torsdag 14 mars 2019

Ohälsa och lyckan i slow reading














Den förbaskade febern ger inte med sig. Envis och ihärdig, försöker på sitt diffusa vis säga mig och mina specialister något. Men vad det är för fel på mig kan ingen med säkerhet slå fast. Det blir spekulationer och teorier. Ett återinsjuknande, en tumörernas återkomst, är inte helt uteslutet. 

Ett överambitiöst immunförsvar som rycker ut med alltför stark kraft vid minsta retning? Likt ett sårat lejon i bushen. 

Det liknar hur mitt älskade Brynäs har spelat hockey den här tålamodsprövande, bedrövliga säsongen. Desperat är ett ord man numera flitigt använder inom hockeyn. Blåmärkeshockey, man offrar allt, täcker skott, tjurrusar, hjärnomskakas. Men inga mål.

Tar bussen hem på förmiddagen efter många och omfattande, delvis obehagliga för att inte säga vidriga, provtagningar på Infektionskliniken. 

Lawrence Anthonys Mannen som talade med elefanter läste jag ut i går, efter alltmer långsam läsning. En bok som gjorde mig lycklig - och lugn till sinnet. Afrika, det arkaiska och ursprungliga Afrika, där liv och död är nära varandra. Försonade. I Afrika lever man, ögonblickslever. Åh, vad jag kan längta dit. Men senast där var jag sjuk. 

Börjar på den utsökte stilisten, encyklopedikern Carl-Johan Malmbergs Guldåldern. Daterade anteckningar, dock ingen dagbok. Jag faller pladask, stil och innehåll oskiljaktiga. Och det sällsynta inträffar ännu gång: jag läser en bok där jag bromsar in för att inte läsa ut. Jag, annars snabbläsare. 

Vilken lycka!

Liksom det finns slow food finns det slow reading.

Malmberg har jag träffat IRL en gång. Många år sedan. Koreografen Cristina Caprioli skulle sätta upp en pjäs om Pasolini. Hon visste att jag skrev om honom, hon hade använt texter ur min hand vid två uppsättningar (förutom att hon stal titeln Olydnadsparagrafer utan att tala om från vem), det var så vi kände varandra, och bjöd in till ett publikt samtal på Stadsteatern i Stockholm där också Malmberg deltog.

Jag kommer inte ihåg någonting av det där samtalet. Bara att Cristina berättade att hon träffat Laura Betti, Pasolinis favoritskådespelare, och att hon var gaggig, för att inte säga helt väck. 

Malmberg skriver om åldrandets plåga. Jag känner igen mig, alltför väl. Men svårt förlika mig. Och irriteras av att den rökande, falska blondinen Marita i My Way-butiken på hörnet yttrar medan hon beklagande tittar på mig: - Det är inte lätt att bli gammal. 

Och orolig är jag över vad provsvaren skall visa, vad som skall hända framöver med nya behandlingar och sjukhuskontakter. Jag skulle ljuga om jag påstod något annat.

Skriver Malmberg för att säga att jag ÄLSKAR boken. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar