Härförliden i Sydafrika var ett av målen viltreservatet Thula Thula. Två timmars bilkörning från Durban på vägar som inte är några sådana värda namnet, med talrika potholes som riskerar framkalla punktering och annat elände. Men ohälsa hos Skriftställaren satte irriterande nog p för turen till reservatet.
Besöket förhandsbetalt. Nu har vi det innestående efter kontakt med reservatet. Förhoppningsvis kan det bli av till nyår. Rättare sagt: det skall bli av till nyår. Om det är något jag vill se innan det är dags att ta ned skylten så är det Thula Thula.
Lawrence Anthony startade Thula Thula. Läser man hans Mannen som talade med elefanter - jag gjorde det på planet hem, sögs in i boken och blev kvar där - inser man att man bara måste bege sig till denna plats på jorden. Thula Thula är som en magnet som drar den som älskar Sydafrika till sig. Landets natur och djur. Färger och dofter. Nätter och gryningar.
Mångsidigt och sammansatt. Paradiset på jorden. Men politiskt sett instabilt och något av en krutdurk. Revanschism och hämnd i luften. Hudfärg rangordnas före kompetens på universiteten.
Anthony dog hastigt 2012. Blott sextiotvå år gammal. Hans aska spridd i den flod som flyter genom reservatet. Hans ande fortsätter därmed vila över det. Något som djuren förstås känner. Hans franskfödda änka fortsätter att driva reservatet. Hoppas få hälsa på henne till nyår.
Anthony blev känd, legendarisk är inget överord, när han tog sig an en flock vilda, traumatiserade elefanter som ingen annan klarade av. De hotades med avlivning. Mellan elefanterna och Anthony växer långsamt en stark och märklig relation fram. En kommunikation utvecklades mellan Lawrence och djuren bortom tillrättaläggande förklaringar.
Det som sker är magiskt, om det slitna ordet tillåts. Läsaren sitter med gapande mun och klappande hjärta. Anthony lär sig läsa av, ännu mer lyssna av, de mäktiga djuren. Hotade av tjuvskyttar. Många människor i Sydafrika har aldrig sett en elefant i vilt tillstånd.
Det finns inga baktankar eller dolda motiv hos den afrikanska kontinentens giganter. De är inte lömiga och falska som människor. Men de kräver respekt. Annars riskerar man dödas av dem. Det gäller att vara extremt lyhörd. Det är Anthony.
I boken uttrycker Anthony sin kärlek till zuluerna och deras traditionsstarka kultur. Reservatet ligger ju i zululand. Jorden ägs av zulustammar.
En dag stöter Anthony på två zuluer som mellan sig släpar på en svårt misshandlad man. Anthony frågar vad som pågår. Den misshandlade har våldtagit en kvinna, får han veta. För det skall våldtäktsmannen dränkas.
Anthony försöker få exekutörerna, som håller honom högt, att låta bli. Men varnas bestämt för att lägga sig i. Rättvisa skall skipas. På zuluernas urgamla vis.
I Sverige diskuteras fram och tillbaka vad som skall hända med IS-mördarna som har svenskt medborgarskap och kan återvända till landet. Människor bosatta i Vivalla, tidigare idyll men numera IS-fäste, förmedlar oro i en av radions nyhetssändningar. Plötsligt slår det mig: rättsstaten riskerar skydda mördarna från det straff de borde ha.
De kommer lindrigt undan. De som slaktat andra. Inte visat någon misskund. Halshuggit oskyldiga inför kamera. Tagit kvinnor som sexslavar. Men nu "ångrar" de sig och vill hem till den omhändertagande snällismens Sverige. Kyss mig därbak, får man lust att utbrista. Fan tro´t.
Befann de sig i zululand skulle offrens efterlevande få ta hand om dem. På det sätt de förtjänar. Utan förbarmande och nåd.
Liksom de våldtäktsmän och grova förbrytare som närmast fritt härjar i Sverige.
De kan skatta sig lyckliga att den humanitära stormakten daltar med dem. I zululand skulle processen göras kort med dem. Fråga mig inte vad jag skulle tycka om det i förekommande fall ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar