Tankens illojalitet

Inte sedan Jan Myrdals Confessions of a Disloyal European har jag läst något lika uppiggande. Sträckläser, fast jag skulle vilja dra ut på det, långsamt avnjuta och låta sjunka in. 

Peter Lutherssons oförställda, skarpa blick riktad mot universiteten, dagstidningarna, kändisar, ytlighet och förflackning, halvfigurers härjande, obildning, Guillou, Gardell, Witt-Brattström, Arne Ruth (”Ruthless” kallad internationellt). Hans sorg över avsaknaden av ädelt och mening.

Uppiggande på min ära, befriande. De intellektuella livsandarna vaknar. Jag känner mig inte så ensam som nyss. Och plötsligt stridslysten. Låt inte de djäflarna hållas! Skriv och bråka. Väsnas. 

En tankens illojalitet. I en osalig tid med värdegrunder och annat antiintellektuellt trams. Med flockbeteendet som uppmuntras. Samtala inte, jama med, tig. Dra in armbågarna i åsiktskorridoren. 

Finns det förresten ett mer avskyvärt ord än lojal?

Och finns det en värre lojalitet än den mot en organisation eller arbetsplats? Själens institutionaliserade fångenskap. 

Idén att kasta mig över dessa dagboksanteckningar föddes för många år sedan. Hembjuden på middag till dokumentärfilmaren Björn Cederberg i Östberlin. I en tämligen välrenoverad, detta var efter Murens fall, lägenhet i ett risigt hus i den forna arbetarstadsdelen Prenzlauer Berg. 

Det såg ut som om fasaden skulle rasa ihop vilken sekund som helst. Turistbussar brukade stanna till, berättade Cederberg, för att fotografera det DDR som var. Eländesturism i sin prydno.

Jag var nyfiken på att få höra om Ernst Jünger som Cederberg efter mycken skepsis från den senare tillåtits intervjua framför kameran. Jünger lät honom snart förstå att de spelade i olika divisioner. Och att Cederberg var insläppt på nåder i Jüngers bostad i Riedlingen i sydvästra Tyskland. Inga förutsättningar förelåg för ett jämlikt samtal. 

Jüngers hållning högdragen. Intelligensartistokratens adelsmärke. Jünger som i 20-talets kaotiska men kreativitetsbefrämjande Berlin, Weimarrepublik rådde fortfarande och motsättningarna i samhället skärptes, varit bekant med Goebbels. 

Jünger, en av 1900-talets absolut främsta intellektuella. Men fördömd, förstås, av "vänstern" i Sverige. Kulturrelativisterna. Bildningens fiender. 

Och så var jag förstås nyfiken på att få höra om Sascha Anderson, vän till Cederberg och som den sistnämnde gjort en sevärd film om. En märklig, psykologiskt sammansatt figur som aldrig erkänt att han var inofficiell medarbetare hos Stasi. Och förrådde systemkritiska konstnärer, som i honom trodde sig ha en beskyddare.

Vi pratade om Jünger och från mig kom: - Finns det någon i Sverige som förtjänar titeln radikalkonservativ? - Peter Luthersson. Han var då fortfarande kulturchef på Svenska Dagbladet. Men alltmer missnöjd med hur tidningen förflackades och mentalt på väg därifrån.

Så nu läser jag med den största förnöjelse en tankens illojale. Själv kallar han sig konservativ. Och menar att det är den enda sanna, radikala hållningen i dag. När vindflöjeri och opportunism regerar. 

Apropå illojalitet. Anders Ehnmark är död. Som Myrdal en gång kallade teflonpannan. Oberörd gick han genom tillvaron. Men knappast illojal.

Boken: Peter Luthersson, Ur dagboken 1978–2012, Engelsbergs akademi