? Fragmentariskt återspeglas dessa platser, där jag satt min fot under otaliga resor.

Som kosmopolitiska Pastroudis i Alexandria. Där celebriteter som Lawrence Durrell ("Alexandriakvartetten") och E.M. Forster ("Howards end") satt. Bakom tjocka gardiner som stängde den mytomspunna staden ute. Jag bad hovmästaren tända ljuset i baren. 

Sydafrikas röda jord. Den speciella atmosfären. Man gråter två gånger. När man anländer till Afrika. Och när man lämnar. 

Var det Leif Norrman han hette, som skrev så i en träffsäker bok? Jag kan bara instämma. Mitt hjärta klappar för Durban. Varje gång vi lämnat nära till avskedets tårar.

Västbanken och kolonialmakten Israels förtryck av dem som bor där. Men som försöker att leva sina liv som om de inte var ockuperade.

Turin och fotbollsmatch i ett kyligt, dimmigt november på Stadio Delle Arpi. Zlatan därnere på planen i Juventus färger.

Flera liv i ett. Och det förefaller mig som att de olika liven inte hänger ihop. Saknar förbindelse med varann. Det är min påtagliga känsla. Och känslor ljuger inte. 

Pusselbitar i ett pussel som inte, och aldrig, låter sig läggas till ett ordnat mönster. Livspusslet, som di modärna säger. Men de avser ju något annat. Medelklassaktigt om att organisera vardagen. 

Långt mellan Kungsgården och Alexandria. Beror på hur man mäter, förstås.

[1] Och detta i lilla Kungsgården... Där vågar man. Osökt går tanken till Richard Branson som  av "experterna" varnades för att beträda en mättad marknad. Flygbolaget Virgin blev en succé. Lyssna inte på experter! Det gjorde man nog inte i Kungsgården. Man satsade. Gasen i botten.

Välkommen ombord på SD-skutan!

Bild: Facebook

Du undgår inte den eländiga samtidens galanummer och pajaskonster. Inte om du slår på datorn eller kikar i smartfånen. På Facebook flashar foton förbi på Jimmie Åkesson ute på idylliska Göta kanal som vi varje höst överfar, på väg till Danmark. 

Tydligen håller SD på med vattenburen valkampanj. 

Originellt? Tja.

Partiledaren i eget högt majestät poserar som värsta filmstjärnan. Färggrann skjorta. Sommarkanna. Barfota. Varggrinsleende. 

Gästas, ja inte av kreti och pleti, utan bland andra, säkert väl utvalda, av den välpumpade biffen, heter han månne Jan Emanuel, som i likhet med förre osthandlaren i Skara tjänat multum på migration och bristande integration. Vad säger invandringskritiske Åkesson om detta? 

Pengar luktar inte? 

Det gäller att förse sig, när man kan. Med skattebetalarnas pengar. Riskfritt. Vattentätt. Förlåt dålig metaforik.

Det hör tydligen till kanalspelets regler att någon med kläder på skall kastas i vattnet från skutan. Man måste utgå ifrån att den som gör det är simkunnig. Och förberedd. Regi torde ha utgått. Även om det ska se ut som om det är nåt spontant som sker. 

Varför kan jag inte låta bli att tänka Åsa-Nissefilmer med för handlingen fullkomligt omotiverade inslag? Som när Sten & Stanley mitt i en rulle utan vidare tutar igång på en brygga. I "Åsa-Nisse slår till". Skämskudde rekommenderas för den känslige.

Ena dagen en för mig okänd kvinna i ett grodhopp. Säkert en kändis eller influenser av nåt slag. Anti-etablissemangspartiet vet vad det gör. Tilltaget som gjort för TikTok där förstagångsväljarna häckar. 

Nästa dag partiledaren själv - tänka sig - som åker i plurret. Skickad dit av utrikesministern. En av de celebra gästerna som tittat in under turen. Marmorsten, eller vad hon heter. 

Jag ids inte googla på hennes namn. Hon är mig totalt likgiltig. En blek figur. Kanske i höst landshövding nånstans. Eller ambassadör. Den politiska kasten skyddar de sina livet ut. Orubbad anställningstrygghet gäller. Inte som för vanliga löneslavar.

Bara att konstatera. Nu är de rumsrena, SD:arna. Välkommen in i salongerna, jag menar välkommen ombord! Den som inbjuds anträda valbåten tackar inte nej. Man kan ju behöva hålla sig väl med rikets nästa största parti. 

Här gäller det att hålla god min och glömma gamla fördömanden om nazism, främlingsfientlighet och annat. Bara att segla vidare.

Samtidigt som statsministerns fru, hon prästen med hönsgården, verkar ha sett till så att Tidöregeringen inte klarar att väljas om. Även om herrn själv deklarerar att han är "safe" med hennes agerande hit och dit.

Kanske det som den politiskt slipade Åkesson fattat. Och förbereder sig för det som komma skall efter 13 september. Han lurar i vassen. 

Förlåt den dåliga metaforiken. Igen.

Milda maränger, vilket spektakel detta är med riksdagsval! När och var diskuteras sakfrågor? Landets allvarliga problem? Det liknar amerikansk valkampanj. Msm ställer villigt upp och hjäper, i detta fall, SD på traven. Klägget, som grabben från Oskarshamn sade om symbiosen.

Folket står på stranden med kepsen i nypan och blänger undersåtligt när SD-båten glider förbi. Passiv valboskap. Så som yrkespolitikerna vid köttgrytorna vill ha det. Ett kuvat folk är ett bra folk. Makten till belåtenhet och god nattsömn.

Jag har inte röstat på många år. Och kommer naturligtvis inte att göra det i höst heller. Bort med denna falska demokrativariant. Ersätt den med ett verkligt folkvälde. Gärna proletariatets diktatur. Jojo, ni hörde rätt. Skriftställaren hymlar inte.

Nä, dags att fly, som jag plägar, in i de döda tyska filosofernas tankestimulerande värld. Där trivs jag bäst. Jag vänder det ömkliga spektaklet ryggen. SD-båten seglar vidare. 

Mugge bigge, mugge bigge, tuff, tuff, tuff. Alla nu! Kläm i!

Erich Honeckers porträtt - försök till nyansering

Foto: Wikipedia

”Så sorgligt! Jag ska bli gammal, och hemsk och fruktansvärd. Men den här bilden kommer alltid att förbli ung." (Oscar Wilde: "Dorian Grays porträtt")

Jag läser en artikel om Erich Honecker (1912-1994). [1] Den grå tråkmånsen, enligt den vedertagna uppfattningen, som manipulerade bort Walter Ulbricht (1893-1973) som överhuvud i DDR.  Och vars liv avslutades i Chile. Efter att muren plockats ned och DDR:s historia var all.

Nog stod han väl ändå för någonting? Värt att lyfta fram? Bortom knuten näve och officiell, högstämd retorik om socialismen, fred och den mur som skulle stå i hundra år till.

Kanske projicerar jag. Kanske vill jag, av en särskild anledning, nyansera den gängse bilden av den östtyske statschefen. Även om han kanske inte är huvudpersonen i denna krönika. Han utgör ett exempel. Jag prövar att använda honom som ett sådant.

Inget liv i lyx i Wandlitz där republikens toppar bodde. Enkelt leverne, inga extravaganser. Erich bad hustrun Margot, DDR:s verkliga makthavare som det illvilligt ryktades, fixa smörgåsar när han skulle bege sig på statsbesök till Finland. 

För att slippa lätta på den magra plånboken under resan.

Påminner mig osökt om Ernesto Che Guevara som trots sin astma deltog i det fysiskt krävande skördandet av sockerrör på Kuba. För att inte skilja ut sig från folket, vägrade skylla på nedsatt hälsa för att slippa undan. 

När fadern skulle komma på besök från Argentina, uppmanades han av sonen, ministern, att ta med sig pengar till bensin. Inget snyltande på skattebetalarnas bekostnad!  

Inga privilegier för de styrande på Kuba. Che benhård därvidlag. Gick han på bio, ett nöje för honom, krävde han, smått irriterad, att få betala för biljetten själv när man ville släppa in honom gratis. Inga favörer i kraft av position!

Revolutionshjältens antimateriella hållning provocerade den välbeställda nomenklaturan i de realsocialistiska länderna. Den nya klassen, som Djilas [2] benämnde dem. Långt till folket och dess levnadssätt. [3]

När Che på väg till Angola, för att stödja upproret mot den portugisiska kolonialmakten, mellanlandade i Tjeckoslovakien, försåg Castro honom med en livvakt. 

Jämför Che med våra yrkespolitiker. Om hur de, oavsett partifärg, berikar sig. Inte står för något. Bara munväder. Som mest nu när det är valår. Allt valfläsk. [4]

Jag sätter, med risk för att kasta sten i glashus, stort värde på idealism och jämlikhet. 

Att man som politiker inte berikar sig själv med hjälp av uppdraget. Det lärde mig min mor. Aktiv inom socialdemokratin. En annan socialdemokrati än Anderssons. Och förre fackpampen inom Kommunal, Baudins.

Vågar jag verkligen tro på att Honecker stod för något av det jag efterlyser, inte bara var en maktlysten politruk? 

Jag hör genast invändningarna. Fakta i målet anförs. Vad menar Skriftställaren egentligen? Försvarar han Honecker?

Muren som delade Berlin. De som sköts när de försökte att fly över den "antifascistiska skyddsvallen". Stasis ständiga närvaro. Ofriheten. Tummen i ögat på östtyskarna.

Kanske någon förstärker med: Inse, Ekstrand. DDR var dödfött. Och den där Honecker med sin pipiga röst. Borta och glömd. 

Men hans idéer om hur en socialist bör leva? Låg det ändå inte något i det? Jag tänker vidare. 

[1] https://www.svd.se/a/c8044edd-09c1-3617-830c-761c16b2cfd0/ddr-tronens-fangslande

[2] https://www.britannica.com/biography/Milovan-Djilas

[3] Richard Swartz skildring av dåtidens Prag är belysande. I boken "Ostron i Prag".

[4) Tänkvärt detta valår: https://www.dn.se/kultur/gun-britt-sundstrom-valbroschyren-fran-s-far-mig-att-bara-vilja-do/

Med AI kan chäferna skickas till skroten

Bild: Adlibris

Debatten om AI har främst handlat om huruvida jobb försvinner. Framförallt så kallade instegsjobb, vilket skulle slå hårt mot unga som vill in på arbetsmarknaden. 

Men nu ramlar jag, gammal ledarskapsforskare och utbildare, över en artikel med en annan infallsvinkel: ämnet är algoritmisk arbetsledning. [1]

Det skulle ha varit på min tid som underhuggare, det! Jag som utvecklade en obotlig chäfsallergi. Så fort en chäf närmade sig, växte obehag och olust i mig. Om huden blev rödflammig, vågar jag inte svära på. Men det skulle inte förvåna mig. 

Reaktionen helt adekvat, skulle en seriös psykoterapeut säga. Allt annat tecken på sviktande mental hälsa. 

Lydnad, ett underdånigt beteende, befrämjar inte en sådan. Själen dödas. Blott lydnadsvägran gör människan till människa.

Michel Foucault, en av mina husgudar, skrev om disciplineringen som fenomen och hur vi själva bedriver den. När vi tror oss observerade av det osynliga ögat. Förlagan var Jeremy Benthams Panopticon, det moderna fängelset.

Slut med det. Nu är de arbetande observerade. Utsatta för detaljerad prestationsmätming med hjälp av AI. 

Det behövs inga klåfingriga chäfer av kött och blod. [2] 

I prestationen kan inbegripas tonfall. Om man till exempel jobbar på en hamburgerrestaurang. Hur man låter när man möter gästen. Ett trevlighetsindex har utformats. Vilket ger konsekvenser för lönesättningen. För att inte tala om arbetsmiljön. 

Det räcker inte med lojalitet. Trevlig ska man vara. Le, för guds skull! En kund är på intågande. 

Var är facket i denna omvälvning? Taget på sängen? Hur ser fackets AI-strategi ut? Har man ens någon?

Jag ser framför mig dystopiska, fel, de finns redan, arbetsplatser där människor är under luppen från in till utstämpling. Allt kan noggrant mätas. Du lämnas aldrig i fred. Du ägs och slukas med hull och hår.

Dags för ett ludditeruppror?

Nja.

Jag läser i samma artikel, tack och lov, även om olydnadens AI-verktyg. Hemma-arbetande, som övervakas via inloggning, kan med hjälp av dessa verktyg få det att se ut som om de är inloggade och aktiva när de inte är det. 

Fältet ligger med andra ord öppet för kreativa motdrag mot den systematiska övervakningen. Upp till kamp!

Själv tillhör jag inte längre arbetskraften. Men följer med spänning hur den nödvändiga olydnaden kan ta sig ut i the brave new world.

[1] https://www.svd.se/a/d4MlBq/algoritmisk-arbetsledning-breder-ut-sig-over-europa
[2] Jag kände en bergssprängare som lovade: Kommer det en bas, går jag hem. Och det gjorde han.

En mans två ansikten

"Den tyske läkaren" (Foto: SVT Play)

 

Filmen "Den tyske läkaren" har jag sett åtminstone tre gånger. Sökande ondskan och grymhetens persona. Om den finns. Hannah Arendt betvivlade det. Hon med sitt omdiskuterade begrepp "den banala ondskan". [1]

Myntat efter att ha studerat skrivbordsmördaren Adolf Eichmann under rättegången mot honom i Jerusalem. En grå kamrerstyp.

Läkaren det syftas på i filmtiteln är Josef Mengele, "dödsängeln från Auschwitz". Han lyckades efter kriget undkomma rättvisan och fly till Sydamerika, ytterst nära vid flera tillfällen att gripas, men klarade sig i sista stund.

Det förtjänar nämnas att han reste in i Tyskland vid faderns begravning, iakttogs och igenkändes, men ingen rapporterade till polisen, fast alla visste att det var fråga om en internationellt efterspanad krigsförbrytare. 

Tydligen reste han till Schweiz flera gånger också. Han torde haft beskydd. Eller också var han en förklädnadernas mästare.

Mengele dog, 67 år gammal, i Brasilien under en simtur, förmodligen hjärtat som sade ifrån. Jag låter bli att försöka vara ironisk, uttrycka förvåning över att han ens hade något. [2]

Hans skelett användes, enligt uppgift, sedermera av rättsmedicine studeranden i utbildningssyfte. 

I filmen är det en speciell sekvens som stannat kvar. När Mengele, uppträdande under falskt namn, plötsligt byter skepnad från sympatisk och trevlig medmänniska till hotfull, skrämmande varelse.

Han riktar sig till en kvinnlig journalist som är honom på spåret: Har ni nånsin sett sett en död människa med ögonen öppna? 

Han förutspår hennes öde. Och om jag inte minns fel, tas hon också av daga av Mengeles medhjälpare. 

Samma sak, samma snabba personlighetsförändring, upplevde jag en gång i Berlin efter en sammankomst med Stasi-höjdaren Markus Wolf. Men åt andra hållet, så att säga. 

Under seminarieliknande förhållanden hade jag och några högskolekolleger diskuterat med honom på Hotel Unter den Linden. Hotellet finns för övrigt inte längre.

Han uppträdde smått arrogant, för att inte säga överlägset, sammankomsten igenom. Irriterad redan från början. Kanske stressad. Uppringd av Mossad om morgonen för att be den forne HVA-chefen om råd. 

När sittningen var över eskorterade jag och min livskamrat, även kallad Reseledaren, honom till till bilen, parkerad utanför hotellet. En Volvo, bilmärket DDR-pampar höll sig med, Trabanter fick duga åt de vanliga östtyskarna. 

Plötsligt förvandlades han till vänligheten själv. Charmerande och tillmötesgående. Undrade försynt om hans engelska varit tillräckligt bra. Till saken hör att kollegerna inte talade tyska.

En mans två ansikten. En sociopat? Psykopat? Eller hur skall det förstås? 

Kanske utmärkande för oss alla, oberoende av kön. Goda ena stunden, ondskefulla nästa. 

Var det inte psykoanalytikern Ludvig Igra som skrev om "den tunna hinnan"? Inte långt mellan våra två ansikten.

[1] https://www.bokus.com/bok/9789171734167/den-banala-ondskan.
[2] Hitler talade om Reynhard Heydrich, riksprotektor i Prag, som "mannen med hjärta av järn".

TIPS 10 augusti kan filmen "Josef Mengeles försvinnande" ses på SF Anytime.

Vilken är egentligen meningen?

Foto: Wikipedia

Häromkvällen gjorde tydligen Pernilla Wahlgen, hela Sveriges lilla sprallfågel, bort sig ordentligt i SVT:s "Allsång på Skansen". Påstod att en av de medverkande artisterna, kan ha varit Cat Stevens som numera heter något annat efter att ha blivit muslim, belönats med ett fint pris. 

Vilket inte stämde på en fläck. 

Inte bekom det postmodernismens Sickan Carlsson något. Bara att i total okunnighet fnittra på, som om inget hänt. Och inte bryr sig kidsen, family Wahlgrens devota fans, som högljutt närvarar på Skansen. 

Fadäsen omtalades i msm. Jag ser inte allsångsprogrammet, "så sjuk blir jag aldrig" för att parafrasera förre fotbollsspelaren Brolin, så jag är hänvisad till msm.

En hel värld står i brand. Men det verkar inte bekymra msm. Jo, Drammen uppmärksammas. Utan att jag blir mycket klokare. Det är msm:s signum. Man blir inte mycket klokare. 

Därför kastar jag bara ett förstrött getöga på rubrikerna. Man måste ju följa med, som den skuggande privatdetektiven sade. Men egentligen ska det väl vara följa efter.

Apropå följa efter. Kungahuset bevakas dag ut och dag in. Även om bevakas är ett missriktat ord i sammanhanget. Numera har ju till och med Aftonbladet minst en hovnarr som okritiskt hänger kungen och de andra i hasorna, vad de än företar sig. 

AB vill säkert knappast påminnas om gamla hädelsedomar. Eller om Lars Johan Hierta. Fjäskas ska det för bidragsmissbrukarna. Kungens beryktade kaffeflickor, Henenark och de andra brallisarna, tillhör det förflutna och nämns icke mer.

Apropå Stollen och hans arbetsskygga gäng så brukade jag alltid förr, om vi under en av våra bilturer i landskapet stannade till på ICA i Ockelbo, med spjuverblicken påkopplad spörja nån av kassörskorna: Har HON varit här? Aldrig vare sig ett jakande eller nekande svar, förstås. 

Det tigs som muren. 

De anställda har försetts med munkorg och avkrävts tystnadslöfte. Skulle inte hjälpa ens att försöka sticka åt dem en slant. Jag har inte gjort det, kanske bäst att inflika.

Stackars prinskorvens föräldrar! Vanliga, hyggliga svenssons. När Danne, Vickan och telningarna kommer på besök, krävs ju ett entourage bestående av Säpo-folk. 

Vem betalar kalaset? Jag och andra skattebetalare. Utan att tillfrågas. Även av dem bland oss som är republikaner. Jag tillhör dem. Bort med monarkin!

Martin Kragh har dött. Fyrtiofem år gammal. Jag vet inte mer om honom än att han titulerades "rysslandskännare" och anlitades av msm. Den ende jag skulle använda den beteckningen om i Sverige är vännen Stefan Lindgren. Men honom ser jag, skamligt nog, aldrig i msm. 

Kraghs trovärdighet ifrågasattes på det skarpaste vis av Aftonbladets Åsa Linderborg, vilket renderade henne en spark snett uppåt. 

Nå, det hon hetsande, anslutande sig till drevet, skrev om Benny Fredriksson, utan att ha bevis, medverkade säkert, kanske ännu mer, till omflyttningen. Hon trampade i klaveret så det stod härliga till.

Kulturchefskapet var över. Vad Västeråsjäntan med arbetarklassbakgrund skriver om nu som "senior reporter"? Ingen aning.

Apropå döda så går det inte en dag utan att jag med sorg i sinnet tänker på min äldsta vän Conny och att han är borta. Hans bortgång har förstärkt existentiella meningslöshetskänslor jag redan innan brottades med. 

Kvinnan föder gränsle över en grav, Beckett i sin pjäs "I väntan på Godot". |1]

Vi föds för att dö, tidigt eller sent i livet. Meningen med det? Egentligen? 

Någon?

[1] Glömmer aldrig den lysande tv-teateruppsättningen  med Strandberg och Järegård. Bilden ovan.

Den moraliske kommissarie Banks

Kommissarie Banks på SVT Play, Stephen Tompkinson suverän i huvudrollen, fem hela säsonger som man inte gärna tar paus ifrån utan man sträcktittar, får mig att associera till Sjöwall Wahlöös ur ett vänsterperspektiv starkt samhällskritiska deckare. 

Med den folkhemsfostrade Martin Beck som huvudperson. En socialdemokratisk produkt, nära jag skrev.

Lysande gestaltad på vita duken av Carl-Gustaf Lindstedt. Han är Beck. Denne Lindstedt, mycket mer än en komiker som han också visade i Widerbergs uppsättning En handelsresandes död. Det var väl Widerberg som insåg hans dramatiska talang. 

Som klippt och skuren för rollen som trött och desillusionerad polis. Personifierande en samhällsutveckling som gått bakåt. En socialdemokrati som tappat greppet.

Sjöwall Wahlöös, genren banbrytande på svensk botten med den markerade samhällsförankringen (tidigare hade vi Stieg Trenter och Maria Lang, mer av klassiska pusseldeckare), böcker inspirerades av de hårdkokta, amerikanska föregångarna. 

Raymond Chandler, Mickey Spillane, Dashiell Hammett och grabbarna. 

Utspelandes sig i ett kapitalistiskt samhälle som mer och mer påminner om en hänsynslöshetens vildmark, där only the fittest surive.

Korruption och moraliskt förfall. Köpta politiker och slemma advokater. Ett bristande samhälle, utan ett fungerande överjag.

Allan Banks härstammar från den brittiska arbetarklassen. Moralen han insupit med modersmjölken följer med in i polisrollen. Man ska sköta sig och göra rätt för sig. Han blir rasande på samvetslösa skurkar som inte delar denna moraliska grundhållning. 

Banks far ut mot dem. Tar dem i kragen. Man kunde tro att de personligt förolämpar och sviker honom genom sitt klandervärda agerande. 

Framförallt om de försöker att slingra sig. Tonfallet hos Banks är ursinnets. Hans koleriska läggning ligger honom inte sällan i fatet. Han förmår inte att lägga band på sig.

Det oförvägna beteendet i umgänget med misstänkta, och i sökandet efter dylika, riskerar att göra honom benägen att tumma på lagar och regler för att sätta dit den som enligt honom förtjänar det. Han litar på sin instinkt som han säger. 

Polisarbetet är ju till stor del instinktivt, enligt hans beprövade erfarenhet. En "gammalmodig" inställning i den teknologiserade eran med förfinade, kriminologiska hjälpmedel.

DCI (Detective Chief Inspector) Banks undantar inte medarbetarna i sin nit. Kraven på dem är tuffa. Regelbundna arbetstider existerar inte. (Var är polisfacket?) Man förväntas vara stand by dygnet runt. Utskällningar inte uteslutna. Inför öppen ridå. På gränsen till management by fear.

Banks omges av skickliga medarbetare. Framförallt utmärker sig två kvinnor: Helen och Annie. Den förra skådespelerskan (Caroline Catz) känner vi från tv-serien Doc Martin där hon spelade den egensinniga doktorns tålmodiga maka. 

Till skillnad från Banks håller hon strikt på reglerna. Vilket gör henne till ett utmärkt komplement till den pragmatiske bossen som gärna skjuter från höften, som uttrycket lyder. Handlar först, tänker sen.

Annie (Andrea Lowe) är våghalsig och initiativrik. Banks prövas, när hon utan hans godkännande tar ut svängarna. Dessutom mer än en gång. Men han visar gott ledarskap genom sin tolerans. Han är ingen chäf som beskär medarbetarna. Alltför vanligt, som vi vet.

De förälskar sig i varann. Hur det går skall inte avslöjas här. 

Jag kan bara rekommendera den som inte sett Kommissarie Banks att göra det. På köpet reser man som åskådare till Yorkshire. Exteriörerna är värda halva entrébiljetten. Om nu en sådan hade behövt införskaffas. Men resan betalas via skattsedeln.

Bild: SVT Play

Även publicerad på lindelof.nu 2026-07-24

Ökad självinsikt med hjälp av Olof Lagercrantz?

Jag väntar på att David Lagercrantz bok Intränglingen skall komma i e-version. Jag läser ju så gott som alltid enbart e-böcker nuförtiden, efter en digitaliseringens inkörningsperiod. Så behändigt att läsa dylika i datorn eller mobilen. Det sistnämnda vanligast för min del. 

Jag kan läsa sent om aftonen i slafen, liksom tidigt om morgonen. Innan jag gnuggar sömnen ur ögonen och kliver upp. Utan att behöva handskas med en bökig pappersbok. Och utan att behöva tända någon lampa.

David Lagercrantz är jag inte förtrogen med som författare. Jag har för mig att han tog över ett kommersiellt mycket framgångsrikt bokprojekt efter framlidne Stieg Larsson. (En annan än Horace´s kompis som stavar Stig Larsson och som jag läst.) 

Men jag kan inte närmare uppge vad det gick ut på.

Varför då Intränglingen om fadern Olof, makthavare och celebritet inom kulturvärlden under sin levnadstid? Hög position på DN. Chefredaktör på visitkortet. Samtida på draken med Herbert Tingsten. Med ett liknande visitkort. Konfliktfyllt mellan dessa två elefanter.

Jag fann OL en smula löjlig i sin Mao-kostym. Därtill ett insmickrade, lent tonfall. En salongskommunist? På ett av borgerlighetens flaggskepp? Posering?

Men han skrev bra. Det måste jag ge honom. Jag har läst en hel del av honom. Särskilt författarbiografier. Och, framförallt, Om konsten att läsa och skriva.

Med Sven Stolpes hustru hade han en affär. Stolpes barnbarn, Schulman, skrev en bok om detta som jag tyckte riktigt illa om. Vad var sant och vad spektakulärt för att kränga böcker? Det blev visst en film av det, också. De döda tiger still. Tur för den där Schulman. 

En puttefnask jämfört med morfadern.

Intränglingen tar sin avstamp i att en man en dag dyker upp och påstår att han är son till Olof L efter att denne haft ett förhållande med hans mor. Det visar sig så småningom att det inte stämmer. Biologiskt sett är OL oskyldig. Han har inte avlat något barn.

Men han får stora skälvan efter att ha avslöjats, faller till föga, erkänner utan omsvep ett hemligt, promiskuöst, parallellt, liv för hustrun. Hon anade tydligen ingenting av hans erotiska eskapader.

Massor med kvinnor på sidan om. 

Efter bekännandet vädjar OL på sina bara knän om förlåtelse. Han kan inte leva utan hustrun. Alternativet ta sig av daga. Så äktenskapet fortsätter. Hur de sedermera hade det ihop, lär kanske boken avslöja. Jag föreställer mig Strindberg och von Essen. Bill Clinton med sin Hilary. 

Men jag vet inte.

Vad har nu allt detta med Skriftställaren att skaffa? Jo, jag har ofta känslan av att ha levt ett långt liv utan att Da sein, som Martin Heideggers begrepp löd. Att jag inte har varit riktigt närvarande så som jag borde. Jag var där, ändå inte. Som måhända Lagercrantz i de fina salongerna.

Och i sitt äktenskap.

Ett liv som om. Lånar begreppet från Sten Anderssons bok om Max Weber på Korpen. Jag finner det träffande. Att man kan leva som om man gjorde det. Icke-autentiskt.

Min teori därför att jag minns så lite av mitt liv. Händelser och situationer har inte fastnat. Allt som borde varit viktigt. Allt som borde ha räknats. Och noggrant bokförts. 

Tragiskt nog har vi bara ett liv till förfogande. Någon andra chans beviljas icke. Glöm existentiella returbiljetter. Misstag och olyckliga tilldragelser kan inte suddas ut. Skam och skuld stannar kvar under huden.

Om Intränglingen, på detta mitt livets höst, hjälper mig till en större självinsikt. Om jag rent av kan spegla mig i den, det vete fåglarna. Men när jag läst om den, främst intervjuer med David Lagercrantz, har den lockat mig. Som om den inviterade till en terapisession. Utan terapeut.

Bild: Norstedts

En stark kvinna klarar allt!

 

”Fascismen är det första i relationen mellan man och kvinna” (Ingeborg Bachmann)

Fråga mig inte varför, men på outgrundliga vägar hamnar jag, efter att förbryllad ha stirrat ned i citatet ovan, i en öppen fundering om vad det betydde för mig att växa upp som ende son till en stark kvinna. 

Bara att konstatera, för övrigt, att mina associationer fortsätter att bete sig som de vill, utan att jag kan styra och hålla pli på dem. 

Nå, stark och stark, nog fanns där komplex av olika slag. De frodades i klassamhället, underhölls av det. 

Om man, som min mor, tillhörde metallarbetarklassen. 

Att de förtryckta finner sig i att vara förtryckta, inte gör uppror, vilket vore högst berättigat, kan jag bara förstå, utan att det minsta rättfärdiga det, djuppsykologiskt. 

På ett djupare plan finns den obearbetade, självdisciplinerande och undermedvetna övertygelsen att förtryckaren i en svåråtkomlig mening äger rätt att förtrycka. Vi är själva våra värsta fiender. [1]

Hur annars fatta det - jag skulle kunna ange en rad exempel. Från totalitära institutioner till mer triviala vardagshistorier. Men varför anträda denna modlösheten och mörkrets stig? 

Och vem är jag, att riskera sätta mig till doms över dem som anpassat och hukat sig? 

Jag som aldrig på riktigt prövats med avseende på hur stursk jag skulle visa mig i ett skarpt läge. 

Ingeborg Bachmann (1926-1973) var "både" kvinna och författare. Framgångsrik vad gäller det senare, i klass med de främsta österrikarna. Kanske mindre, om man graderande kan uttrycka det så, beträffande det förra. 

Underhöll en komplicerad relation med den schweiziske skriftställaren Max Frisch (1911-1991). 

Om inledningscitatet stämde på dem, det vet jag inte. Men nånstans ifrån torde väl Bachmann, med en officer inom Wehrmacht och medlem i NSDAP till far, ha hämtat sin empiriska referens.

Vad lärde jag mig om kvinnor av min mor? 

Då enbart genom det praktiska livets lektioner, avskalade all idealiserande retorik? 

Jo, att en stark kvinna klarar allt: sköta hemmet med make och barn, passa barnbarn, idka föreningsliv, ha ett politiskt engagemang, stå i Konsumbutik, vara med i en syjunta. 

En tusenkonstnär, med andra ord. 

Och en stark kvinna klagar aldrig. Inte ens när svår sjukdom slår till. "Klen" är det inte tillåtet att vara - inte i ett brukssamhälle. 

Hur och om fascismen kom in mellan mor och far. Det kan jag inte uttala mig om. 

Min mor värnade om arbetarkvinnorna, om jämställdhet, utan att göra så mycket väsen av det. Tidigt förespråkade hon till exempel kvinnliga präster. När det inte var populärt med såna bland kyrkans förstelnade gubbstruttar.

Jag önskar att jag hade lärt känna henne bättre, innan det blev för sent. Lärt känna henne som mer och något annat än enbart min mor. Vår relation komplicerades genom de biologiska banden. Förmodligen inget ovanligt.

Färgad som kvinna var hon av en stark mormor. En Kajsa Kavat i megaformat, som genom att driva matservering för Brukets ungkarlar driftigt klarade sin försörjning som änka många år efter makens, martinsmältarens, tidiga död.

Nå, viktigast av allt. Hur mina relationer med det täcka, ironiskt uttryckt, könet påverkats av att jag växte upp i skuggan av en stark kvinna, det ska jag förstås inte försöka att reda ut. Det är inte min sak. Det måste de kvinnor jag haft att göra med stå för. 

Jag vore nog glad att slippa ta del av dylika vittnesmål...

En slutreplik. Varför vissa kvinnor väljer vissa män överstiger min fattningsförmåga. Kan det ha med fascism att skaffa? Var Bachmann något viktigt på spåren?

[1] https://www.8dagar.se/2025/07/proletaren-har-bara-sin-hjalploshet-att.html

Lästips: https://www.svd.se/a/ln9yAe/bachmann-ville-vrida-tillvaron-ratt

Bild: IMDb

USA ut ur Europa!

Svenska journalister ägnar sig åt en tillrättaläggande, skev verklighetsskildring om vad som utrikesmässigt sig tilldrager. Ordvalet är avslöjande för hur dessa ideologiproducenter propagandistiskt traskar i maktens ledband. 

Det pågår inget "krig" mellan USA och Iran. Det är USA som har provocerat Iran genom militära angrepp. Och de senare som tvingas försvara sin nation. Slå tillbaka. Med folkrätten på sin sida.

Det pågår inget "krig" mellan Israel och Palestina. Det föreligger ingen symmetri, ett jämnt styrkeförhållande. Israel förtrycker och folkmördar. Någon "fred" är inte möjlig, vad skulle en "fred" innebära? Ett tomt begrepp - inget annat. 

Ingen "tvåstatslösning". Israel, som vägrar erkänna Palestina, fortsätter att uppföra sina bosättningar på Västbanken. Dessa breder ut sig på palestinsk mark.

Driver hänsynslöst undan människor som sedan generationer haft sitt boende och liv där. Deras rötter berövas dem med våld.

De berättelser om övergrepp och terror från ockupationsmakten, som jag hörde talas om när jag gästföreläste vid Birzeit University på Västbanken, gör att jag har mycket svårt att se något ljus i det politiska mörkret. Alltför lätt att bli lamslagen och uppgiven. 

Israels hat mot palestinierna är grundmurat. Staten Israel vilar på etnisk-nationell grund. Parallellen med nazisterna och Tredje riket är nära. 

I Sverige sätts likhetstecken mellan antisionist och antisemit. Kritik av Israels förbrytelser avfärdas som judehat.

I SvD [1] läser jag om en nyligen släppt rapport i USA om Kuba. Sedan länge fruktar jag en invasion från den imperialistiska stormakten. Glömd är Grisbukten 1961 när kubanerna, under ledning av Castro, slog tillbaka angreppet. Och försvarade sin revolution.

2009 besökte vi Havanna, i firandet av våra sextioårsdagar. (Min trebetygsuppsats i sociologi, presenterad våren 1970, hade Kuba som sin empiriska referens.) Vi fick veta att Fidel Castro aldrig sov två gånger på samma ställe. 

För att undgå CIA som försöker att mörda honom. Och försökt många gånger. På de mest lömska sätt.

Handelsbojkotten fortsätter under Trump. Allt svårare levnadsförhållanden för kubanerna.

Jag kan inte låta bli att fråga mig: Vad i h-e har USA med Kuba att göra! Och vad med krokodiltårarna över att USA minskar sin militära närvaro i Europa. Om det nu är sant. Det är väl bara bra om det sker! DCA-avtalet en skam i detta avseende. 

För ett alliansfritt och neutralt Sverige!

Trump och hans anhang har tappat greppet över världen. Därför allt desperat agerande i Ukraina och annorstädes. Rollen som världspolis är över.

[1] https://www.svd.se/a/Wv8Q6K/expert-darfor-usa-slapper-en-rapport-om-kuba

Bild: Wikipedia

Skriftställaren är för gammal, helt enkelt!

 

Sjutton också. Jag sitter på ett studenttomt, ödsligt och tyst Carolina Rediviva, väntande på att höstterminen skall börja, läsesalen öppna på nytt efter omfattande renovering, med datorn i knäet när jag känner plötsligt av artros, antar att det är det, i min vänstra hand. 

Bredvid tummen. Inte första stället på min kropp. Gammeln förnekar sig inte, en envis rackare. Men så länge jag kan skriva, så. 

Men nog stör den förbaskade artrosen. Ett redan otåligt sinne blir sannerligen inte bättre av det.

Värre än kroppsliga åkommor skulle det vara om huvudet, tillhör väl också kroppen i och för sig, lägger av. I vänkretsen, även utanför den, dit hör bland andra grannar som jag tyckte om att sammanstråla och byta några ord med, har "gaggighet", som nån sa, slagit till. 

Och det har inte hjälpt att det varit människor som skött sig, motionerat både kropp och skalle.

I det senare fallet haft intellektuella yrken. Tankens arbetare. Med ordet i sin makt. Nu maktlösa.

Att på nära håll bevittna en person gå in i demensdimman, eller intagas av Alzheimer, utgör en skrämmande erfarenhet. Som att förlora en person, utan att denne är förklarad död och begraven. Personen som man kände och höll högt är borta. 

Ingen meningsfull kontakt längre möjlig.

Som barn tyckte jag mig i Sandviken höra att de vuxna sade "ålderförkalkad" när det i själva verket löd "åderförkalkad". Ingen bland mina närmaste blev det. Cancern hann före. Kanske det förhållandet att de in i det sista var klara i knoppen gjorde lidandet värre? 

Var det inte Lars Gyllensten, utbildad till läkare, som hävdade att förkalkningsprocesser kan iakttagas redan prenatalt? 

Och Ronald Laing [1] tillskrev oss i det prenatala stadiet förmågan att höra vad som sker utanför moderns kropp. Och vi påverkas av det. På ett förmedvetet plan.

Ja ja, detta arma liv. Inte undra på att vi skriker protesterande vid förlossningen. [2] Och mer än en av oss skulle säkert välja bort att födas. Om det vore möjligt.

Jag tänker när jag allt oftare hör om operationer av höfter, eller starr, att det är som med gamla bilar. Delar förslits och måste bytas ut. 

Jag tänker också så här: vi blir för gamla. vi borde ur medicinsk synvinkel inte leva så länge som vi gör. Därför uppträder alla defekter. De är åldersrelaterade. Och vårdkrävande, skulle en landstingspolitiker muttra. 

Jag stirrar, åter i hörnet på Holmen, på min vänsterhand i golvlampans dystra sken. Jag är för gammal helt enkelt. [3]

[1] https://www.amazon.com/Voice-Experience-R-D-Laing/dp/0394515528

[2] Läs gärna Lars Gustafssons diktsamling: https://biblioteket.stockholm.se/titel/8035091 

[3] Omöjligt för mig att inte  associera till Jan Myrdal: https://www.bokus.com/bok/9789113136219/ett-andra-anstand

Bild: Pixers.se

Var satt Foucault?

Skall man tillfälligt sova över i Upsala, skall man naturligtvis göra det på Akademihotellet! Företrädesvis i rum 401, Gunnar Wennerberg givit namn åt det, med strålande utsikt mot Domkyrkans himmelshöga torn. 

I trivsamma kvarter där man kikar efter Pelle, Maja och de andra fyrtassade. Men de lyckas slinka undan. Även denna gång. Till min förtrytelse. Jag börjar på allvar undra om de bara finns i Knutssons böcker.

Det imposanta universitetet ett par stenkast bort. 

Jag minns augusti 1968, när jag infann mig för att registrera mig som recentior. Hur liten och obetydlig jag kände mig. Hur främmande miljön tycktes mig. Jag stod nedanför statyn på Geijer, vars poesi jag nosat på i gymnasiet, och tänkte: vad i hela friden har jag här att göra?

Är det inte lika bra att släppa det lilla rummet i barackkorridoren i Blåsenhus nedanför fängelset och Patologen, ta pick och pack och kvista hem till Viken? Där jag känner mig hemma. Känner mig trygg. Nåja. Trygg och trygg. Det är att ta i.

Men jag stod ut. Fixade den första, svåra acklimatiseringsmånaden, snappade upp klyket, med alla akademiska krångelglosor. Utan att riktigt kunna skaka av mig exilkänslan. Men hade börjat smita in på Lundeq med alla böcker. Korpgluggarna alltmer öppnade mot samtid och samhälle.

Var det ett bra livsval? Vad svara på det? Alternativet stanna kvar efter studenten och söka plats, det hette så, på kontoret. Det gjorde min bästa kompis, blev sedan kvar i företaget till pensionering. Bortgången.

Vem jag varit, om jag inte hållit ut i Upsala? Det kan jag bara spekulera vilt om. Jag kan inte och får aldrig veta. Familj och radhus. Hammock om sommaren.  Flitiga besök upp på stan till butiken med gröna skylten. Kanske frånskild med liten lägenhet i Hackkörven. Fotbollsmatcher med SIF. 

Det trökiga livet. Präglat av ett stort mått av förutsägbarhet. Hand i hand med ledan.

Frågan om val tycks mig felställd. Jag har aldrig valt. Livets händelser har bara fallit sig, till synes utan min aktiva, medvetna medverkan. Ödets nycker? Tillfälligheter? Flax och dess motsats? Life is what happens to you while you´re busy doing other things. True. Vad gäller mig. Ett rö för vinden.

Som när jag efter avslutad fil kand våren 1971 stötte ihop med Göran, bördig från Linköping, på Drottninggatan utanför Sociologen. Han berättade att han skulle påbörja forskarutbildning. Gör det du, också! Inte visste jag vad det innebar. Men så blev det. Och landade i doktorsexamen. 

Wennerbergs gluntar tycks mig fåniga. Ärligt talat. Och jag förknippar dem med det Upsala som var. Punchromantik och bordellbesök. Fröding och sinnessjukhus. Växlar och provinsialitet. [1] Frånvarande arbetarungar.

Ofvandahls konditori fanns - då som nu. Var satt Foucault? Det kommer jag aldrig att fråga damerna i serveringen om. Till skillnad från Kosmos i Helsinki, där jag med hjälp av en servitris kunde reda ut vid vilket bord Saarikoski på sin tid höll hov.

Michel Foucault, som influerat mitt samhällsreflekterande nästan mest av alla, lämnade Upsala före den stora studentanstormningen. I den ingick Ekstrand. Universitetet blev massuniversitet. 

Och nu är det 2026. Av recentioren återstår en gammal, tillbakablickande man. 

[1] https://www.bokus.com/bok/9789174512922/fran-fjardingen-och-svartbacken-och-andra-berattelser?

Bild: Wikipedia

När Skriftställaren var mopedburen

 

Skriftställaren, i egen hög person, passerar ibland på apostlahästarna, på väg till Agnes Kulturhus, ett lyft för Gefle skall genast tilläggas, med datorn i axelremsväska Länsmuseet. En, utifrån betraktad, oerhört trist byggnad. Signalerande... ja, vad? 

Myndighet? Ointaglighet? Exklusivitet? 

Om du icke tillhör den konstkunniga borgerligheten i Gefle, håll dig borta! Ingen katt bland hermelinerna, om vi får be. Med vänlig hälsning musei-intendenten.

Inte lockar det dystra huset särskilt många besökare, det kan jag inte tänka mig ens i min vildaste fantasi, utan att ha tillgång till aktuell statistik. Men säkert finns det något kotteri, Gefle är kotteritätt, betitlat Länsmuseets vänner, utgörande de allra sista entusiasterna. 

Schabraket är granne med ett alltid tillbommat polishus, svinfult arkitektoniskt, förefaller utrymt. Jag undrar vad som händer om man dristar sig till att ringa på? Kanske öppnar nån som råkat bli kvar sen efter kriget.

Just nu utställning på museet om mopeder. Jag tänker inte se den. Men det väcker minnen från när jag fyllde femton och blev mopedburen, kunde lämna min DBS i cykelrummet på Smedsgatan. 

Morfar Alfred förärade mig sin röda Monark. Året efter gick han bort. Sex år efter mormor.

En Monark med gubbstyre, nota bene, som påpekades med elaka röster från jämnåriga som monterat på ett fräsigare. Typ hojarna i "Easy Rider". 

Vissa hade också på egen hand, eller deras farsor, fixat så att mopederna på ett olagligt sätt, trimmat dem som man sade, gick fortare än beskedliga 30 km i timmen. Inte jag. Jag tuffade fram i maklig takt. Med ljuddämparen intakt. En vad gäller fordonet laglydig gosse.

Inte var jag någon suverän förare, om sanningen skall fram. När jag på hala gator i Viken kastade mig ut på en tur. Körde omkull, efter felaktig kurvtagning. Utan hjälm. För det hade man inte. Men jag klarade mig från svårare kroppsskada. 

Knep som en mussla, en irriterad sådan om såna finnes, när mossan noterade att jag haltade och undrade hur det gått. Om hon skulle blåsa på det onda. 

Min kompis Conny och jag begav oss vid ett tillfälle till Hofors, några mil västerut i skuggan av "Bergen-Belsen" (SKF), på våra moppar. Oinbjuda gäster till en fest hos ett högdjurs dotter. 

Conny på sin stajlade Zündapp, jag på morfars avlagda. Plastkassar med vita burkar Starkbock på styrstången. Ingen byling, som tur var, i sikte. Vi stannade till vid det nedlagda tegelbruket utanför Storvik för en kasta vatten-paus och en cigarett.

Tegelbruket inpirerade för övrigt Per Gunnar Evander till en roman. [1] Han var sannerligen en regionens mentalitetsuttolkare, den hembygdsälskande (?) Evander.

Vart min Monark tog vägen, har jag ingen aning om. Men om, jag säger om, jag skulle ge mig in på Länsmuseet, kanske den dyker upp där. Eller åtminstone en kopia.

[1] https://www.adlibris.com/sv/bok/tegelmastare-lundin-och-stora-varlden-9789100145569

Bild: Länsmuseet

Krönikör Croneman lider med åldrad herre på Öfre Östermalm

Vännen Gunnar Adler Karlsson utläste akronymen DN som Dagens Nonsens. Smakdomaren och likriktaren i Marieberg. Om än snarare förr än nu. Samtidens sociala medier har tagit över i påverkansavseende. 

Förutom hos en krympande skara DN-trogna, bostadsrättshäckande i Söderreservatet.

Johan Lundberg, en av få som vågar gå sina egna vägar i det åsiktstrånga konungariket, lär ha utkommit med en färsk bok, tillbakablickande antar jag, om DN som just rikslikare. 

De flesta som förekommer på DN:s kultursidor faller, enligt min mening, under benämningen intellektuella nedskräpare. De resonerar inte. De tycker, efter att ha kontrollerat hur de bör förhålla sig i de förhärskande opinionsvindarna med hjälp av fingret i luften. 

Och är inte mödan värd att läsa. 

Ett lysande undantag utgör Johan Croneman. Denna friska fläkt, vars bok med den fyndiga titeln "Jag är olyckligt här" jag läst. En hudlös och ärlig inlaga. Inga skygglappar. [1]

Det gäller även hans krönikor i Dagens Nonsens. Rakt på, inget larv. Inget hänsynstagande. Som underhållande textmakare placerar jag mannen bördig från Peking, Norrköping för den som inte hajar, i högsta divisionen. 

Minst lika bra, med en egen röst, som legendarerna Cello, Red Top och de andra. 

Häromdagen, jag har noterat att han, en smula till till min förvåning, ofta skriver om sport och hudflänger därvidlag lustfyllt gärna usla kommentatorer i tv, uttryckte han medlidande med Herr Uppblåst på Östermalm. |2] Salongskommunist, fnyste vi rödskägg förr. Eller gåsleverrevolutionär.

Efter att en åldrad, oklippt och långhårig, Jan Guillou avslöjat i en stort uppslagen intervju i SvD att han numera har mycket svårt att gå längre sträckor. 

Många års hukande över den mekaniska skrivmaskinen, i likhet med Enslingen på Österlen har han vägrat att datorisera sig, utan med böjd rygg flitigt knattrat på. Det har sitt pris, straffar samma rygg. 

Croneman skiljer i sin krönika på det lilla och stora åldrandet. Distinktionen är inte glasklar. Gränsen mellan de två stadierna är svävande. De följer inte alltid på varann, heller. Stor kan föregå liten.

Jag föredrar att tala om Gammeln, vars sällskap ingen, som får leva tillräckligt länge, undgår. En synnerligen ovälkommen följeslagare på livsvandringen.

Och inte undgår man, likt Croneman, att höra om andras sjukdomar och död, En ständig påminnelse om var man själv befinner sig i livstrappan. Utan att fatta hur man kunde hamna där, på det sista (?) trappsteget. 

Hur gick det till? När skedde det? Måste livet gå så himla fort? Vem har bestämt det? Var kan jag besvära mig?

Det kan låta infantilt. Men min äldsta vän och kumpan Conny, som gick bort för inte så länge sen, trodde jag aldrig skulle dö. Han skulle alltid finnas. Och vi skulle fortsätta att träffas för livsavstämningar och nostalgiska tillbakablickar på ett gemensamt sextiotal i Sandviken. 

Det skulle aldrig upphöra. 

Nu är han borta. Jag har nyligen stått vid hans grav. Läst hans namn på stenen. Blundat och sedan läst igen. I hopp om att ha läst fel. 

Fattar inte. Vägrar. Vill inte.

Jag har börjat mer på allvar, riktigt allvar, fundera på vart jag vill ligga under min sista vila. Och hur begravningsceremonin skall utformas, med vilken musik. John Lennon är förstås given. 

A working class hero, som Skriftställaren från metallarbetarklassen.

Trist känns det, men ändå kanske dags för såna otrevliga  funderingar. Behöver de skrivas ned? Nog säkrast.

PS. Nyponpulver och Gammeln är inte kompatibla. Det förra smakar verkligen inte gott. Nä, fy bubblan, för att låta som en av Astrid Lindgrens figurer. Men vad gör man inte för att reta den påflugna Gammeln?

[1] https://www.adlibris.com/sv/bok/jag-ar-olyckligt-har-9789189061743
[2] https://www.dn.se/kultur/johan-croneman-jan-guillou-ar-ingen-man-tycker-synd-om-men-nu-gor-jag-det/

Foto: Apotek Hjärtat

Antiparlamentarikern Skriftställaren

Sociologen Émile Durkheim (1858-1917) teoretiserade, inspirerad av landsmannen och samhällsfilosofen Rousseau, omkring begreppet allmänviljan, volonté générale. 

Kan begreppet översättas med det försvenskade folkviljan? 

Hur fångar man i så fall denna, så att den kommer till ett, folkets kollektiva vilja, speglande politiska uttryck? 

Men - är folket enhetligt, en följdfråga. Existerar det, överhuvudtaget, något "allmänintresse"? Förutom som en klickbefrämjande föreställning i mainstreammedierna och hos de makthavarna attraherande opinionsmätarinstituten.

Knepiga spörsmål, kan härledas från de gamla grekerna om hur de ansåg att samhället borde styras. |1]

Jag vet vad jag vill, i alla fall. Återkommer till detta. Och kopplingen till vårt nuvarande politiska system.

Oligarkins järnhårda lag. Ett begrepp som kan knytas till den tyske sociologen Robert Michels. [2]

Han betraktade den samtida socialdemokratin och noterade hur ledningen, de som skall företräda rörelsens anhängare, utvecklas till en egen kast, driven av sin egen vilja, på bekvämt avstånd från dem som enligt statuterna skall företrädas.

Jag röstar inte. Regeringen, de politiker som förmodas företräda mig, gör det inte. Och då pratar jag om sakfrågor. De viktigaste frågorna. Alliansfriheten och neutraliteten. Nato-anslutningen. Amerikanska baser på svensk mark. Fälttåget mot Ryssland. Jämlikheten. 

Fattigdomens fördelning. Förlåt ett ålderdomligt språkbruk. Men det känns som om August Palm, stränge mäster själv, står bakom mig och över min rygg håller ett kritiskt öga på mitt skrivande.

Demokratin som form, respektive demokratin som innehåll. Det första brukar ofta framhållas. Vi har en representativ demokrati, folket väljer. Konstitutionen reglerar vår styrelseordning. 

Men beslutsfattarna, de som skall representera oss, rör sig i samma riktning som Michels tidigt observerade, de formerar sig till en egen kast med gruppegoistiska intressen. I symbios med mainstreammedierna, maktens samstämda pipor. 

Jag tror inte att det kan reduceras till en strukturell förklaring. Att beteendet framkallas, med risk för att legitimeras, av den parlamentariska strukturen. Och intet har med något annat att göra, mer subjektiva bevekelsegrunder. Men det är en uppgift för statsvetare att rota i.

Statsministern i Sverige och hans präst till fruga är bara ett exempel på detta kastbeteende. De sexuella rykten som florerar omkring den förre, lämnar jag därhän. Det är privat och jag vet inte om det inverkar på ämbetsutövningen.

Churchill, som i det kalla krigets anda 1946 i Fulton Missouri lanserade metaforen "järnridån" för uppdelningen av Europa i väst och öst, försvarade vår typ av demokrati. Vad man än tycker om den, hur eländigt det än är, finns det inget bättre politiskt system, enligt honom. Det vete sjutton. 

Jag, en folkets son och som gärna vill vara en folkets röst, förblir antiparlamentariker. Vad efterlyser jag? Direktdemokrati? Proletariatets diktatur? Det karismatiska ledarskapet? Epistokrati? |3]

Jag återkommer snart i frågan. 

Foto: Wikipedia

[1] https://www.filosofer.se/platon5.html

[2] https://www.bokus.com/bok/9780029212509/political-parties
|3] Läs gärna https://www.svd.se/a/7KWXgw/populism-behover-inte-vara-storsta-hotet, även https://www.adlibris.com/sv/bok/against-democracy-9780691162607