Under några år var jag knuten till en till namnet "humanistisk" högskoleinstitution som "styrdes" av en kvinnlig prefekt. (Numera heter det "avdelningschef", den akademiska beteckningen "prefekt" signalerade väl för mycket just "akademi".)
Kvinnan var adjunkt, odisputerad. Forskning något helt främmande för henne, hon med många års tidigare anställning på en lärarhögskola där ledstjärnorna hette pedagogik och didaktik.
På den forskningslösa institutionen skulle det "fikas" i tid och otid. Så fort tillfälle bjöds. Gärna med tårta. Jag höll på att få spader av detta "socialiserande" på arbetstid, spetsat med totalt ointressant kallprat om allt och ingenting.
Till råga på allt fick jag kritik av chäfen för min hållning, med vresig min for det ur henne: "Du borde visa dig mer ute på avdelningen."
Som om jag var internerad på en psykiatrisk avdelning och behövde för mitt tillfrisknande umgås med andra patienter. Mitt korta svar: "Jag har inte tid. Jag måste arbeta."
Situationen krävde att jag agerade. Jag betraktade i smyg chäfens längd, gjorde en grov uppskattning, i ansiktshöjd, hennes, på karmen till min tjänsterum klistrade jag därefter en rubrik från en krönika jag skrivit: Professionella medarbetare behöver ingen chef.
Trodde att det skulle fungera chäfbortdrivande. Men icke.
Mitt rum var försett med glasdörr. Det gick således att kika in. Jag stängde alltid dörren men det garanterade inte att chäfen inte kunde dyka upp och störa mig med ett oväsentligt ärende.
Om hon närmade sig, lyfte jag så snabbt jag bara kunde på luren och fingerade med munrörelser att jag var upptagen med ett viktigt samtal.
En gång i "dagrummet" passerade hon när jag satt och kursplanerade med en kollega. "Titta där går Trivselfascisten." Kollegan kommenterade liksom i förbigående: "Hon vet om att du kallar henne så."
Redan tidigare hade jag utvecklat en svår chäfsallergi. Denna chäf gjorde inte saken bättre. Och mot allergin finns ingen medicinsk bot. Vad det gäller är att hålla sig undan. Skapa avstånd.
Plötsligt minns jag Harry Isaksson, läste böcker på arbetstid i gruvan. En chäf vädjade försynt: "Du kan väl åtminstone lägga bort böckerna när vi har studiebesök?" Den mannen saknade auktoritet, liksom min trivselfascist.
Mellan avsaknad av auktoritet och chäfsallergi föreligger ett oavvisligt samband som inte tarvar vetenskapligt bevis.
PS. Eftersom personlig lönesättning infördes kunde jag i lönekuvertet notera följdverkningarna av min allergi. Inga höga poäng på "gemenskapsfrämjande närvaro".
Bild: Östergötlands museum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar