Psykoterapins sinnliga ord

Dynamisk psykoterapi står inte högt i kurs inom den svenska psykiatrin. Och har väl heller aldrig gjort det. För att inte tala om psykoanalysen. Förtalad. Tar för lång tid, heter det. Kostar för mycket - och kosta får inte terapi. Tveksamma resultat, dessutom. Enligt motståndarna. 

När man kan sätta in psykofarmaka och erhålla snabba resultat. Efter diagnostisering, vi lever ju i en diagnoskultur. Gäller även små barn. Och allt längre ned i åldrarna. Förskolebarn inte undantagna.

Den biokemiska tankefiguren äger hegemoni. Och KBT. Beteendemodifikation, hette det förr. Blivit allt populärare. KBT-terapeuter lovar quick fix och människor som inte orkar med att må dåligt, samt vill att det skall gå undan, efterfrågar det. Glöm all djupgående, insiktsskapande terapi. Och glöm symtomförskjutningar.

Jag hade naivt nog hoppats på att barbariet elchocker, som man en gång i tiden avlivade grisar i slakterierna med, för gott var borta som behandlingsmetod. Men icke. Jag hör talas om människor som även dessa dagar genomgår elchocksbehandling. Det är tragiskt. 

Jag minns från min tid som skötare på Ulleråkers mentalsjukhus hur skrämmande det var att tvingas bevittna en dylik behandling. Konvulsionerna. Chockvågen genom kroppen. Den behandlades förvirring och desorientering efteråt. Och behandlingen kunde upprepas flera gånger. Med bestående biverkningar som minnesförlust. 

Jag snubblar över den i en bokhög på mitt skrivbord och läser på nytt, många år sedan jag första gången greps av den, Joyce McDougalls Kroppens teatrar. Psykosomatiska sjukdomar i ett psykoanalytiskt perspektiv (Natur och Kultur, översättning Ingeborg Löfgren). Det är ren njutning att läsa den. 

Den humanistiska, kloka och varma människosynen som genomströmmar texten. Människan upphör att reduceras till patient och biokemi, hon förklaras människa och subjekt. Med ansvar för sitt liv. Och därmed kunna handla. Och förändra. Sig själv.

Självinsikt är möjlig. McDougall lämnar återkommande evidens för detta genom att varsamt berätta om människoöden hon mött i analys. Ett bättre liv än smärtans törnbeströdda existens låter sig anas. Även om det innebär beträdandet av en plågsam väg. Kräver långt och tålmodigt arbete med en själv. Och det erfordras mod. Frestande att fly. Därigenom fly det som genom terapin kunde börja hända med en själv. 

Ångesten är uppfinningarnas moder, heter det fyndigt hos McDougall. För att slippa den ångest svåra upplevelser tidigt i livet, redan i spädbarnets relation med modern,  frammanar är vi beredda att gå mycket långt i blindhet och dövhet inför vad den vittnar om. Rollo May skrev träffande om just detta, ångesten som vittne, i Ångest: En utmaning. 

Vi kan spåra källan till psykosomatiska störningar. Sömnproblem. Även missbruk, inklusive relationsmissbruk som inte behöver vara enbart sexuellt. Och det går att nå fram till källan. Det är möjligt. 

Utan att symbolisera dör vi, lär Jacques Lacan ha sagt. Vi måste använda ord i resan in mot oss själva. Det går inte utan ord. Kroppen har sitt icke-verbala språk. Ofta svårförståeligt och tillslutande. Taggigt och försvarsinställt. Ord måste till.

Och ord kan vara sinnliga. Det visar McDougall med all tydlighet. Jag njuter av att läsa henne. 

Och njuter av uppmaningen att dagdrömma, leka, tänka, tala. Hantera svåra känslor. Så att de inte biter sig fast i kroppen. Och låser in oss i ett psykosomatiskt fängelse.