Jag är inget djur

Min far gick bort alldeles för tidigt. Efter flera års sjukdom. Med diagnosen leukemi. Långsamt och obönhörligt bröt kräftan ned honom, dränerade honom på all kraft, han blev allt tröttare och tröttare, han som varit ett sådant spänstfenomen. Allt skedde inför mina ögon under mina skälvande, sökande tonår.

Han hade hunnit fylla fyrtiosex när jag kom till världen. Jag är sladdbarn. Han kändes mer som en morfar än som en pappa, mina kompisars pappor tycktes mig så unga i jämförelse. När han började med hörapparat, stora och klumpiga manicker på den tiden, drog jag mig för att ta hem kompisar, så att de skulle se vilken gammal pappa jag hade. 

Vår kontakt var trevande, det flöt inte på självklart och spontant mellan oss. När vi pratade med varandra sökte jag efter ord, försökte tänka ut på förhand vad jag skulle säga. Det blev ofta fel. Ur min mun kom stapplande konstigheter. 

Olika som personer var vi, totalt olika. Om han nu som min far skulle vara min förebild, min role model som det heter nuförtiden. Han en praktiker, inte jag, tummen mitt i handen. 

Fotbollsintresset hade vi gemensamt. Båda höll vi på det rödvita Sandvikens IF. Kunde se någon match på Jernvallen tillsammans, när han fått fribiljetter till sittplats på huvudläktaren, pappa var bekant med en person i föreningens styrelse. Pappa köpte mig en fotbollsdräkt i SIF:s färger. Och en gul läderkula.

Hur vara som man? Jag kan inte påstå att jag medvetet studerade honom för att lära. Inte talade vi om det. Definitivt inte om hur män skall förhålla sig till kvinnor. Känsligt ämne: 
- Har du någon fjälla, Lars? - Äh. Och så var det bra med det.

I tonåren var det min mor som på grund av min fars orkeslöshet även tvingades ikläda sig rollen som fadersgestalt. Konflikter och bråk mellan oss. Ofta hamnade jag i underläge. Hon var inte att leka med. 

Relationen till en stark och dominant kvinna, min mor, kom att färga mina relationer med kvinnor, redan tidigt. Jag kunde vara le och dum utan att jag förstod varför. Som behövde jag hävda mig, kompensera, ge igen. Men det tog sig aldrig fysiska uttryck.

Den där skådespelaren med cowboyboots på Dramaten (tydligen får han inget nytt kontrakt), som inte namnges i de stora gammelmedierna, hur han fick sin perverterade, eller hur den nu skall karakteriseras, kvinnosyn, det vet jag inget om, vill heller inte veta. Det kan aldrig försvara eller ta bort det han gjort.

Jag vägrar, hursomhelst, gå med på att vi ingår i samma retoriskt fördömda kategori, han och jag. Varken i djurens - "alla män är djur" - eller patriarkatets. Båda män men jag tar inget ansvar för honom. Har inget gemensamt med den sadistiske illgärningsmannen.