Mjuka är de, sa Bill - de är mjuka, sa Bull

Skriftställaren är inte riktigt kry och har därför tvingats uppsöka läkare två gånger. Som den udda observatör han är, noterar han att den inte alltför åldrade läkaren, som annars förefaller vara i god form, har löständer. 

Besöken är ganska dyra. Och det går att skoja till det: - Nu kan han ringa sin fru och meddela henne att hon kan beställa det där kaklet hon länge velat ha.

Förr när man i Sydafrika berättade att man kom från Sverige löd standardfrågan: - Hur är vädret just nu hos er? Men när doktorn som verkar vara i god form, dock med löständer, är klar med sin undersökning och skrivit ut fakturan: - Hur går det med migrationen? Följt av: - Ni måste vara försiktiga.

Ryktet om Sveriges vanvettiga migrationspolitik har nått även hit. Jag vet inte vad jag ska säga. Förutom att en smula skamset mumla medan jag tummar på räkningen: - It´s a growing problem. 

Jag har, tro mig, gjort allvarliga försök i Durban att inte ta del av bulletiner hemifrån. Jag blir bara nedstämd och på dåligt humör av att läsa om det sjunkande landet. Men det är omöjligt. Så fort jag slår på datorn så träffas jag av rapporter om nytt elände som äger rum långt borta från den kontinent där jag nu befinner mig.

I min hemstad har den huvudlöse kommunikationschefen låtit sätta upp en reklamskylt till en av infarterna: Välkommen till Gävle! En kvinna i hijab med styrkta kopplingar till salafister, kanske de värsta bland islamisterna och återfinns bakom moskén i Gävle, ler på skylten. 

Inte konstigt att det tar hus i helvete! Hur många av oss som bor i Gävle vill att den inresande skall få för sig att vår hemstad numera är en muslimsk sådan? Sveriges Raqqa?

Tavlan vandaliseras. Den huvudlöse kommunikationschefen skyller på nättroll, högerextremister och islamofober. Finns det ingenting i de omfattande protesterna som han kunde eller borde ha förutsett? Är han med den famösa skylten ute efter att provocera? Jävlas? Nå, omdömeslös har han tidigare gång på gång visat att han är.

Annars kloka journalister, dessutom vänner till Skriftställaren, hjälper den huvudlöse genom ett föga reflekterande kommentera det hela. Kvinnan på bilden är en omtyckt lärare som trots cancer kämpar på. Det är bara elaka rasister som härjar. Och nu har de lyckats. Jag skakar på huvudet åt dessa skriverier som blockerar ett öppet offentligt samtal.

Dagarna tickar på. Snart måste jag återvända. Ett  ord svårt att använda eftersom man i Sverige har börjat tala om IS-mördarna som "återvändare". Vissa aktörer, bland dem Rädda Barnen, kräver att de och deras familjer måste få komma tillbaka till Sverige. Jag hör Damberg surra i tv. Hör hustrun till en IS-mördare, en kvinna som vill återvända med sina barn, hylla svenskarna för deras "ödmjukhet". Hon menar väl snarare vår "mjukhet"? 

150 IS-mördare med svenskt medborgarskap har redan återvänt. Ingen ställts inför rätta. Hur många fler mördare skall välkomnas av det flata Sverige?

Det skulle varit mumma för Göring, de facto med anknytning till Sverige, och folkmördarkompaniet den gången. Att få kalla sig "återvändare" och gå fria.

Mjuka är de, sa Bill. De är mjuka, sa Bull. 

Bilden: En NS-troende och hans imam.