9 juli ännu en gång - i minne av Per

Per Lindblom (bilden) var student i Sundsvall. Valde efter två års grundutbildning på dåvarande ekonomlinjen den organisationsfördjupning som jag och kollegan Lennart Rosenberg var arkitekterna till. (Alternativa fördjupningar marknadsföring och redovisning.)

När vi planerade uppläggning, medvetna om ett klent intresse hos studenterna för organisationsteoretiska spörsmål (de flesta valde redovisning, därefter marknadsföring), utfärdade vi ett ovillkorligt löfte.

Vi skall göra en utbildning som vi själva skulle vilja gå. Annars får det vara. Tror det är sällan man tänker så som utbildningsansvarig. Andra överväganden tillåts vägas in.

Och så blev det. Det kan inte ha funnits en motsvarighet vid något annat svenskt lärosäte. 
En krävande utbildning med stort ansvar lagt på deltagarna, lyckligtvis få till antalet. Vilket gjorde var och en synlig - subjektgjordes. Frihet under eget ansvar ledstjärnan. 

Den anti-auktoritära  och emanciperande (anti)pedagogik som vi praktiserade, beskrev jag i tidskriften Zenit nr 2 1991 under rubriken "Ångestskapande pedagogik eller pedagogisk ångest?"

Den dialog- och case-baserade uppläggningen passade förstås inte alla. På tok för ansträngande för den studerande som enkelt ville glida fram till examen, hellre vara korvstoppad elev än bemyndigad student. 

Per var som klippt och skuren för vår uppläggning. Med den rätta begåvningen och kapaciteten i bagaget. 

Jag älskade inte alla studenter som jag träffade under alla mina högskoleår, skall gudarna veta. Man måste samtidigt komma i håg att studenterna var min arbetsmiljö, bortsett från kolleger och organisation. 

Per tyckte jag genast om. Och det var ömsesidigt. Vi etablerade en stark kontakt. 

Vi vårdade denna efter att jag flyttat söderut. Skrev till varandra. Per skickade böcker, ibland filmer han tyckte att jag bara måste se. Finaste av allt originalteckningar av Stig Claesson som han personligen kände. 

Ovanför mitt skrivbord i Gefle hänger en sådan föreställande den finske poeten Pentti Saarikoski som Per visste var en av mina stora favoriter. 

Ofta avslutades hans mejl, särskilt när han anat en mörk underton, med en uppmuntrande uppmaning: "Keep on writing, Lasse!" 

När hans älskade Christina en strålande vacker sommardag 2013, jag befann mig i det skimrande Krøyerland invid Vesterhavet i Nordjylland, på mejl berättade att Per plötsligt avlidit i motionsspåret ville jag inte tro att det var sant. Ett dråpslag.

Nej, inte en sådan människa som Per, tänkte jag spontant. Omtänksam och han visade det, otaliga gånger. En sådan människa får inte tas ifrån oss. 

Jag åkte upp till hans begravning i Sundsvall. En sådan där sommardag när naturen står som allra skirast och döden borde portförbjudas. 

När "Himlen är oskyldigt blå" spelades brast alla församlade ut i gråt. 

Igår mindes jag saknade vännen, tillika förläggaren, Gert Nilson. I dag Per. Lika saknad han, efter tio år som snabbt förrunnit. Göran Sonnevis ord, fritt citerat: "Det finns bara de människor som finns här." 

Det finns inga andra. När dessa enda som finns går, öppnas ett tomrum. Solen sjunker bakom bergen.