söndag 31 mars 2019

Tankens illojalitet














Inte sedan Jan Myrdals Confessions of a Disloyal European har jag läst något lika uppiggande. Sträckläser, fast jag skulle vilja dra ut på det, långsamt avnjuta och låta sjunka in. 

Peter Lutherssons oförställda, skarpa blick riktad mot universiteten, dagstidningarna, kändisar, ytlighet och förflackning, halvfigurers härjande, obildning, Guillou, Gardell, Witt-Brattström, Arne Ruth (”Ruthless” kallad internationellt). Hans sorg över avsaknaden av ädelt och mening.

Uppiggande på min ära, befriande. De intellektuella livsandarna vaknar. Jag känner mig inte så ensam som nyss. Och plötsligt stridslysten. Låt inte de djäflarna hållas! Skriv och bråka. Väsnas. 

En tankens illojalitet. I en osalig tid med värdegrunder och annat antiintellektuellt trams. Med flockbeteendet som uppmuntras. Samtala inte, jama med, tig. Dra in armbågarna i åsiktskorridoren. 

Finns det förresten ett mer avskyvärt ord än lojal?

Och finns det en värre lojalitet än den mot en organisation eller arbetsplats? Själens institutionaliserade fångenskap. 

Idén att kasta mig över dessa dagboksanteckningar föddes för många år sedan. Hembjuden på middag till dokumentärfilmaren Björn Cederberg i Östberlin. I en tämligen välrenoverad, detta var efter Murens fall, lägenhet i ett risigt hus i den forna arbetarstadsdelen Prenzlauer Berg. 

Det såg ut som om fasaden skulle rasa ihop vilken sekund som helst. Turistbussar brukade stanna till, berättade Cederberg, för att fotografera det DDR som var. Eländesturism i sin prydno.

Jag var nyfiken på att få höra om Ernst Jünger som Cederberg efter mycken skepsis från den senare tillåtits intervjua framför kameran. Jünger lät honom snart förstå att de spelade i olika divisioner. Och att Cederberg var insläppt på nåder i Jüngers bostad i Riedlingen i sydvästra Tyskland. Inga förutsättningar förelåg för ett jämlikt samtal. 

Jüngers hållning högdragen. Intelligensartistokratens adelsmärke. Jünger som i 20-talets kaotiska men kreativitetsbefrämjande Berlin, Weimarrepublik rådde fortfarande och motsättningarna i samhället skärptes, varit bekant med Goebbels. 

Jünger, en av 1900-talets absolut främsta intellektuella. Men fördömd, förstås, av "vänstern" i Sverige. Kulturrelativisterna. Bildningens fiender. 

Och så var jag förstås nyfiken på att få höra om Sascha Anderson, vän till Cederberg och som den sistnämnde gjort en sevärd film om. En märklig, psykologiskt sammansatt figur som aldrig erkänt att han var inofficiell medarbetare hos Stasi. Och förrådde systemkritiska konstnärer, som i honom trodde sig ha en beskyddare.

Vi pratade om Jünger och från mig kom: - Finns det någon i Sverige som förtjänar titeln radikalkonservativ? - Peter Luthersson. Han var då fortfarande kulturchef på Svenska Dagbladet. Men alltmer missnöjd med hur tidningen förflackades och mentalt på väg därifrån.

Så nu läser jag med den största förnöjelse en tankens illojale. Själv kallar han sig konservativ. Och menar att det är den enda sanna, radikala hållningen i dag. När vindflöjeri och opportunism regerar. 

Apropå illojalitet. Anders Ehnmark är död. Som Myrdal en gång kallade teflonpannan. Oberörd gick han genom tillvaron. Men knappast illojal.

Boken: Peter Luthersson, Ur dagboken 1978–2012, Engelsbergs akademi

lördag 30 mars 2019

Det förflutnas initialer på en kökshandduk









G E omsorgsfullt och prydligt broderat i gröna bokstävlar på handduken. Förspilld kvinnokraft, morrade vilsna feminister på 60-talet, fientliga mot hemtrevnad. Handduken ligger vikt i brödburken av plåt i köket. Lägger jag in bröd där, glömmer jag bums bort det. Och det hinner mögla innan jag av en slump upptäcker det.

Jag är osäker på vem initialerna G E betecknar. Gösta Ekstrand eller Greta Ekstrand. Ingen kan jag fråga. Kanske det värsta med att förlora alla dem som gick före. Det återstår ingen att fråga. Och det är som om frågorna växer i antal och blir alltmer pockande ju längre jag lever. Och ju längre det blir till de gravtysta föregångarna.

Det förflutna lämnar initialer, svårutplånliga fotspår. Samtidigt kvarstannande frågor. Det förflutna sätter aldrig punkt för sig självt.

Ninni heter en vän till mig. Hyvens på att klippa och redigera film. Kreativ som få. Samarbetat med Mark Levengood och andra på SVT. 

Ninni umgicks med en idé om att fördjupa sig i ett fotografi med några av hennes släktingar på, göra en dokumentärfilm. Fotot hade råkat hamna under hennes blick och omedelbart fängslat henne.

Alla ser glada och lyckliga ut på fotot. Men Ninni hade på omvägar inhämtat att bakom leendena lurade sorg och tragedier. Ett par gick skilda vägar efter ett mångårigt, sönderslitande förhållande. Skilsmässan var på gång när fotot togs. 

Någon tog sitt liv utan att lämna avskedsbrev eller förklaring. Ytterligare någon sjönk till botten i flaskan. Var på god väg när han förevigades framför kameran.  

Tjocka släkten var minsann ingen munter sådan. En upprätthållen fasad som vid närmare betraktelse krackelerade.

Vad ville hon? Visa på tillvarons dialektiska mönster, att under den soliga ytan lurar alltid mörker? Vi ler och gör oss till. Poserar och håller masken. Men är djupt olyckliga. 

Att sanningen bör stanna i betraktarens ögon? Låta det förbli därvid. Rot int´ mer i det där, som de säger i Pistvakt.

Jag vet inte om hon någonsin fullföljde sin idé.

Plötsligt på näthinnan Per Gunnars Evanders tv-film Resan till Främlingshem som gestaltar en bussolycka där alla passagerare omkommer. Som döda är vi alla lika. Jämlika. Tysta. Delar kollektiv tystnad. Svarar inte på eventuella frågor från någon nyfiken efterlevande.

Evander porträtterar ömsint var och en av passagerarna, individualiserar dem, skänker dem ett subjektivt öde.

Jag betraktar kökshanduken ännu en gång. Stänger sedan försiktigt brödburken om den.

torsdag 28 mars 2019

Jag är inget djur












Min far gick bort alldeles för tidigt. Efter flera års sjukdom. Med diagnosen leukemi. Långsamt och obönhörligt bröt kräftan ned honom, dränerade honom på all kraft, han blev allt tröttare och tröttare, han som varit ett sådant spänstfenomen. Allt skedde inför mina ögon under mina skälvande, sökande tonår.

Han hade hunnit fylla fyrtiosex när jag kom till världen. Jag är sladdbarn. Han kändes mer som en morfar än som en pappa, mina kompisars pappor tycktes mig så unga i jämförelse. När han började med hörapparat, stora och klumpiga manicker på den tiden, drog jag mig för att ta hem kompisar, så att de skulle se vilken gammal pappa jag hade. 

Vår kontakt var trevande, det flöt inte på självklart och spontant mellan oss. När vi pratade med varandra sökte jag efter ord, försökte tänka ut på förhand vad jag skulle säga. Det blev ofta fel. Ur min mun kom stapplande konstigheter. 

Olika som personer var vi, totalt olika. Om han nu som min far skulle vara min förebild, min role model som det heter nuförtiden. Han en praktiker, inte jag, tummen mitt i handen. 

Fotbollsintresset hade vi gemensamt. Båda höll vi på det rödvita Sandvikens IF. Kunde se någon match på Jernvallen tillsammans, när han fått fribiljetter till sittplats på huvudläktaren, pappa var bekant med en person i föreningens styrelse. Pappa köpte mig en fotbollsdräkt i SIF:s färger. Och en gul läderkula.

Hur vara som man? Jag kan inte påstå att jag medvetet studerade honom för att lära. Inte talade vi om det. Definitivt inte om hur män skall förhålla sig till kvinnor. Känsligt ämne: 
- Har du någon fjälla, Lars? - Äh. Och så var det bra med det.

I tonåren var det min mor som på grund av min fars orkeslöshet även tvingades ikläda sig rollen som fadersgestalt. Konflikter och bråk mellan oss. Ofta hamnade jag i underläge. Hon var inte att leka med. 

Relationen till en stark och dominant kvinna, min mor, kom att färga mina relationer med kvinnor, redan tidigt. Jag kunde vara le och dum utan att jag förstod varför. Som behövde jag hävda mig, kompensera, ge igen. Men det tog sig aldrig fysiska uttryck.

Den där skådespelaren med cowboyboots på Dramaten (tydligen får han inget nytt kontrakt), som inte namnges i de stora gammelmedierna, hur han fick sin perverterade, eller hur den nu skall karakteriseras, kvinnosyn, det vet jag inget om, vill heller inte veta. Det kan aldrig försvara eller ta bort det han gjort.

Jag vägrar, hursomhelst, gå med på att vi ingår i samma retoriskt fördömda kategori, han och jag. Varken i djurens - "alla män är djur" - eller patriarkatets. Båda män men jag tar inget ansvar för honom. Har inget gemensamt med den sadistiske illgärningsmannen. 

tisdag 26 mars 2019

Skyddande kulturskribenter














Plötsligt minns jag det gränslöst omdömeslösa uttalandet från samhällsdebattören Stina Oscarson om terroristen och barnamördaren från dådet på Drottninggatan i Stockholm, Akilov: Jag drömmer om den dagen när han sitter i kassan på Coop. 

Den beryktade svenska dumsnällheten? Den humanitära stormaktens lojala bebyggare? Tron på det goda i varje människa? Även i en kallblodig terrorist och barnamördare. 

Och så nu, intet nytt under solen i det besynnerliga fosterlandet. Reaktionerna efter den skakande dokumentärfilmen om Josefin Nilsson. Bara han ber om förlåtelse, är det bra och han kan fortsätta sitt skådespelande. Skriver kulturredaktören i Arbetarbladet. Andra, bland dem en skribent i Aftonbladet, varnar för att hänga ut människor. Det heter att man inte skall utse syndabockar. Det sista fattar jag överhuvudtaget inte.  Yrkesförbud skall ingen ha, sägs det.

Nähä.

Vi pratar om Örjan Ramberg, ingen av kulturskribenterna namnger honom, som mycket brutalt misshandlade med bestående skador Josefin Nilsson. Varför kunde man inte ha sytt in honom för mordförsök? Eller dråpförsök. Svårt att få fram vittnen? Vad med de grannar som åhörde misshandeln? Vågade de, i förekommande fall, förutom att inte försöka avbryta misshandeln, inte ställa upp och vittna mot honom?

Vi svenskar är ju inte bara snälla, vi vill helst heller inte lägga oss i. Konflikträdda och fega varelser. Kanske det enda land i världen där man på fullt allvar diskuterat att lägga fram en lag som påbjuder civilkurage. Man kunde hånskratta, eller gråta, för mindre. 

Rambergs arbetsgivare, Dramaten, vad gjorde denna? Lät honom hållas, fram till att dokumentären kom. 

Att inte handla är något av det värsta man kan göra. 

Nu ställer Dramaten in föreställningar med Ramberg, jag tror att man till och med lägger ned en produktion. Man fruktar väl otrevliga ageranden från publiken. Att den skall störa. Jag har inte hört om några sanktioner från arbetsgivarens sida gentemot Ramberg. 

I en intervju, en obehaglig sådan där han framstår som en oerhört störd figur, häromdagen i Expressen bagatelliserar Ramberg det han gjort. Och menar att han kan ju inte dömas på nytt, dömd som han är en gång - villkorligt. Och människan är ju död, som han påminner om. Sadisten verkar vara helt renons på de känslor man behöver för att vara en riktig människa. 

Pratar man med vanligt folk, som i går på en lunchrestaurang, är de inte lika överslätande och förlåtande som kultursidornas människor. Slå ihjäl fanskapet, kan man få höra. 

Kanske mest munväder - men ändå. Kanske snällheten håller på att krackelera. Det var på tiden. 

Bilden: Det har styrkts att Ramberg med cowboyboots på sparkade Josefin Nilsson i magen. 

måndag 25 mars 2019

Vi vanlisar låter dem hållas - kvinnoplågarna











Det intressanta frågan borde  ju knappast vara varför män slår kvinnor. Om detta finns olika teorier. De riskerar, även om det inte är syftet med dem, att rättfärdiga och reducera problematiken till enbart en psykologisk fråga. Eller en fråga om "patriarkatet" - alla män är djur eller talibaner. Det riktigt allvarliga i brottet döljs eller vrids om.

Den enda, för att inte säga avgörande frågan måste väl rimligtvis vara: varför går inte kvinnan? Varför stannar hon kvar hos plågaren? 

Och: vad med omgivningen, varför agerar den inte när den vet? Varför tittar vi bort? På olika vägar avfärdar vi och förnekar. Vi vanlisar som inte återfinns inom #metoo.

I Gävle där  jag bor har ryktet som kvinnomisshandlare florerat runt två män i min bekantskapskrets. Båda med anknytning till Svenska kyrkan. Sympatiska och verserade. När jag första gången hörde talas om dessa män som kvinnomisshandlare avvisade jag det spontant. Ja, inte vad gäller den ene. Med ett lömigt, opålitligt leende. Jag vet, jag är fördomsfull och går på utseende.

Han är död sedan flera år.

Den andre en fritänkare och intellektuellt lagd präst som bjöd in mig att gästpredika i sin kyrka. Hade med sin odogmatiska hållning det svårt med en konservativ församling, ett förstockat kyrkoråd. Att han skulle slå sin hustru? Så svårt att tro det för mig.

Det är som om vissa män per definition bara inte kan vara kvinnomisshandlare. Enklast förstås att inbilla sig det. Då kan man fortsätta att vara en passiv, icke-ingripande människa. Lugnast så, för en själv. 

Efter lördagskvällens ljusmanifestation till Josefin Nilssons minne publicerade Dramaten ett uttalande. Såsom varande Örjan Rambergs arbetsgivare. Ett floskulöst och generellt uttalande där man tar avstånd från handlingar sådana som sadisten ägnat sig åt men där man samtidigt säger att man inte offentligt kommenterar enskilda medarbetare.

Jojo. Snaran dras åt alltmer. Dokumentärfilmen om Josefin Nilsson tar sig även in på Kungliga Dramaten och de kulturfina salongerna.

Hur kunde han få hållas, denne Ramberg? Om vi nu stannar innanför Dramatens väggar och hans beteende mot arbetskamrater. Känsligt att ta tag i för en arbetsgivare? Typ konflikter mellan medarbetare.  Eller supande sådana. Svenska chäfer är ju konflikträdda. Och därför också av den anledningen usla som ledare. Undantagen är få.

Kanske var man också rädd att få på käften. Örjan Ramberg är ju ingen liten knodd utan en storvuxen fan. Förmodligen skräckinjagande när han blir svart i ögonen. 

Men nu vet vi: han kunde ha dräpt Josefin Nilsson snabbare än han gjorde. Det han gjorde borde han ha låsts in för - länge. Men det skedde inte.

Och så offrades ännu en kvinna, Meningslöst. Onödigt. Så förbaskat sorgligt.

söndag 24 mars 2019

"Glömde" #metoo sadisten?










Lasse Kronér placerades i karantän med förbud att visa sig i rutan efter beskyllningar om sextrakasserier. Förundersökningen lades ned. Men det räckte med beskyllningar och rykten för att han skulle plockas bort ur tablån. Han har tydligen från och till mått uselt, inte visat sig ute på gatorna i Göteborg. Man förstår honom. 

Cissi Wallin anklagade Aftonbladet-journalisten Fredrik Virtanen för våldtäkt. Han friades. Men det räckte inte. Han fortsatte att beskyllas. Utanför hans bostad på Söder klistrades anslag upp där han hängdes ut som våldtäktsman. För hans familj och barn att se. 

Något mer skrivande i Aftonbladet, eller någon annan publikation, blir det inte för Virtanen. Han dömd till att vara och förbli persona non grata. Virtanen kommer med en bok om händelseförloppet som ges ut av ett norskt förlag. Inget svenskt ville. 

Benny Fredriksson, chef på Stadsteatern i Stockholm, tog sitt liv efter att ha blivit uthängd. Kulturchefen Åsa Linderborg på Aftonbladet ingick i drevet mot honom. Tidningen fälld av Pressens Opinionsnämnd för grova överträdelser på alla punkter. Det ger honom dock inte livet tillbaka. 

Mobb och lynchjustis. Inslag i #metoo-rörelsen. En gång utpekad kan du aldrig frikännas. När du väl hamnat i skottgluggen blir du kvar där. 

En rörelse som #metoo i detta land med de människor som bor här, ja - vad kan det bli. Som låter känslor gå före tänkandet. Fega flockvarelser. Som gjort för klappjakt. 

Sedan finns det de män som trots illgärningar anonymiseras och därmed skyddas. Även om djungeltelegrafen går. 

Jag läser en intervju med Dramaten-skådespelerskan Marie Göranzon från 2017 där hon yttrar sig om kollegan Örjan Ramberg, han som sadistiskt misshandlade Josefin Nilsson vilket lade henne i en för tidig grav i havet utanför Gotland: Jag tycker inte att han är värre än någon annan.

Nähä. Så alla manliga skådespelare är sådana? Eller alla vi män? Gäller det även Malmsjö som Göranzon lever tillsammans med? Ett minst sagt famöst uttalande. 

Och så berättar hon om hur hon lirkat och gullat med Ramberg när han varit på dåligt humör som han tydligen ofta är. Varför i helvete, undrar man. Modern som lirkar och gullar med den elake sonen? Varför? Jag trodde i min enfald att Göranzon var klokare än så. 

Rambergs namn förekom inte under #metoo vad jag minns. När Dramaten-skådespelerskorna demonstrerade. Skyddade de kvinnliga kollegerna honom, var de rädda för sadisten, eller vad då? 

I går kväll, efter att SVT-dokumentären sänts om Josefin NIlsson, arrangerades en ljusmanifestation till hennes minne. En föreställning på Dramaten med Ramberg ställdes samma kväll in. På grund av sjukdom. Ja, sjuk förefaller han ju vara. Detta monster.

Han borde aldrig mer få ställa sig på Dramatens, eller för den delen någon annan scen. Agera Marie Göranzon och kompani! Sluta vara sadistens överbeskyddande morsa.

lördag 23 mars 2019

Efter första slaget måste du gå!










Det är nästan så att jag nu, morgonen efter när den stannat kvar som en mörk klump i sinnet, ångrar att jag såg den. Lämnad med stor beklämning, Och ilska. Hur kunde det få fortgå? Varför ingrep ingen? Skyddades förövaren av sitt kändisskap? Var man rädd för honom?

När Josefin Nilsson 2016 dog hade jag ingen aning om hennes tragiska livshistoria. Jag tyckte bara att det var så sorgligt att hon gick bort så ung. Den begåvade med en röst som ingen annan. Hon menade det hon sjöng, som någon säger om henne. 

I dokumentären Josefin Nilsson: Älska mig för den jag är i SVT är det storasystern Marie som avslöjar en fruktansvärd historia. Om en man som Josa, som hon kallades, stormförälskade sig i. Och svårt misshandlade henne. Slog henne sönder och samman. Bokstavligt talat. Demolerade henne. 

När hon dör har hon genomgått flera operationer för att försöka lindra skadorna. Bland annat har ryggen stelopererats. Och hon tvingas intaga morfin och smärtstillande. På de sista bilderna är hon uppsvullen av kortison och har tappat mycket hår. 

När jag ser dokumentären undrar jag snart vem han är detta monster, han namnges inte. Det nämns i dokumentären att plågoanden fanns i närheten samtidigt som Josefine gjorde filmen Adam och Eva. Genom att utgå ifrån året när filmen hade premiär och se efter vilken man som då enligt nätet fanns i hennes närhet kan man bestämma att mannen är en känd Dramatenskådespelare. 

Som även haft ett förhållande med Lena Ohlin. Och som tydligen i ett Sommar-program namngav honom. Avslöjade att han misshandlat henne - även henne. Liksom han misshandlat kolleger som Johannes Brost och offentligt berättade om det. Förnekar allt, förstås. Slår ifrån sig. Det hör till sjukdomsbilden. 

Varför ingrep inte andra män som fanns i Josefin Nilssons bekantskapskrets, eller som hon konstnärligt samarbetade med? Hannes Holm. Benny Andersson. Kjellman. Körberg. Rädda skitar? Skyddades monstret av sitt kändisskap? Primitivt tänker man utan att kunna låta bli: varför gjorde de inte slarvsylta av honom?

Han fick en villkorlig dom, men inte mer i hovrätten efter att en domen i lägre instans överklagats. Han borde låsts in. En fara för andras liv. Det borde räckt för ett vårdintyg. 

Mannen som innerst inne är en rädd, liten pojke som besinningslöst slår och slår. Och vräker de fulaste ord över kvinnan (den övermäktiga modern?) han misshandlar. Tar ifrån henne självkänslan. Den självkänsla han själv aldrig kan ha haft. Vilket naturligtvis inte försvarar hans agerande. 

Att ta del av Josefins egen skildring av helvetet med monstret, som man får i dokumentären, är så rysligt att man blir mycket illa berörd. Klockan kan inte vridas tillbaka. Hon är död, hennes aska spridd i havet utanför Gotland. Alla som kände henne bär på en livslång sorg. Systern förkrossad. 

Efter första slaget skall kvinnan omedelbart gå, som man brukar säga. Förlåt inte. Lyssna inte på ursäktande ord. Låt dig inte luras att stanna kvar hos misshandlaren. Gå. Lätt att säga.   


onsdag 20 mars 2019

Solitären har utbyte av sig själv














Långsamt läste jag, drog ut på det. För att inte läsa ut och framkalla saknad. Carl-Johan Malmbergs Guldåldern. Men nu är den utan återvändo och pardon läst och inställd på bokstaven M i bokhyllan. Nära Marx, Henry Miller, Moa Martinsson och andra. Jag förundras över att jag vid senaste flytten lyckades få till något av en alfabetisk ordning i de överfulla hyllorna. 

Jag antar att flera skulle finna Malmbergs bok påfrestande egocentrisk. Han skildrar sitt till synes privilegierade, inget riktigt jobb skulle farsan ha muttrat, vardagsliv med basen på Östermalm och där cykeln används som fortskaffningsmedel. 

Stockholmscentreringen riskerar störa den som inte älskar Fjollträsk. Det äts lunch på Sturehof. Man förväntas veta var haket ligger. Jag har ingen aning. Det hämtas färdigmat i Östermalmshallarna. Fint skall det vara. Inget inplastat käk från populasens ICA eller Coop. 

Till fisksoppan, hämtad från de snofsiga hallarna, inmundigas förstås riktig champagne, även om det är vardag, det vill säga om Malmberg för ovanlighetens skull har gäster. Märken anges som jag aldrig hört talas om. Långt från Henkell Trocken och liknande bubbeldricka, om man säger så.

Boken vill jag skall vara som jag, understryker Malmberg. Utan ironi och humor. Det är också den bild jag alltid haft av Malmberg. Typisk kulturman kanske Witt-Brattström skulle slå fast. Kompis med Stig Larsson och Horace, han som använder ord som vivör om tvivelaktiga mansfigurer. Två kompisar till Malmberg som knappast kan beskyllas för att vara några muntergökar. 

Men förbaskat bra skriver han, Malmberg. En stilist som få. På ett avgörande sätt gör han sig inte till, även om man skulle kunna tycka att han koketterar med namedropping och manér. Citat på utrikiska som inte översätts - målgruppen är definierad. Nordjylland avhängt, som de säger i dansk tv när det blir för svårt och akademiskt.  

Det är nära att jag drar till med att det finns en konsekvent och orubblig strävan att vara autentisk. Utan att fjäska för någon. Det här är mitt liv. Take it or leave it. Respektera mig, strunt samma om ni älskar mig eller icke. Otidsenlig är ett av Malmbergs honnörsord. Samtidigt ett ideal, han strävar målmedvetet efter att vara otidsenlig. Den enda genuina hållningen för en skapande människa, enligt honom. 

Jag bortser från det förväntat politiskt korrekta han skriver om afghaner och minst sagt tveksamma uppehållstillstånd. Där sitter han fast i den påbjudna diskursen bland huvudstadsintellektuella. Men lite mer kritisk kunde han ju försöka vara, han som inte vill traska patrull och jama med. 

Jag läser en solitär som är mycket ensam. Men som vågar vara i ensamheten. Även om sjukhusinläggning - privata Ersta - krävs från och till. Han har ett stort utbyte av sig själv. Och umgänget med döda författare och konstnärer - valfrändskaperna. Där kan jag känna igen mig själv och mitt eget, stora ensamhetsbehov. 

Och nota bene, jag kan höra den feministiska invändningen: solitären behöver inte vara en man. Såsom det en gång hävdades om flanören. Att endast män flanerar. M på mitt sista jobb var en solitär. Och kvinna. Jag tror att hon skulle uppskatta boken. Möta en själsfrände. M begåvad liksom Malmberg. Begåvning kanske adelsmärket för solitärer?

Malmberg, en solitär som funnit och vårdar sin egen ton. Boken stannar kvar som en stilla eftertankes mjuka rörelse. Inte många av dem jag läser gör det. 

tisdag 19 mars 2019

De deformerades land?















Äta sova dö (2012) var Gabriela Pichlers debutfilm. Hyllad, tilldelad priser. Realistisk och rak, perspektivet konsekvent underifrån - den förtryckta invandrardominerade underklassens. Häromkvällen såg jag hennes andra film, Amatörer, på C More. 

Svårt till en början att komma in i den splittrade, till synes osammanhängande, filmen. Svårt få grepp om vad den ville. Det kändes som att kastas hit och dit. Skakig kamera, Dogma-feeling. Mobiltelefonsfotografering. Låg budget. Improvisationer. Och som i debutfilmen: amatörskådespelare. 

Svensk landsbygd på sidan om Europavägarna. Nedlagda fabriker. Arbetslöshet - alternativt okvalificerade, dåligt betalda jobb. Migranter som förpassats till en liten, gudsförgäten håla. Förlorarnas verklighet. De avhängdas. I medieskugga. 

Jag är på väg att stänga av och söka något annat, alltmer otålig. Men så tar det sig. Huvudfrågan sätter sig: hur ge en bild av dagens Sverige? Det torde ju bli en splittrad bild av ett land som förlorat sin homogenitet och sammanhållning. 

Ett annat Sverige än det jag växte upp i. Där jag kände mig hemma och trygg. Ett Sverige som är mig främmande, stöter bort och skrämmer mig. Jag mår inte bra i det. Något väsentligt har gått förlorat. Detta är inte mitt land. 

En gammal kvinna på ett vårdhem som talar tamil. Vilket ingen i personalen med västgötadialekt förstås gör. Man frågar sig hur hon i hela friden hamnade i Sverige. Invandrare som hackar sig fram på dålig svenska. Rädda att förlora sina städjobb om de inte håller tyst och bara knegar på. Arbetsgivarens dröm. Lydiga underställda som håller käften.  

Invandrartonåringar som inte respekterar svensk lag och tradition utan beter sig oförskämt och illa. Maktlösa, svaga kommunalpolitiker som tafatt på gränsen till det löjeväckande försöker locka arbetsgivare att etablera sig i Lofors - Hofors skrev jag nästan i hastigheten - som orten heter i filmen.

Filmen ger säkert mer än att tugga i sig vetenskapliga rapporter eller offentliga utredningar om det samtida, blågula läget. Lofors öde är många orters. Orter på dekis. Framtidslösa. 

Ingen hoppingivande eller ljus bild Pichler med invandrarglasögonen på förmedlar. Även om det finns tendenser till nyansering och sprickor. Nästan helt fri från politisk korrekthet. Jag vet inte vad som skall till för att ändra detta besvärliga samtidsläge. Det känns kört. Hur blev det så här? Vem ville det?

Flera invandrare i filmen är mycket tjocka, en på gränsen till det monstruösa. Deformerade. Inte Wahlgrens värld om man säger så. Fnitter och lösögonfransar. Plastikkirurgi. 

Jag kan inte låta bli att undra vad Pichler vill med sin casting. Om det nu inte görs omedvetet från regissörens sida - fulhetens seger. Att alla skall få finnas? Typ Per Johanssons utvecklingsstörda i Hudiksvall. (Av vilka det dock krävs att de underhåller oss normala, är snälla och duktiga.) Eller att till Sverige kommer de defekta? Här är de välkomna. Glöm de perfektas samhälle.

Filmen stör sinnets ro. Kanske är det bra. 

måndag 18 mars 2019

Korkad detsamma som korrekt?














Jag får väl skylla på tecken på ohälsa, bestående hög feber, som medför att jag inte förmår hålla min elakhet i schack. Att jag inte kan låta bli att tänka lea tankar om uppburna figurer i värdegrundslandet.

Henrik Schyffert med sina tätt sittande, kisande ögon och usla stå upp-komik. Överhuvudtaget förefaller det vara en beklämmande nivå på svenska ståuppare. Underliv och svordomar. Privata, ofarliga ämnen. Ingen politik. Lenny Bruce har de väl aldrig hört talas om.

Denne Schyffert som utan att låta sig hejdas vräkt ur sig dumheter om att invandringen  kostar varje svensk en isglass och en kvällstidning. Så sluta tjafsa om hur dyrt det blir att öppna dörren för hundratusentals inströmmande som inte kan försörja sig själva. 

Hur han kommit fram till beräkningen vet han förmodligen inte själv. Kanske någon likasinnad polare i det strömlinjeformade Söderreservatet som tutat i honom det: - Där fick de, de främlingsfientliga högerextremisterna. Hö, hö.

När jag var barn i Sandviken sa vi: - Du är ju dummare än tåget till Årsunda. Försök till avvärjning: - Men det går väl inget tåg till Årsunda? Svaret, blixtsnabbt: - Nej, just det. Du hör ju själv.

Där har vi Schyffert. Årsundatåget. Korkad i kvadrat men uppburen och hyllad.

Sedan vår riksbekanta sob sister Elin Ersson (bilden nedan) som stoppade en lagenlig utvisning genom att förhindra att ett plan kunde lyfta. Tyvärr hade hon i hastigheten tagit fel på person. Ombord fanns ingen stackars ensamkommande afghan att gråtande känna sympati för. Utan en förhärdad våldsbrottsling. Så där högg hon, den godhjärtade aktivisten, i sten. 

Den samvetslöse våldsbrottslingen torde belåtet ha lett i mjugg och bums messat sina landsmän: - Ta till Sverige, vad du gör!

Jag kunde räkna upp flera namn som illustrerar hur dumhet och politisk korrekthet går hand i hand. Malena Ernman ytterligare ett. Vars klimatstrejkande dotter förmodligen är mer känd än modern vid det här laget.

Tv-journalisten Önnevall. Flyktingsmugglaren. Lagbrytare. Som hålls om ryggen av SVT.

Nå, man kan inte rå för att man haft otur i den genetiska given. Problemet, vilket växer till ett demokratiskt sådant, är att det blir omöjligt att föra ett kritiskt, offentligt samtal. Affektioner och stämplar ersätter argument. Med korkade dör samtalet innan det ens hunnit börja. 

Ett närliggande exempel kvinnan i hijab på välkomstskylten till Gävle. (Kommunikationschefen Johan Adolfsson, denne skattefinansierade olycka, kvalar förstås med bred marginal in i kategorin ovan: Korkad och korrekt.) Reflektion trängdes undan i det deformerade, offentliga samtalet av moraliserande fördömanden av oss, rasister hela bunten även Skriftställaren, som varit kritiska till det omdömeslösa tilltaget. 

Omöjligt samtala om det gemensamma, som sagt. Bottennappet denna gång var när vi kritiska uppmanades att skämmas. The bottom was nådd. 

Den blågula båten fortsätter sjunka samtidigt som nivån på samtalet gör detsamma. De två samspelar. 

Tillbaka in i feberdimmorna. Och läsning av Kalle Anka.


söndag 17 mars 2019

Feberns förbjudna tankar










Många år sedan. Läget i världen och på hemmaplan bara blivit värre och värre. Osäkrare och farligare. Dystert att behöva konstatera det. Lätt hamna i undergångstankar.  

Jag glömmer aldrig när jag träffade den mytomspunne Markus Wolf, träffande kallad "Mannen utan ansikte" eftersom han länge lyckades hålla sig inkognito fram till att han i smyg fotograferades under ett Sverigebesök, i Berlin. Chef för HVA, Stasis utlandsavdelning. Med rykte om sig att vara mycket effektiv. 

Wolf avslöjade för mig att Mossad ringt honom tidigt om morgonen för en säkerhetskonsultation. 11 september hade nyligen inträffat i USA. Israel behövde konsultera en expert om hur agera. Om än med egna, inhemska erfarenheter av terrordåd.

Varför kontaktar inte, om man inte redan gjort det, SÄPO Mossad? För tips och vägledning om hur man krossar det inhemska våldet, den växande kriminaliteten och förebygger terrordåd icke minst i spåren av att IS-terrorister kommer tillbaka. Akuta samhällsproblem som myndigheterna förefaller stå helt hjälplösa inför. Bortom fager, eller stapplande om man så vill, retorik. 

För det är klart att det går. Det går att slå tillbaka, ta tillbaka förlorad samhällsmark. Men det krävs okonventionella, säkert förmodligen stötande, medel. Striden mot samhällets undergrävare måste tas med gråzonens och överträdandets verktyg. 

Samhällsförstörarna, har vi genom bitter erfarenhet tvingats lära oss, besegrar man inte med silkesvantarna på. Eller med snällhet och kloka argument.  

Nyckelorden är identifiering, infiltrering och inkapacitering. Därmed flyttas rädslan, det var fruktansvärt att höra en av de i Sverige bosatta yazidierna i Opinion live i SVT häromkvällen berätta om sin stora skräck för de återvändande mördarna som slaktat många av hans släkt och vänner, från vanliga människor till förövarna. De senares skyddade liv upphör att vara det. De blir fredlösa. Samhällets fördömda. I och med att kriget mot dem tas. 

På köpet får vi informella informatörer som ökar effektiviteten i insatserna. Alla är fegt ju måna om sitt eget skinn. Beredda att ange och peka ut - om man har kniven på strupen. 

Inrättandet av folkdomstolar, vilande på det folkliga rättsmedvetandet och inte tandlös Morgan Johansson-lagstiftning, möjliggör det som den borgerliga rättsstaten inte förmår. Och som den gång på gång klart och tydligt visar alla oss som med skattemedel håller den under armarna. Och förtvivlas över mildheten i sanktionerna. Förstår den inte. Slapphäntheten. Övergivandet av offren. 

De samhällsfiender som hänsynslöst och cyniskt omänskligt rånar gamla, överfallsrånar på gatorna, begår våldtäkter och misshandlar får sitt rättmätiga straff. Rättvisa skipas, samhällsmoralen stärks. 

Inget av detta kommer att ske. Därmed återstår bara: rädda sig den som kan. Gated communties och i värsta fall emigration. Som i Sydafrika och andra länder. Vad med dem som inte har råd? They are doomed. Från politiker och poliser finns inget att hämta.

Nota bene. Hög feber ursäktar Skriftställarens ocensurerade tankar. I vanliga fall hyser han stor tilltro till politiker och rättsväsende. Det låter flott skriva så.