Köpenhamn blir aldrig mer detsamma

Ända sedan jag för många år sedan upplevde nöjet att åka färja från Landskrona över till Köpenhamn, ackompanjerat av fiskmåsars hesa skrin och uppfriskande stänk från Öresund, har jag haft en romantisk bild av den rödvita huvudstaden. 

Köpenhamn och Danmark, det var ju utlandet! Det främmande och kittlande. Rød pølse. Elefantöl och körsbärsvin. Wienerbröd. Björnskinnsmössor. Ett konstigt språk, omöjligt att förstå sig på.

Längre fram i livet hölls kontakten med Köpenhamn genom kolleger som sysslade med fackföreningsforskning liksom undertecknad på dåvarande Handelshøjskolen. Numera CBS, Copenhagen Business School, ett anglifieringens tecken. Det ryktesomsusade illröda RUC, Roskilde Universitetscenter som Glistrup ville lägga ned, inte så långt från huvudstaden, besöktes.

Och, jo då, den omtalade och av många spetsborgare avskydda fristaden Christiania ute på Christianshavn hedrades med flera studiebesök. Utan att en pipa stoppades i munnen. 

När jag skrev på boken om Søren Krøyer letade jag upp adresser där han bodde med sin Marie. Framförallt det på sin tid omtalade sagohuset på Nørrebro. 

På senare år har jag under vistelserna i den rödvita huvudstaden alltid bott på trivsamma Hotel Saga utmed Colbjørnsens Gade på Vesterbro. Ett par stenkast bakom hovedbanegården. Och senaste nyår inmundigades delikat middag på bröderna Prices restaurang inne på Tivoli. 

Det Tivoli där geniet Dirch Passer stupade på tok för tidigt på sin post. Han, den folkkäre, som av publiken inte tilläts kliva ur sin komikerroll och göra något annat. 

Det frihetliga Köpenhamn där man kan andas har fortsatt att skimra och locka mig till sig. Även om det exotiska bleknat genom brons tillkomst. 

Jag har förstått att det en gång slitna och nedgångna Vesterbro med narkomaner, prostituerade och vinddrivna utsatts för gentrifiering. De "skitnödiga", med andra ord de dryga och välbeställda, har flyttat in. Som Söder i Stockholm. Haga i Göteborg. Prenzlauer Berg och Kreuzberg i Berlin. 

De politiskt korrekta som förespråkar mångkultur men bevakar genom plånboken att de lattifierade och ekologiserade stadsdelarna homogeniseras och likriktas. 

70-talisten Michael Enggaards bok Ynkrygg (Bokförlaget Polaris, i skarp översättning av Fredrik Ekelund) konfirmerar denna urbana förändring. Som man också kan se i danska krimiserier såsom Bedrag och andra. Till det sämre, om ni frågar mig. Den heliga marknaden ödelägger hänsynlöst kultur och traditioner om den tyglöst får styra. 

En osentimental berättelse med inslag av kriminalitet om hur den urbana atmosfären skiftar ansikte. Enggaard anlägger ett arbetarklassperspektiv på och kan sin stad. I synnerhet Vesterbro. Hittar där lika väl som i sin egen ficka. Man kan med boken i nypan söka upp de gator och platser han anger. Och skåda med egna ögon. 

Boken öppnar för en unik upplevelse av en av Köpenhamns mest kända stadsdelar. Ett sociologiskt porträtt bortom akademikernas fikonspråk. Av en som kan skriva. Och ge liv. Om än mörkt skuggat av desillusion och samtidsleda. Men med en droppe av försoning och oväntad kärlek.

Det märks att Enggaard är journalist. Och inte blir det sämre av att han behärskar the noble art of self-defence. En typisk arbetarklassport. I stilen smyger sig också in en pugilistisk, hårdkokt tendens. Det bjuds inte på läsning för skönandar. 

Köpenhamn blir aldrig mer detsamma.