Medan mörkret hastigt faller över Durban ser jag på Netflix den spanska filmen Fotografen i Mauthausen. Baserad på en sann historia. Om spanska fångar i koncentrationslägret Mauthausen. Slogs i spanska inbördeskriget på regeringssidan mot Franco-fascisterna. Bland de förra några stalinister och partitrogna.
Idén föds att försöka bevara till eftervärlden det fasansfulla människoplågandet som sker i lägret. En av fångarna har anlitats av tyskarna som fotograf för att dokumentera. Men fotografierna får förstås inte spridas.
"Annars kommer ingen att tro på det vi berättar." Negativen göms undan. Räddas till eftervärlden. Och kan framkallas. Användas som bevis. Som en avslöjande rapport från den grymhetens plats där det endast råder Nacht und Nebel. Bortom ord och förklaring.
I efterbilderna till filmen höjs den autentiska graden när fotografier visas som togs i lägret. Dödstrappan som den kallades. Där många fångar dog under kånkandet på tunga stenblock. Himmler på studiebesök med plirande ögon. Hängda fångar. Internerade som är bara skinn och ben. Knappt människor längre. Tomma blickar.
Tyskarna flyr fältet. De allierade närmar sig. Kriget är förlorat. En mycket stark scen i filmen är den där man bevittnar lägerkommendanten hängande naken och ihjälslagen på stängslet. Svastikan inristad på flera ställen i kroppen. Händelsen finns förevigad på ett fotografi.
En annan stark scen är när en brutal kapo omringas efter att tyskarna flytt och slås ihjäl. Han har dagligdags plågat fångarna och får bara vad han förtjänar.
Det känns befriande att se det. Hämnden. Åskådaren kan andas ut efter att filmen igenom suttit och väntat, och hoppats, på dessa hämndens ögonblick. Det blir som katharsis.
Förtrycket är hämndens moder. Självfallet finns förtryck som aldrig hämnas. Förtryck som utmattar och länge består. Utan att förtryckaren tas om hand som rättvisans moral och anständighet påbjuder.
Plötsligt minns jag den lysande danska tv-serien Bedrag. Den förbigångna banktjänstemannen Anna som tröttnar på att vara en grå, tyst mus på ett kedeligt arbete i ett kedeligt liv. Trampad på. Ger sig mot rejäl provision i lag med bovar som behöver tvätta pengar. Ändrar sitt liv. Åh, vad man önskar att hon inte skall åka dit.
Hämnden har alltid varit en stark drivkraft för Skriftställaren. Ge igen så det svider. Betala tillbaka med rejäl ränta. Det har förstås aldrig rört sig om läger-kapon som skall bultas sönder och samman. Ingenting i den divisionen. Men ändå och likafullt. Balansen måste återställas. Det måste kvittas. Förr eller senare.
Primitivt? Själens mörka fläck? Äh. Aldrig vända andra kinden till. Aldrig bara "gå vidare och lägga bakom sig". Glömma och förlåta. Hämnden är befriande. Reser upp den slagna, missbrukade människan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar