Skyddande kulturskribenter

Plötsligt minns jag det gränslöst omdömeslösa uttalandet från samhällsdebattören Stina Oscarson om terroristen och barnamördaren från dådet på Drottninggatan i Stockholm, Akilov: Jag drömmer om den dagen när han sitter i kassan på Coop. 

Den beryktade svenska dumsnällheten? Den humanitära stormaktens lojala bebyggare? Tron på det goda i varje människa? Även i en kallblodig terrorist och barnamördare. 

Och så nu, intet nytt under solen i det besynnerliga fosterlandet. Reaktionerna efter den skakande dokumentärfilmen om Josefin Nilsson. Bara han ber om förlåtelse, är det bra och han kan fortsätta sitt skådespelande. Skriver kulturredaktören i Arbetarbladet. Andra, bland dem en skribent i Aftonbladet, varnar för att hänga ut människor. Det heter att man inte skall utse syndabockar. Det sista fattar jag överhuvudtaget inte.  Yrkesförbud skall ingen ha, sägs det.

Nähä.

Vi pratar om Örjan Ramberg, ingen av kulturskribenterna namnger honom, som mycket brutalt misshandlade med bestående skador Josefin Nilsson. Varför kunde man inte ha sytt in honom för mordförsök? Eller dråpförsök. Svårt att få fram vittnen? Vad med de grannar som åhörde misshandeln? Vågade de, i förekommande fall, förutom att inte försöka avbryta misshandeln, inte ställa upp och vittna mot honom?

Vi svenskar är ju inte bara snälla, vi vill helst heller inte lägga oss i. Konflikträdda och fega varelser. Kanske det enda land i världen där man på fullt allvar diskuterat att lägga fram en lag som påbjuder civilkurage. Man kunde hånskratta, eller gråta, för mindre. 

Rambergs arbetsgivare, Dramaten, vad gjorde denna? Lät honom hållas, fram till att dokumentären kom. 

Att inte handla är något av det värsta man kan göra. 

Nu ställer Dramaten in föreställningar med Ramberg, jag tror att man till och med lägger ned en produktion. Man fruktar väl otrevliga ageranden från publiken. Att den skall störa. Jag har inte hört om några sanktioner från arbetsgivarens sida gentemot Ramberg. 

I en intervju, en obehaglig sådan där han framstår som en oerhört störd figur, häromdagen i Expressen bagatelliserar Ramberg det han gjort. Och menar att han kan ju inte dömas på nytt, dömd som han är en gång - villkorligt. Och människan är ju död, som han påminner om. Sadisten verkar vara helt renons på de känslor man behöver för att vara en riktig människa. 

Pratar man med vanligt folk, som i går på en lunchrestaurang, är de inte lika överslätande och förlåtande som kultursidornas människor. Slå ihjäl fanskapet, kan man få höra. 

Kanske mest munväder - men ändå. Kanske snällheten håller på att krackelera. Det var på tiden. 

Bilden: Det har styrkts att Ramberg med cowboyboots på sparkade Josefin Nilsson i magen.