Vid morgonkaffet i pensionärskuvösen noterar jag i ögonvrån en sävligt lunkande klunga håglösa, sömnigt gäspande ungdomar med Gavlegårdarnas emblem på tröjan. Att döma av svarta plastpåsar och gripverktyg handlar det om feriearbete.
Jag läste häromdagen att Malmö stad tillhandahåller sommarjobb åt skolungdomar. Nå, jobb och jobb. "Kulturarrangörer" skall de snabbutbildas till under lovet. Till intet förpliktigande. Häftigt, tycker förstås glytten. Få betalt för att ha roligt. Bättre än oavlönat sol och bad.
Sveriges elakaste tant, Birgitta Sparf, avfyrade på sedvanligt vis bitska sarkasmer på sin Facebooksida. Men jag tror att hon glömde en sak i hastigheten, unggloparna hålls genom "jobbet" borta från att hitta på allsköns sattyg. Kanske.
Mina egna sommarjobb seglar förbi i det alltmer bleknande minnet. 1966 putsade jag fönster på Sandvik. Snacka om hitte-på-jobb, bra mycket värre än "kulturarrangör". Putsa fönster på en dylik, dammig och permanent nedsmutsad fabrik! Gud förbjude.
Och många rutor blir det på ett omfattande verkstadsområde, oräkneliga. Rena Sisyfoskneget. Totalt meningslöst, själsdödande. Men några avlöningskronor ramlade ned i pluskan att köpa mellanöl för. Bockens blåvita burkar, bockhuvud med horn och allt.
Jag minns från just den sommaren att jag började röka snugga, det gjorde de andra grabbarna. Och jag ville vara likadan. Greve Hamilton införskaffades i kiosken intill Centralporten. Rökdonen gömdes undan moderns röntgenblick, Tulo för att maskera doften.
Sommaren 1967 ont om jobb för skollediga. Arbetsförmedlingen, personifierad av en desperat handläggare, skickade ynglingen, vars fingrar sannerligen inte var gröna, att tjänstgöra i trädgården i överklassens Hedgrind i det segregerade Sandviken.
Hos en kvinnlig ättling till självaste konsul Göransson, änka boende i pampigt hus med sin gamla mor. Ekstrand satte igång för fulla muggar med stora trädgårdssaxen. Nu skulle det ansas och vårdas! Undan gulnade blad och vissnade kvistar.
Efter ett tag märkte trädgårdsmästaren att det rörde sig inne i huset. Bakom vita gardiner smygtittade förskräckta kvinnor ut på den härjande figuren bland de prunkande rosenbuskarna. Insatsen avbröts bums.
Jag hemförlovades efter blott en halv arbetsdag, om ens det, med saftig timpenning. Snopet, nåja, cyklade jag hem med prasslande sedlar i jeansfickan.
Två somrar innan, 1965, knattrade jag i ottan iväg på min röda Monark, gåva från morfar Alfred på femtonårsdagen, upp till Högbo bruk för att plantera skog. Matsäck i kylväska med, modern lagt ner full lunch.
Ackordet var så uselt, betalt per planta och några futtiga korvören, att vi inte hade något annat val än att gräva ner en försvarlig bunt plantor i ett och samma hål. Det upptäcktes aldrig, men konstigt om det inte misstänktes.
Sommaren 1968 dags för Sandvik igen, för den nybakade studenten Ekstrand. Blästra rör, det vill säga sand sprutas genom ett och ett i taget. Traversen lastade av försvarliga buntar så fort bänken var tom, en aldrig sinande flod av rör. Sisyfos ännu en gång. Rena slavgörat.
Jag tillämpade tipset, långt innan jag läst Göran Palms LM-böcker: röka en gång i timmen för att få skiftet att gå, slå ihjäl långsamt krypande tid. Men så började jag blästra av bara tusan. Utan att, som instruerat var, efterhandskontrollera om rören bedömdes tillräckligt rena inuti.
Ingen övervakande bas, heller ingen kvalitetssäkringens bakläxa. Aldrig något rör i retur. Förtjänsten hyfsad genom det höga tempo som upprätthölls.
Den numera bortglömda Kurt Salomonsons osminkade böcker om LO-kollektivets mobbande av gröngölingar, långt bortom solidaritet och vackra ord, retade upp fackföreningsledningen på Norra Bantorget.
Jag utsattes, vad mig beträffar, av tämligen oförargliga tillmälen av de stamanställda gubbarna nere i Verket, typ "är du Jesu broder?". På grund av mitt långa hår som jag förgäves försökte dölja genom att kamma bakåt och stoppa innanför kragen.
Sommarjobben i Upsala på Akademiska, vaktmästare i svindlande underjordskulvertar, och som skötare i vit rock på Bullret (Ulleråker), är en annan historia.
Men nog tillämpade unge Ekstrand, fostrad i ett socialdemokratiskt hem, genomgående den stolta arbetarrörelseprincipen "Gör din plikt - kräv din rätt!".
Bild: Wikipedia
Den tiden är nuet, konserverad av politikerna. Dess lösningar är deras lösningar. Gröttallrik åt kurrande mage. Sommarjobb åt ungdomen (karriärstart). Socialtjänsten. Förmanande folkpartister (liberaler?) på uppfostraruppdrag. Den klockan står still. Kanske 1963.
SvaraRaderaIntressanta nedslag i arbetslivet. Själv blev jag som femtonåring varse att det finns sommarjobb och sommarjobb. I skogen renshögg jag efter skogisarnas stora avverkning. Dessa karlar var säsongsanställda halvbönder som högg på rakt ackord. Motorsågar för stora att användas för kvittning. Dom höll ett rent omänskligt arbetstempo. Gav sig inte ens tid att äta ordentligt.
SvaraRaderaMin far som alltid hade koll på siffror konstaterade att deras förtjänst under dessa veckor blev högre än vad han själv någonsin kunde tjäna med alla skifttillägg inräknade. Vad jag nu förstått är att det var detta som gjorde det möjligt för dem att under resten av året hanka sig fram på sina magra jordbruk.
Apropå kvalitetssäkring: i Metallarbetaren summerade en gång Sanna Västindien sina 20 år på SKF. Hur diverse organisationstrender avlöste varandra. Nollfelsstrategin, just-in-time, osv.osv.
SvaraRaderaHur en del arbetskamrater fabricerade fabricerade avvikelser i sin rapportering för att få vara ifred för kontrollanterna. Dom trodde ju inte på perfekta produkter.