Mandela och de hjälplösa

Efter en natts flygning med British Airways dubbeldäckare från Heathrow till King Shaka Airport I Durban möter jag Nelson Mandelas ansikte som det första jag gör efter att på trötta ben ha klivit in i terminalen. Ett uppförstorat fotografi hälsar välkommen till Sydafrika. 

Landsfadern. Försonaren. Den milde och gode. Han som enligt somliga förhindrade inbördeskrig och blodbad. Älskad även av vita. Jag minns min åldrade B&B-värdinna i Pietermaritzburg som längtade tillbaka till den gamla tiden med lugn och ordning. Stack inte under stol med det. Men hade bara positiva ord till övers för Madiba. En svart i hennes smak! Det berättade något.

Mandela utgjorde en projektionsskärm för de djupa leden. Stora förhoppningar knöts till honom och vad som skulle hända efter apartheids avskaffande. Förhoppningar som vad det led krockade med den krassa verkligheten. Det var ingen revolution som genomfördes. Inga radikala förändringar. Och ANC:s ledning visste snart att hämningslöst sko sig. Som alla nomenklaturer. Bortom de fagra orden. 

Det talas, hetsporren Julius Malema och andra trycker på liksom Winnie Mandela gjorde och hamnade i onåd hos ANC, om nationaliseringar och jorden repatrierad till de svarta. Men frågan är vad som händer i praktiken. Om det skulle genomföras. Det varnas från de insiktsfulla för den negativa utvecklingen i Zimbabwe. En gång Afrikas kornbod. Det avskräckande exemplet. 

Jag lyssnar till vita vänner och tidigare kolleger i Durban. Bland dem återfinns aktiva i motståndet mot apartheid en gång i tiden. De uttrycker besvikelse över utvecklingen i landet. Samma besvikelse kan man få höra från svarta. Bättre förr. Förtrycket efterträddes av den råa djungelns lag. 

Lägg till fenomenet white poor. Sedan länge kan man även se vita tigga vid trafikljus och annorstädes. Sjaviga vita. Till skillnad från välbeställda vitingar. Som ostört bara seglat vidare efter apartheid. Vita medelklassmän i shorts och flotta bilar. Men även svarta har tagit sig in bland de välbeställda. 

Kåkstäderna står kvar. Några gigantiska med många invånare. Klasskillnaderna växer. Ett tudelat Sydafrika. Postapartheids vinnare och förlorare.

De forna kollegerna har fått känna på påfundet affirmative action på universitetet. Hudfärg slår kompetens i många fall. I Sverige är det väl främst genus som skall fälla utslag. Men krafter drar åt samma håll som i Sydafrika. Inte sällan kan jag känna lättnad över att ha stämplat ut från tokeriet inom den svenska högskolevärlden.

Under de många åren av apartheid och ofrihet hann det mentala fenomenet inlärd hjälplöshet få fäste. Mentaliteter utplånar man inte över en natt. Och hjälplöshetens mentalitet lever än i dag i Sydafrika. Låter sig läsas av i kroppshållning. Tilltal. (Jag har själv blivit tilltalad baas.) Beteenden. 

I anden underkuvade svarta. Som om ingenting hänt. Jo - rösta får de. Röra sig fritt. Men förblir fattiga. 

Men, vad då?! Kasta sten i glashus?! Vad med Sverige och den hjälplöshet som tar sig uttryck i uteblivet motstånd från ett kuvat folk? Mot pensionsförskingring. Migrationsvansinne. Välfärdsnedrustning. Misskötsel av gamla. Januariöverenskommelser. 

Mössan i hand. I bästa fall tas frustrationen ut på nätet. Det lättas på trycket. Med risk för anmälan om kränkning och hets. 

Jag läser att Dansk Folkeparti lägger fram ett förslag om gränskontroller mot Sverige. För att inte få in kriminalitet i landet. Jag skäms. Sverige, (S)kammens land. 

Foto: Peter Morey