Nog kände jag till den omstridde samhällsdebattören Gunnar Adler Karlsson, hur undgå denne
enfant terrible på blågul botten? Utsatt för offentlighetens kyliga blåsväder på grund av kontroversiella böcker, i rådande politiskt och intellektuellt klimat, om biologi och genetik.
Avfärdad som ”reaktionär”. Även av sådana som aldrig läst honom. Räckte för dem med hans rykte.
Mest förknippade jag honom med hans skärskådande analys av den fulla sysselsättningens socialdemokratiska tankefigur, urholkad av nyliberal, kapitalistisk verklighet. Samt den inspirerande idén om en medborgarlön, visionen om en generell ekonomisk grundtrygghet.
Mina två medborgarlönsböcker kom ut i mitten på 90-talet. Gunnar och jag träffades första gången under en direktsänd debatt en söndagseftermiddag i tv-huset på Gärdet. Inte så få av deltagarna försökte låtsas som ingenting när de gled förbi Gunnar i green room.
Bland dem välbekanta höjdare inom S, minst ett statsråd. Han hade, till deras ohöljda förargelse, slaktat arbetslinjens heliga ko. En avfälling icke värd att hälsa på.
Han som en gång ansett vara "deras" ekonomiprofessor, nästan chefsideolog, framförallt när han skrev om "funktionssocialismen".
Efter mötet på "radiotjänst", som Harry Isaksson alltid sa, höll vi kontakten. Jag recenserade ett par av hans böcker. Vilket föranledde hans hustru Marianne att smickrande utbrista: ”Ingen känner Gunnar lika väl som du.”
Efter en gästföreläsning på Högskolan i Gävle skänkte han gaget till mig. Kanske för att han hört mig mer än gång knorra över att jag inte var ekonomiskt oberoende. Enligt Gunnar en nödvändig förutsättning för att kunna vara en fri intellektuell i Sverige.
Pengarna försågs med ett förbehåll: de måste användas för en resa till Capri där han och Marianne ägde ett hus högt uppe i Anacapri, inte så långt från Axel Munthes Villa San Michele.
En upplevelserik resa till den mytomspunna ö som vistats av Maxim Gorkij, Vladimir Lenin, Rainer Maria Rilke och många andra bemärkta. Slocknade (?) vulkaner i fjärran. Vi bjöds på en privat guidning av Gunnar i den filosofihistoriska park han själv anlagt.
Under dagarna på Capri gick det upp för oss att Gunnar var internationellt berömd. Till Capri sökte sig nämligen människor från hela världen för att träffa honom. Studenter och forskare. Utan att föranmäla sig. Gunnar tog vänligt lyssnande emot dem.
Sista gången vi sågs var hösten 2016 i ett regnigt Rom. Aperitif i paret Adler Karlssons våning belägen i kvarter som uppfördes under Mussolini, därefter middag på en kvartersristorante.
Minns att Gunnar spefullt undrade: ”Du har väl inte blivit för snäll?” Samt att han avslöjade att han kände sig allt tröttare, huvudet inte lika skarpt som tidigare. Utan att därför låta resignerad.
I december 2020 gick han bort. Jag saknar honom. Hans glada skratt, hans självironi. Som när han skrockande berättade om hur de röda studenterna på RUC (Roskilde Universitetscenter) skruvade av hjulen på den ”reaktionära” professorns bil.
Varför han ligger begravd i gudsförgätna Hästveda, några minuter från Hässleholm, har jag vetat men tappat. Den som visste är tyvärr inte längre kontaktbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar