Räddare i Gävle än i Durban

För exakt tio år sedan - tioårsjubileum i år med andra ord - kom jag till Sydafrika för första gången. Till Pietermaritzburg väster om Durban för att på University of KwaZulu Natals Business School föreläsa om ledarskap för en blandad grupp studenter. Vita, svarta och indier.

Stor förväntan inför jungfruturen till det exotiska Afrika! På näthinnan Tarzan-filmerna från barndomens matinéer på Saga, Roxy och Grand i Sandviken. Tarzan som ett jehu i lianerna. Djungelvegetation med lurande faror. Vilda djur. 

Glöm det! Inte såg jag några elefanter på Pietermaritzburgs gator. Inte vrålade lejon i de frodiga buskarna runt mitt B&B. Nå, inte helt sant att det var tomt på vilda djur. Fridlysta markattor klättrade i träden och balanserade på tvättlinor, till invånarnas förtret. Lekfulla och smarta. De förra, alltså. Skickliga på att kränga sig in och förse sig. 

Kontakt med fenomenet gated communities för första gången. Taggtråd och varnande skyltar. Uniformerade väktare, patrullerande i bilar. 

Mitt kontor på universitetet säkerhetsövervakat. Varje rörelse i rummet registrerades. Galler för fönstren. Storebror alert dygnet runt. 

Om morgon efter frukost lämnade jag mitt B&B, knallade till universitetet ett par kilometer bort. Om eftermiddagen återkom jag när showandet  inför studenter var över. (Aldrig några improduktiva avdelningsmöten med träskallar som i Sverige.) Om aftonen stannade jag hemma. Det gjorde alla i grannskapet. Låst grind.

Det kändes allteftersom dagarna gick som att sitta på anstalt med restriktiv frigång. En kväll när mörkret stod tätt och bäcksvart som det gör i Afrika orkade jag inte mer. Jag var sen från universitetet. Ryggsäck med dator och allt. Ut på långpromenad på fyrtiofem minuter. När jag återkom till mitt logi befann sig min värdinna Gill närmast i upplösningstillstånd med begynnande hjärtsnörp. Utom sig av oro. 

Det var som om jag inte ville acceptera och släppa in hur farligt det var. Särskilt vid terminsstart när studenterna rånar för att skaffa pengar till terminsavgiften. Knivbeväpnade. 

Nu i Durban tio år senare. Läser om pojkar i Kista som drog vapen när de skulle förhindras stjäla kaffebröd. I min hemstad Gävle bilbränder och rån på ljusan dag. Senast i natt nära där jag bor. Ungdomsgäng härjar ostört. Sprider skräck.

Och snart har vi i Sverige "återvändarna" och deras familjer på halsen. 150 IS-mördare har redan kommit och till synes bara glidit in i Angered och annorstädes. 

Vi drar oss för att röra oss utomhus i kvällsmörkret i Gävle. Drar oss för promenera till bostaden från järnvägsstationen. Tar droska. Det är 800 meter. 

Kriminologen Sarnecki, den makten tjänande nyttige idioten, skulle väl genom statistiktricks påstå att brottsligheten minskat och avfärda vår oro. Alla vanliga svenskars oro. 

Vad hände under dessa tio år av resande på Sydafrika? Landet förblev sig likt. Men inte Sverige. De senaste åren i och med massinvällningen har det bara blivit värre och värre. Och jag ser inget stopp på det. Inte med de Lille Morgan-politiker vi har. Det känns hopplöst. 

Jag njuter av mitt älskade Durban och känner mig räddare hemma i Gävle än här. Bättre: här är jag inte rädd. Så länge som jag respekterar säkerhetsåtgärderna som måste till. 

I Gävle är jag oskyddad utanför hemmet. Vad som helst kan hända.