 |
| Foto: Wikipedia |
”Så sorgligt! Jag ska bli gammal, och hemsk och fruktansvärd. Men den här bilden kommer alltid att förbli ung." (Oscar Wilde: "Dorian Grays porträtt")
Jag läser en artikel om Erich Honecker (1912-1994). [1] Den grå tråkmånsen, enligt den vedertagna uppfattningen, som manipulerade bort Walter Ulbricht (1893-1973) som överhuvud i DDR. Och vars liv avslutades i Chile. Efter att muren plockats ned och DDR:s historia var all.
Nog stod han väl ändå för någonting? Värt att lyfta fram? Bortom knuten näve och officiell, högstämd retorik om socialismen, fred och den mur som skulle stå i hundra år till.
Kanske projicerar jag. Kanske vill jag, av en särskild anledning, nyansera den gängse bilden av den östtyske statschefen. Även om han kanske inte är huvudpersonen i denna krönika. Han utgör ett exempel. Jag prövar att använda honom som ett sådant.
Inget liv i lyx i Wandlitz där republikens toppar bodde. Enkelt leverne, inga extravaganser. Erich bad hustrun Margot, DDR:s verkliga makthavare som det illvilligt ryktades, fixa smörgåsar när han skulle bege sig på statsbesök till Finland.
För att slippa lätta på den magra plånboken under resan.
Påminner mig osökt om Ernesto Che Guevara som trots sin astma deltog i det fysiskt krävande skördandet av sockerrör på Kuba. För att inte skilja ut sig från folket, vägrade skylla på nedsatt hälsa för att slippa undan.
När fadern skulle komma på besök från Argentina, uppmanades han av sonen, ministern, att ta med sig pengar till bensin. Inget snyltande på skattebetalarnas bekostnad!
Inga privilegier för de styrande på Kuba. Che benhård därvidlag. Gick han på bio, ett nöje för honom, krävde han, smått irriterad, att få betala för biljetten själv när man ville släppa in honom gratis. Inga favörer i kraft av position!
Revolutionshjältens antimateriella hållning provocerade den välbeställda nomenklaturan i de realsocialistiska länderna. Den nya klassen, som Djilas [2] benämnde dem. Långt till folket och dess levnadssätt. [3]
När Che på väg till Angola, för att stödja upproret mot den portugisiska kolonialmakten, mellanlandade i Tjeckoslovakien, försåg Castro honom med en livvakt.
Jämför Che med våra yrkespolitiker. Om hur de, oavsett partifärg, berikar sig. Inte står för något. Bara munväder. Som mest nu när det är valår. Allt valfläsk. [4]
Jag sätter, med risk för att kasta sten i glashus, stort värde på idealism och jämlikhet.
Att man som politiker inte berikar sig själv med hjälp av uppdraget. Det lärde mig min mor. Aktiv inom socialdemokratin. En annan socialdemokrati än Anderssons. Och förre fackpampen inom Kommunal, Baudins.
Vågar jag verkligen tro på att Honecker stod för något av det jag efterlyser, inte bara var en maktlysten politruk?
Jag hör genast invändningarna. Fakta i målet anförs. Vad menar Skriftställaren egentligen? Försvarar han Honecker?
Muren som delade Berlin. De som sköts när de försökte att fly över den "antifascistiska skyddsvallen". Stasis ständiga närvaro. Ofriheten. Tummen i ögat på östtyskarna.
Kanske någon förstärker med: Inse, Ekstrand. DDR var dödfött. Och den där Honecker med sin pipiga röst. Borta och glömd.
Men hans idéer om hur en socialist bör leva? Låg det ändå inte något i det? Jag tänker vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar