Ike´s Bookshop utmed Florida Road i Durban har jag besökt en gång tidigare. För ganska många år sedan. Den spelar en viss roll i boken Durban rapsodi. Trångt, stökigt och charmigt oredigt. Överfulla hyllor. Brant trappa upp till övervåningen med dess öppna veranda. Mycket trivsam, avslappnad atmosfär. Majakovskij blickandes ned från en affisch.
Förra gången, liksom denna afton, book release till vin och pizza slices. Hemma i Gävle spelar Brynäs mot HV. Matchen kan jag se på C More med hjälp av VPN. Otåligt tittar jag gång på gång på klockan under släppets gång och längtar till sändningen. Får för mig att jag missat en period. Men glömt tidsskillnaden. Väl hemma framför datorn har matchen ännu inte hunnit börja. De så kallade experterna dömer ut Brynäs redan innan nedsläpp.
En antologi presenteras av några i densamma medverkande akademiker. Huvudfrågan som jag uppfattar den utan att ha läst boken, något jag heller inte kommer att göra: vad utför vi egentligen i vårt professionella värv som föreläsare och handledare? En ärlig självbetraktelse presenteras det som. Och analys av den organisatoriska inramningen. Alltmer kvävande och dikterande.
En dyster, samstämmig bild av ett universitet i förfall. Studenter som bara vill komma igenom så lättvindigt som möjligt utan att plåga hjärnan. Helst utan att läsa böcker. Det raljeras från författarna över datorer och modern teknik. Förläggare som helst inte vill publicera några akademiska, ytterst svårsålda verk.
Jag tycker mig ana en viss bitterhet, eller sorg över sakernas tillstånd, från de medverkandes sida. Ur led är universitetstiden. Fyrtiotalisten och silverryggens nostalgiska klagan, kunde någon muttra. Men alla är inte grånade fyrtiotalister i författarkretsen. Och den hårda kritiken av universitet och studenter kan jag själv skriva under på.
Slaget är förlorat. Bara att konstatera. Glöm det universitet som en gång var. Lämna om du kan det som är.
Glad i det perspektivet att jag är utstämplad sedan ett par år. Det är känslan som infinner sig. Jag är borta från den akademiska värld jag innerst inne aldrig tillhörde. Det var ett jobb. Bättre än att sitta i kassan på Konsum. Eller förkrympas nere i Verket. Men arbetskamraterna hade säkert varit bättre än akademins klättrare med knivhugget i ryggen som specialitet.
Sammankomsten lunkar på. Det afrikanska, täta mörkret har fallit. Tillställningen känns alltmer tjatig och tröttsam. Jag tycker jag hört detta förr. Det akademiska navelskådandet.
Men så! Under den avslutande frågestunden reser sig en svart student upp och uttrycker sig kritiskt till antologin som white man´s projekt. Dess etnocentrism - i en postkolonial tid. Han nämner hyllande Frantz Fanon. (Bilden.) En annan svart student är på väg att hänga på. Men tillställningen förklaras avslutad av en nervös arrangör som anar vartåt det barkar. När det äntligen börjar bli roligt!
Därute på Florida Road självutnämnda svarta parkeringsvakter som mer än gärna tar emot en rand eller två. Så det gäller att alltid ha mynt till hands. Akademikerna härinne. De svarta därute. Sydafrika - en delad nation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar