Airbnb-lägenheten har många rum med högt i tak och stiliga ljuskronor. Inrymd i ett stort gammalt trähus nära den livliga Florida Road med sina många trevliga kaféer och restauranger. Jag tänker spontant kolonialtid och burgna kolonisatörer.
Elektrifierat stängsel runt huset. Täta buskar som försvårar intrång. Men förmodligen inte stoppar det. De drivna skurkarna vet hur ta sig in.
Inga hundar som varnande skäller. Men bevakning dygnet runt med en väktare, tämligen sömnig sådan, sittandes i en kur på andra sidan gatan. Säkerheten är högprioriterad i Sydafrika. Vilket innebär gyllene tider för väktarbranschen. I vars intresse det inte ligger att nedtona farligheten. Jag har inte spörjt någon som var med om hur det var under apartheidtiden. Men är nyfiken.
Så gott som alla vi pratat med har råkat ut för någonting. Även allvarliga saker med knivar och skjutvapen inblandade. Grov misshandel. Det glömmer man ganska snart när man rör sig i det sjudande Durban invid Indiska Oceanen och översköljs av alla intryck. Men påminns när centrallåset i bilen automatiskt slås på.
Och man mår bäst av att inte läsa någon av de lokala, sensationslystna publikationer som dagligdags detaljerat rapporterar om våldtäkter och väpnade rån. Svarta, skräckinjagande nunor på framsidan. Demoniserande, kunde någon som blundar för det uppenbara tycka.
Vissa saker vill inte det styrande ANC att man talar officiellt om. Svartas våldtäkter på vita kvinnor. Överfall och mord på vita farmare. Turistindustrin får inte skadas. Utländska investerare inte skrämmas bort. Och de svarta, som skänker den legitimitet den i många fall genomkorrupta ledningen för ANC behöver, är ANC rädda om. Svarta skall inte utpekas. Majoritetsbefolkningen.
Adderas bör att legitimiteten och stödet för ANC sviktar efter alla avslöjanden. Storskurken Zuma icke att förglömma.
Raser är erkända i konstitutionen. Regnbågsnationen, om någon minns. I Sverige får man absolut inte använda ordet ras. Inte ens om hundar. Art skall det heta. Den politiska makten och dess lojala hejdukar tror att verkligheten försvinner om man bara använder rätt ord. De korrekta och påbjudna.
Tar man del av aktuell statistik över dödsskjutningar och våldtäkter i Sverige tycks mig inte mitt hemland vara en säkrare plats än Sydafrika. Den vansinniga migrationspolitiken ödelägger landet.
Jag sitter i shorts på verandan till det stora huset med datorn i knäet och kaffekoppen inom räckhåll. Njuter av värmen. Rena högsommaren med svenska mått mätt. 26 grader redan före klockan 9 om morgonen.
Plötsligt kilar en spanande markatta med lång svans förbi. Följs snart av flocken med små ungar och allt. De är smarta och skickliga på att ta sig in och förse sig. Gäller att hålla fönstren ordentligt tillbommade. Vi tycker de är söta och gulliga. I den bofasta befolkningens ögon är de fridlysta varelserna snarast ohyra.
På plats i det Sydafrika vi besökt många gånger, föreläst i på universitetet, och efterhand kommit att älska. En Afrika-kännare konstaterade: Man gråter två gånger i Afrika. När man anländer och när man far. En gång räcker för min del. Vid avskedet. Önskar det aldrig kom. Vad skall jag hem till det urspårade landet och göra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar