Mina antikvariat

I Sandviken by the Verket fanns inget bokantikvariat. Och hade det funnits, hade jag knappast varit intresserad. De år som kunde ägnas åt läsande tillhörde musiken. Vi snackar ju 60-tal.

Mitt första antikvariat var Bokfenix på Drottninggatan i Uppsala. Massor med böcker i ett till synes oöverblickbart universum. Svajande travar på golvet. Men frågade man efter någon bok visste innehavaren omedelbart exakt var den fanns. 

Bok-Viktor som drev antikvariatet var ryktesomsusad. Det påstods att han var professorsson och gått sina egna vägar. Läst en massa ettor, som det hette på den tiden, på universitetet utan att ta någon examen. Överliggare fanns på den tiden, flera riktiga original i stadsbilden. Innan UKAS, PUKAS och allt vad de byråkratiska påfunden hette stängde dörrarna till den fria bildningen. Och öppnade för universitetets förfall.

Den gode Viktor hälsade alltid glatt på mig när vi stötte ihop på stan. När Frelimo skickat ut representanter för att samla in pengar och två av dessa dök upp i den gamla universitetsbyggnaden för ett solidaritetsmöte, dök även antikvariatsinnehavaren upp. Den månghövdade publiken inbjöds att ställa frågor. Gissa vem som höjde sin röst: Finns det björkar i Mocambique? 

De svarta gerillakämparna visste inte om han drev med dem eller inte. Tystnade. Kliade sig i huvudet. Bistra miner. 

Mitt andra antikvariat var Gefle Antikvariat. Drivet av den vämlandsbördige, obändige optimisten Conny Persson under valspråket ”det ordnar sig”. I antikvariatet fanns ett glasskåp med låst dörr. Där förvarades dyrgriparna. Rariteterna. Bland dem Vilhelm Ekelund. 

I Gävle fanns två personer, enligt Conny, som efterfrågade aforistikern som inte eftersträvade många läsare. Dramaturgen på Folkteatern, Joakim Stenshäll, samt Skriftställaren.

Hos Conny köpte jag till ett överkomligt pris de RAF-dokument som Bo Cavefors gav ut.

Antikvariatet har flyttat. Jag har inte besökt det där det nu ligger. Inte ännu. 

På planet från London till Durban sträckläser jag Shaun Bythells En bokhandlares dagbok. Bythell är inte fin i kanten. Utan talar med besk humor klarspråk om dryga kunder. Inget fjäsk. Det är mycket sympatiskt. Under sina år som bokhandlare har han förvärvat stor människokunskap genom att observera besökarnas beteeende. Men knappast utvecklat kärlek till desamma.

Bokhandeln är belägen i den lilla staden Wigtown i sydvästra Skottland. På sidan om världen. En fredad och idyllisk plats. Inga bilbränder. Ingen islamisering. Det är som i tv-serien Ett herrans liv och byn Dibley. Eller som i Bill-böckerna som min syster älskade. Åh, att få slå sig ned i Wigtown eller Dibley!

Bythells bokhandelsverklighet är ljusår från Bok-Viktors. Han skulle fått spader. Online-försäljning. Illasinnade ord på Facebook. Amazon som riskerar döda den traditionella bokhandeln. Sidoförsäljning av annat än böcker. Kunder som kommer in i en bokhandel och kikar. Sedan beställer på nätet. 

Mitt hem har länge påmint om ett antikvariat. Böcker överallt. Jag gjorde ett tappert försök att ordna dem i bokstavsordning. Men det är som om de skapar sig sin egen ordning. Genom nyförvärven som hamnar utanför den befintliga ordningen. När jag recenserade böcker åt Gefle Dagblad fylldes boksamlingen ideligen på. 

En vacker dag kanske jag skänker några lådor till Erikshjälpen eller Myrorna. Jag är inte längre så fäst vid böckerna som jag länge var.