Ett Israel utan araber

Den israeliska tv-serien Gisslan på Netflix är en riktig nagelbitare. Man sitter som klistrad med andan i halsen. En familj tas som gisslan i sin bostad av några maskerade figurer. Och vi får, under seriens första säsong under tio gastkramande avsnitt, följa händelseutvecklingen under några dygn fram till upplösningen. 

Kvinnan i familjen är läkare och skall pressas till att under operation avliva den israeliske premiärministern. Annars hotar de inträngande med att döda både henne och hennes familj. Det bakomliggande skälet till att premiärministern skall bringas om livet är komplicerat och rör vid svår korruption där statsöverhuvudet är inblandat. 

Gisslantagarna tror att de har allt planerat och i sina händer. Men de har inte räknat med slumpen. Det oförutsägbara som bara händer. Omständigheternas makt, omständigheter vi inte rår över och vars offer vi blir. Överraskningsmomentets hastiga inträffande. Lägg till hur sammanhållningen mellan skurkarna fortlöpande brister. 

Serien har ett stort spännings- och underhållningsvärde. Men vad som slår mig är att i den första säsongen, det hela utspelar ju sig i Israel, förekommer inga araber. Jag vet från min tid som gästföreläsare vid Birzeit University i Ramallah på Västbanken att många palestinier dagligdags pendlar till Israel för att arbeta. De utgör ett inslag i gatubilden. Och Israel skulle inte klara sig utan alla byggnadsarbetare, all vårdpersonal och alla servicearbetande från Västbanken. 

Jag har själv upplevt förnedringen dessa pendlare utsätts för vid passerandet av gränskontrollerna mellan Västbanken och Israel. De israeliska soldaternas ovärdiga behandling av palestinierna. Det skriks och viftas med vapen. Oförskämdheter uttalas. Hot och knuffar. Osökt går associationen till hur nazisterna behandlade judarna. 

Etnisk rensning pågår. Ihärdigt och målmedvetet. I östra Jerusalem fördrivs med alla medel araberna från sina hem. På Västbanken fortsätter ockupationen. De illegala bosättningarna biter sig fast. När man reser omkring på Västbanken noterar man hela tiden nya bosättningar som etableras. Man passerar check points som vittnar om den allestädes närvarande ockupationen. Man känner sig övervakad och iakttagen. På en av Birzeits väggar har bosättarna målat: Blod kommer att flyta.

TV-serien medverkar med sin beskurna verklighetsbild till att legitimera den pågående etniska rensningen. Den första säsongen framkallar bilden av ett Israel utan araber. Rensat och fritt från störande inslag. Utopin har förverkligats. Mönstersamhället, det etniskt rena Israel. Alltmedan världssamfundet skamligt blundar.  

I den andra säsongens näst sista avsnitt, av tolv totalt, dyker araber upp i korta sekvenser. En vänlig läkare i ett bostadsområde som förefaller vara ett av de flyktingläger som funnits sedan 1948 och närmast liknar en soptipp, annars är Israel utomordentligt välskött och prydligt. Terrorister som antyder dåd som inte undantar oskyldiga människor. Men dåd som inte riktar sig mot Israel och ockupationen, utan motiveras på ett allmänt plan. Israel hålls skuldfritt. 

Apropå världssamfundet. Finns det något sådant längre?

Bilden: Palestinier passerande en gränsövergång på väg till arbetet i Jerusalem.