Fråga inte mig - jag fattar inte!

Jag minns, som vore det igår, kursen Masskommunikationssociologi i Upsala i slutet på 60-talet. Röda fanor vajade över alma mater. Hes föreläsare, blossade på starka Gauloises. Det ingav ett världsvant intryck på sandviksgrabben, fumlandes med sina Commerce.

Egendomlig, skulle Lars Gustafsson knorrat, garcon. Kunde med krita påbörja en utläggning på gröna tavlan, avbröt mitt i och lade bort kritan, sjönk med en svårtolkad grimas ned i stolen, förmodligen less på att undervisa. 

Levebrödet skulle fixas, inget annat. Ingen pedagog, definitivt obesmittad av den galna pedagogiksjukan. Men den grasserade väl i och för sig först senare. 

Intellektuellt stimulerande att byta ord med den världsvane i pauserna. Litteraturtips och namn droppades som följdes upp med införskaffandet av böcker och läsning med understrykningspennan redo i studentbaracken: Chomsky, Marcuse. 

Den senares grav uppsöker jag alltid väl i Berlin. Studentrevoltens guru har förärats en hedersgrav av staden. Inte långt från anarkisten Fritz Teufel. Inget sådant förärande dock i hans fall. 

De oförglömliga begreppen jag förvärvade genom denna valfria, matnyttiga kurs: gate-keeper, tvåstegshypotesen, ideologiproduktion, kulturimperalism, repressiv tolerans. 

Verktyg för en samhällsanalys, en vidgad och kritisk förståelse för hur opinionsbildning och manipulerande går till. Hur samtycke produceras, som Chomsky var inne på. Det senare ägnar sig svenska, statsbärande medier åt. Nu senast i puffandet för Nato.

För ett antal år sedan etiketterade jag mig samhällsvetare utan samhälle. Efter att ha lämnat, nja - det är för starkt, snarare nedtonat den marxistiska samhällsteorin med alla faktorer behändigt på plats. Inget utrymme för överraskningar och undran (Johan Asplunds term).

Jag stod teoretiskt tomhänt i en mångsidig, alltmer förbryllande verklighet med religiösa rörelser som växte sig allt starkare. Överbyggnaden föreföll dominera och ta över gentemot basen, för att fortsätta uttrycka det marxistiskt. "Idealistisk" förklaring skulle jag muttrat förr.

Utvecklingen gick så att säga på tvärs, "slet" sig. Jag lämnades bagud som dansken säger. De gamla, invanda begreppen gled mig ur händerna. Utan att ersättas av nya. Idag tycks mig  läget likadant, jag har inte tillgång till någon "passande" samhällsteori på makronivå. 

De samhällsrelaterade frågorna - kanske rättare sagt frågorna om politik och makt som borde sammankopplas - och som infinner sig efter dagliga observationer, utan några enkla svar:

1. Varför förhindras inte ett fortgående sönderfall av den sociala ordningen? Hur rädda samhället?

2. Varför fortsatt grov kriminalitet med dödsskjutningar utan utlysandet av undantagstillstånd? Varför denna statsledningens passivitet? 

3. Varför upprepat, snart dödligt våld mot poliser utan att det stoppas? Detta brytande av våldsmonopolet, den utbredda respektlösheten gentemot rättsstaten.  

4. Varför tillåta invandrade grupper som hatar oss att få hållas? Varför inte stå upp för och försvara vår livsstil, våra värderingar? "Integrationen måste bli bättre." Hur?

Bedrövelse - det är vad jag känner. Stor bedrövelse. Utan svar och förklaringar. En samhällsmedborgare utan samhälle.

  

En solitär förströelse

”Ålder är bara en siffra.” Vad är det för satans Amelia Adamo-trams! Jag vände i så fall gärna på mina siffror. Fyllde hellre detta år trettiosju. Ingen normalt funtad människa uppskattar att bli gammal och skröplig, ingen. Den som påstår något dylikt ljuger så att näsan växer. 

I andra, ingen annanstans, upptäcker eller definierar man sig själv. Men det är inte fråga om någon spegelbild, blicken är selektiv, den söker identifikationens fästen. Så använder jag Kertész´ dagboksroman. (https://lekstrand.blogspot.com/2022/05/men-hur-blev-det-kertesz.html) 

Letargiskt återkommer han till att han är sjuttiofem, inte mycket tid återstår, han fruktar kasta bort sina dagar. Jag googlar på honom, noterar att han fick leva ett antal år till. Han blev åttiosju. Men med existentiellt rörelsebegränsande krämpor som Parkinson. Jag har min feber.

Min ålders- och dödsnoja, som jag delar med ungraren, går mig på nerverna. Detta ständiga räknande på hypotetiskt återstående tid som inte båtar till något. Men vareviga dag påminnelser om livets upphörande. 

Vänner, bekanta, kända namn försvinner bort över Styx. En efter en. Häromdagen Thorstein Bergman, 79. Vispoeten med den smäktande vackra Om du nånsin kommer fram till Samarkand.

De döda vänder kallt - nära jag skrev nonchalant - oss ett tag till kvarstannande ryggen. Över axeln viskningen: Er tur kommer. 

Kertész överlevde den djävulskt iscensatta helvetesorganisationen på den polska landsbygden. Borde inte det göra det svårt för nojan i hans fall? Men det verkar inte ha förstärkt hans livskänsla. Inte på formuleringens manifesta nivå i alla fall. 

Plötsligt minns jag min onkolog, en av Europas främsta lymfomspecialister, Hans på UAS som inför en ST-läkare muntert presenterade mig som ”långtidsöverlevare”. Det bekom mig illa.

Nog var Kertész lite av en epikuré. Inte så lite heller. Jag njuter med honom när han  frekventerar Kempinski och andra vattenhål i Berlin, njuter av att få veta exakt vad han äter och dricker. Han förefaller vara gourmet.

Nobelprisets pengar och att upplagorna i och med priset rusade i höjden, därmed hans royalties, gjorde honom ekonomiskt bekymmersfri. Det förstärkte hans livskänsla, inget han stack under stol med. Jag skulle känna likadant. Hellre noja med pengar än pank med noja. 

Jag gråter hellre i en Rolls än i en Skoda, uppges Sagan ha sagt. Eller var det en Bubbla?

Sömnlösheten delar vi också. Min verkar bara förvärras. Kertész gick upp om natten och skrev. Jag brukar ligga kvar i sängen. Har kommit att uppfatta ungefärligen hur mycket klockan är varje natt utan att konsultera uret. Med hjälp av ljus och ljud utanför fönstret.

Kertész var permanent mörk till sinnet. Melankoliker. Radikalpessimist, för att bruka vännen Lars Ragnar Forssbergs utmärkta begrepp. Någon skulle säkert benämna honom misantrop. 

Mig ger han kraft genom den tydlighet hans mörka sinnesstämning alstrade. Inget huttlande eller darrande på manschetterna. Klarspråk. Om muslimers hat mot kristna och annat det inte får pratas högt om i den åsiktstotalitära samtiden.

Och jag älskar hur han beskriver sitt skrivande: ”Solitär förströelse.”

Bild: Meinekestraße i Berlin. Kertész´gata.

Men hur blev det Kertész?

När blicken, mer förstrött än fokuserat, glider över svårt belamrade bokhyllor fastnar den under bokstaven K i Imre Kertész´ Den sista tillflykten. En dagboksroman. Intressant genrebeteckning, typ Noréns opaginerade tegelstenar och den där norrmannen jag inte läst. 

Nej, påminn inte om Lundell. Honom kommer jag inte att ödsla mer oersättlig livstid på. 

Ungraren skrev den enligt min mening starkaste boken om Auschwitz, baserat på egna erfarenheter av helveteslägret: Mannen utan öde. En bok som blev hans öde som författare. Uttalat utan minsta ironi, han var själv mycket medveten om det. 

 

Att han för gott med sitt skrivande sorterats in under beteckningen ”lägerlitteratur”, en förminskande beteckning han avskydde. En parallell till "kvinnolitteratur" och "arbetarlitteratur".

Han skildrade som ingen annan hur de efter fångenskapen återvändande, traumatiserade överlevare, människospillror, bemöttes. Inte med öppna famnen och blomsterkvastar, direkt. Tvärtom. Kyla och hat. I de deporterades möblerade lägenheter hade det skamlöst flyttats in. 

Helst hade ockupanterna sett att de rättmätiga bostadsinnehavarna aldrig återvänt, stört friden, knackat på deras dörr, påmint om deras svek. Det gjorde de klart, mer med minspel än med ord. Den enes död, den andres bröd. Människan är människans varg. 

Annars inget Auschwitz. Och judehatet slocknar aldrig. Kertész observerade ständigt antisemitismens fula tryne. Än här, än där. Hitlers projekt är inte avslutat, menade han. 

Jag minns när vi en klibbande varm högsommardag strosade genom de kvarter i Budapest där gettot låg. Misstänksamma blickar skickades likt giftpilar mot oss. Det dåliga samvetet röst?  Skulden som ekar? Omöjligt att inte tänka på Kertész och hans återkomst.

När han fortfarande levde, i exil i Berlin (fast han själv menade att exilen var Budapest och Berlin hemma), den vulgära och råa antisemitismen i Budapest blev honom outhärdlig, strök jag en gång runt på Meinekestraße strax bakom Ku´damm, där han bodde. 

Jag skrev om det (https://www.ljusnan.se/2016-03-31/ekstrand-gar-i-kerteszs-fotspar-i-berlin). Då kanske han redan återvänt till Budapest för att dö - eller begravas där. Denne bitske solitär som inte tvekade att utnämna den av många hyllade Brecht till en medioker författare. 

Imre Kertész dyker ofta upp i mina tankar. Framförallt när filmer om Auschwitz visas. Kanske jag undermedvetet sökte honom bland mina böcker. Det var hög tid läsa om honom. Men jag visste det inte.

Jag läser ju nästan inga pappersböcker nuförtiden. Men det har blivit någon vajsing så att jag kan inte ladda ner från Helge. Makterna är emot mig. Jag noterar de många understrykningarna från första läsningen för nästan tio år sedan. 

Men denna betraktelse skulle inte handla om Kertész! Texten startade inte med honom, utan i nattliga, lekmannamässiga funderingar om kroppsvärme. Jag är fullkomligt associativt hopplös, uppslag knuffar undan uppslag, jag styr dem inte. 

Kanske letar jag fram Mannen utan öde. Den melankoliske skänker mig, som alla melankoliker, ju mörkare desto bättre, livslust. Han är en fröjd att läsa. En förstklassig centraleuropé, för det var han. I sällskap med Kafka, Celan, Bernhard och andra. 

Michael Douglas var inte blyg, han

Titeln lockar kanske inte direkt till att man släpper allt man har för händer för att kasta sig över och strömma serien som bygger på H.E. Bates böcker: Majs ljuva knoppar. (Lite porrfilmsvibbar?) Brittisk serie inspelad från 1991 och framåt. 

Mycket populär bland engländarna, om jag fattat saken rätt. De som älskar Emmerdale Farm (började sändas på 70-talet), The Royal ( på svenska St Aidans Sjukhus) och andra sinnet värmande serier att följa och må bra av. Och som man hoppas aldrig tar slut.

Vi tas till 1950-talets England, närmare bestämt den engelska landsbygdens svindlande sköna Kent, och familjen Larkin med pappa Larkin som mångsysslande huvudfigur. Intet projekt är honom, den ständigt lika handlingsduglige och uppslagsrike, främmande. 

Som att köpa ett tivoli som placeras på ägorna. Eller ett grustag med djupa, vattenfyllda gropar för att sonen Montgomery (döpt efter krigshjälten) skall kunna fiska lax. 

Kosing fixar han alltid på någon vänster. Det där med att betala inkomstskatt vet han inte vad det är. Hur skulle han kunna finansiera sina projekt om staten skall ha en stor bit med av kakan? Till exempel ett rullande sådant, som den gula Rollsen från anno dazumal.

Storvulen är han allt, mister Larkin, lite av en Markurell i Wadköping, om inte rent av ett par nummer större. Liksom Markurell sunt skeptisk mot allt vad överhet och översitteri heter. En son av folket. Och liksom Markurell utrustad med ett hjärta av guld.

Klart att serien ibland tenderar mot pekoral, spelar roll. Inget annat än hämningslös eskapism. Helt nödvändigt i dessa ofärdstider! Eftersom jag pröjsar 399 bagis för C More varje månad, kan jag slå mig ned med pulverkaffe och min närståendes nybakade muffins. 

Jag unnar mig två. Nja, tre. Den som icke syndar lever icke. Och de smakar himmelskt gott.

I serien spelas en av döttrarna i familjen Larkin av Catherine Zeta Jones. Vacker som en nyutslagen nyponros. Hud slät som ett nymanglat lakan. Lyster som nybadad i getmjölk.

Gifter sig med en sipp, mesig skattmas (!) som Larkins samfällt manipulerar till att säga upp sig och börja ett nytt liv bland fritt omkring strövande grisar, gäss och får i den pastorala idyllen. Ett mer omaka par svårt att tänka sig. Men barn gör de. Och lär fortsätta hålla ihop.

Mina associationer är totalt oberäkneliga och ostyriga, jag kan bara försöka att hinna ifatt  dem. De förflyttar mig till det forna skogsmuseet Silvanum i Gefle. Ett träigt, förlåt, museum. 

Där arrangerades, jag har glömt när, ett evenemang med undertecknad som en av de ansvariga.

Against Fear det stolta namnet på evenemanget. Ingen dum titel, om jag får säga det själv. Utgående ifrån att rädslan är vår allra värsta fiende. Till evenemanget inbjöds både redan verksamma kulturentreprenörer och blivande sådana. 

Rädsla urholkar själen, varnade Fassbinder i sin bästa film. Rädsla urholkar det kulturella företagandet, parafraserade vi det till.

Jag bad H, en begåvad man med många strängar på sin lyra, att konstruera en rädslodetektor. Att upptäcka rädsla med genom kroppsavläsning. Det blev en hiskelig apparat med en rysligt ljud som skrämde de närvarande kulturtanter som var fler än entreprenörerna.

Jag anlitade en ung skådespelerska jag kände att ta sig an figuren Olga, bad henne att hårt sminka sig och spela rysk sjuksköterska med detta namn. Vulgär men attraktiv. Hon fick H på fall. Men han rädes göra en framstöt. 

Jag försökte knuffa på honom: Blyga pojkar får inte kyssa vackra flickor!

Som vi vet,  tillhör inte Michael Douglas de blyga. (När jag såg fotot ovan, tänkte jag spontant Skönheten och odjuret.) Han och Catherine Zeta Jones är sedan mer än tjugo år ett par. 

Hur det kunde bli hon och den blyge, förskrämde blekfisen till skattmas i serien förblir en gåta. Men dramaturgin betingar väl  sitt pris.

PS. Mina läckra muffins är ett bevis på devisen ovan. I say no more.

Inget U när vi alla är lika

Jag är ofta trögtänkt. Poletten trillar inte ner. Och det är inte för att jag har blivit gammal och gaggig. Jag skyller det på min speciella bakgrund: jag är bara en enkel grabb från Sandviken. Är man inte därifrån, undrar man förstås över vad det innebär. 

Är vi sandvikare av en särskild, unik sort? Borde vi söka asyl i vårt eget land? Nja, min teori är mer av sociologisk än etnologisk karaktär. Och fotad i det brukssamhälle som Sandviken var. Uppvuxen i ett sådant, är man från födelsen präglad. Man undgår inte prägling.

Bruksdiskursen, för att uttrycka det på akademiskt manér, kräver inget kritiskt tänkande. Man behöver inte träna ett sådant när man som underordnad skall fjättras vid en maskin och repetera samma arbetsmoment dag ut och dag in. 

Sakna huvud utgör närmast en förutsättning. "Man får inte vara dum, för då kan man bli bas", sade min morfar. Det var han, det. Rörslipare i Verket.

Även om jag klarade mig från att döden långsamt dö i det själen nedbrytande Verket, hann jag bli mentalt och intellektuellt präglad. Boven i tragedin den kvävande konformiteten - bruksandan. 

Ingen tillåts sticka ut, egentänkande är konstigt tänkande. Don´t lean out of your head, som Robert Broberg sjöng. 

När jag kom till Upsala för att läsa vid det vördnadsbjudande universitetet imponerades jag av studentkamraternas goda självförtroende och välutvecklade sociala kompetens. Det senare en klyscha managementkonsulter svänger sig med. "Bra å ta folk", sade man förr.

Jag tystnade när de uppenbarligen belästa kamraterna drog på under föreläsningar och seminarier, jonglerade med namn jag aldrig hört talas om. Det närdes ett mindervärdeskomplex hos mig som sitter i än idag. Om än försvagat. 

Jag har varit bra på att dölja det bakom en spelad grandiositet. Och genom att ikläda mig den av mig skapade rollen som den karismatiske Dr E när jag föreläste, en med tiden smått legendarisk, mytomsusad figur. Känd ända borta i Kina.

När Wittgenstein, en av 1900-talets absolut största filosofer, drog från elituniversitetet Cambridge och tjänstgjorde som folkskollärare i Norge, delade han flitigt ut hurrilar till bondungarna. "De är ju så dumma i huvudet." Den otåliges försvar när det uppdagades.

Samtidigt som jag funderar på detta, noterar jag att utbildningspolitiker och byråkrater på högsta nationella nivå umgås med idén att ta bort betyget U på högstadiet. Det får bara eleverna att känna sig underlägsna och dumma att behålla det, hävdas det. Stigmatiserar dem.

Och de kommer inte in på gymnasiet. Utan gymnasiekompetens inget arbete. Utan arbete blir man en gängkriminell som skjuter vilt. Eller hur nu S, den förkättrade arbetslinjens apostlar, resonerar för att slippa åtgärda problem de själva skapat. 

Och så kan vi ju inte ha det i alla är lika mycket värda-samhället! Varför inte riva hela rasket, skolan, på en gång? Alla lika outbildade och på samma nivå, det är väl bra? Satsa pengarna istället på att tillsätta fler dialogpoliser och integrationskommunikatörer.

Vännen Knut Lindelöf, som skrivit en mycket angelägen bok (https://www.opulens.se/tag/likvardig/) om den svenska grundskolans förfall och som värnar kunskapsskolan, torde resa ragg.

PS. Ett dagligt intag av Möller´s tran kan förhoppningsvis lösa upp trögheten i sandvikarens boll. Men biverkningarna är kanske större än de positiva effekterna. Tja. Mindre tjockskallig men blodförtunnad?

Trökigt vardagsliv i sällskap med Enslingen på Österlen

Vardaglighet är all historias botten

Harry Martinsson 

Jag råkar läsa en, smickrande okritisk och pinsamt orättvist jämförande Lundell med skribenter i en högre division, recension signerad Ann Heberlein i SvD av Ulf Lundells nyutgivna Dagbok 6 och Dagbok 7. 

Jag tänker inte läsa volymerna på tillsammans över tusen sidor. Heberleins panegyrik påverkar mig därvidlag icke. Jag utgår ifrån att han som vanligt skrivit rakt upp och ner en enda gång, sedan skickat till förlaget som tryckt en stor upplaga. 

De vet att det är pengar i Lundell, någon stor stilist är han däremot inte. Nina Lekander i Expressen efterlyste stillsamt en redaktörs ingripande hand efter att ha läst de tidigare dagböckerna. 

Hon svor i Lundellkyrkan. Med hängivna troende som åker på hans konserter där man inte hör vad han sjunger, rösten dränks av kompet. Vågar ingen i hans produktion korrigera det? Det är väl texterna som utgör hans styrka som artist och bör höras?

Jag har förundrats över pensionerade manliga vänner och bekanta, singlar och änklingar, att de blivit så förtjusta i de tidigare dagböckerna. Att de varit beredda att köa i timmar före öppningsdags utanför den lokala bokhandeln för att komma åt ett exemplar. 

Söker de identifikation? Används Lundell som projektionsskärm? Tristessens handledare? Kan han stå ut, så kan jag. 

Efter vad jag kan förstå är det ju Lundells bokföring av vardagslivet strax utanför Kivik på det undersköna Österlen som tilltalar gubbarna. Han blir som en av dem, lever som de. Nja, han målar och gör annat konstnärligt förstås. Men annars. 

Skulle man rent av kunna påstå att han normaliserar det inrutade trökliv som de flesta av oss lever? Män såväl som kvinnor, jag vägrar att göra det till en genusfråga. 

Förutsägbara liv, en transportsträcka till döden. Om sommaren medan robotgräsklipparen surrar och flintatsteken läggs på grillen. Snöskottning och annat föga muntert, men påkallat, om vintern. Dag ut och dag in samma levnadsmönster. År efter år. Utan att det bryts.

Med Lundell kan vi förlåta oss själva våra inställda, existentiella uppror. Långt till rebellen Lundell som skrev Jack. När fan blir gammal, blir han småborgare i trygghetskokong. 

Jag skulle kunna parafrasera Sartre och vad han skrev om Flaubert, men gör det inte: Visserligen är Lundell en småborgare, men alla småborgare är inte Lundell. Attans, där kom det, ändå.

Lundell påminner om Berglins med sina stornästa gubbar. De som legitimerar vanliga människors trökliv. Älskade av dessa människor som "känner igen sig", serierutorna klistras upp på arbetsplatser.

Tacka för det! Berglins hjälper dessa vardagsfångar att le ömt och överslätande åt sina trista liv, de behöver inte förändra någonting. 

 

Bara att knalla på i ledans ullstrumpor. Och det finns ju alltid valium och losec att komplettera det sura tetrapaksvinet om fredag och lördag med.

Anpassningskonst. Ge mig en konst som är en spark i baken och tvingar mig att spontant tänka: så här ska det ta mig tusan inte vara! Jag skall fan ändra på det! Om det så blir det sista jag gör. Nu - eller aldrig! Jag vägrar att dö långsamhetens utdragna död.

Jag skrev om Berglins. (https://www.gd.se/2018-09-25/debatt-berglins-klarar-jag-mig-utan) Kulturredaktören Widegren, på den tiden när GD:s kultursida gick att läsa, kontaktade dem dagen före publicering, varslade. Kanske bad han om ursäkt på förhand. Vad vet jag.

Han som utnämnde sig själv till "Busige Björn" och betraktades som det lokala, offentliga samtalets herre på täppan. Älskade att vara en opinionens makthavare.

Vad fruktade han, att de skulle bli purkna? Eller inte vara kompis med honom längre? Gefle är en liten stad med kotterier, alla känner alla. Hamnar man utanför, är man utanför. Och osynliggörs.

Men nog skulle jag, utsatt för det usla pensionssystemet, vilja ha Enslingen på Österlens pluska. Kunna dra mig undan. Vända samtiden ryggen. Det gör inte han. Storkonsument av dagstidningar och nyheter. Följer med. Engagerar sig - på distans. Hänger upp sig. 

Morrar där i stugan. En typisk, svensk gammal man i vitt tomteskägg. Trött och resignerad. Time is not on his side. Men likhet med Mick Jagger är han i en relation med en betydligt yngre kvinna. Det är inte mina honom beundrande vänner och bekanta.

Varför publicerar han sina dagböcker? Han är ingen riktig ensling eller eremit. Han är bara det på låtsas. Som Thoreau var borta i Massachusetts med sitt Walden.

Som om Auschwitz kunde förläggas till Berlin och avtraumatiseras

Jag ser en dokumentär på Netflix om den amerikansk-judiske arkitekten - fast jag är inte så säker på att han vill tituleras så, arkitekt - Peter Eisenman. Mannen bakom minnesmonumentet (bilden) i Berlin över Förintelsen. 

Inte många stenkast från platsen där Bunkern låg. En turistmagnet i Berlin. Även om man som besökare måste stanna ovan jord och läsa på informationsskärmar. För övrigt hölls platsen länge hemlig, myndigheterna fruktade att den kunde förvandlas till en nynazistisk kultplats.

Det var vetskapen om minnesmonumentets upphovsman som föranledde mig att se dokumentären.

Skall jag vara ärlig så tycktes den mig tämligen ointressant. Eisenman (Google vet att han är född 1932) framstod som en tämligen självgod herre om jag må säga så, droppade för de initierade kända namn ur arkitekturhistorien, många hade han varit i personlig kontakt med. 

Men denna name-dropping tillförde inte dokumentären något. Inte mig i alla fall. Det skulle krävts ett inte så litet specialintresse.

Och inte blev det, som jag förväntat mig, mycket sagt om det omdiskuterade, icke minst dess utformning med stenbumlingar påminnande om likkistor, minnesmonumentet. Hur han tänkt, om han brutit tankar och idéer mot varandra hur det skulle utformas. Vad det skulle signalera. 

Förutom att han ville att det skulle vara en plats man kan bege sig dagligdags till, som om Förintelsen (alla skriver inte med stort F) därmed skulle bli lättare att handskas med och förhålla sig till? Orden normalisering och banalisering knackar på. Men jag släpper inte in dem. 

Jag vet inte. Men det lät nästan, när jag lyssnade på Eisenman, som om avsikten var att skapa en utflyktsplats vilken som helst för trevliga picnics.

Han författaren Martin Walser som var ytterst kritisk - förvisso en av många - till monumentet. I sitt tacktal, när han mottog de tyska bokhandlarnas fredspris, varnade Walser för en instrumentalisering av Auschwitz. 

Att lägret används för olika, mer eller mindre skamlösa syften. Instrumentaliseringen bleknar lägret, fasan relativiseras, förminskas. Men just den delen av talet citerade inte Eisenman.

Jag har skrivit att Israel behöver Auschwitz för statens legitimitet. http://www.fria.nu/artikel/96769) Staten vilar på underhållandet av en kollektiv skuld som aldrig må tillåtas vara reglerad. Mitt resonemang upprörde mer än en läsare. 

Och jag minns Helmut Kohl som irriterade med sin undran om vilken skuld som måste påläggas alla tyskar födda efter Tredje Riket.

Kanske det bästa som sagts om Auschwitz, utan att instrumentalisera, hämtar vi från fången Primo Levi. Efter att lägret befriats av Röda Armén, står han utanför det, lyssnar ut mot världens tystnad, konstaterar: Allt bara fortsätter som förut. Som inget hänt.

Det får inte hända igen. Som det ibland formuleras. Vem tror längre på en sådan förhoppning? Skulle vi ha lärt oss någonting av historien? Tillåt mig, i likhet med den tyske filosofen Hegel, tvivla.

Bild: sverigesradio.se

Den hypertoniske Skriftställaren vid SVT:s morgonsändningar

Inmundigar man, som vi sedan en tid plägar göra, sitt morgonkaffe framför tv:n, om än mestadels med ljudet nedskruvat, tillhandahålls flera tillfällen att höja det blodtryck man redan medicinerar mot.

Det är ju tomtar - inget ont sagt om de riktiga tomtarna - som leker programledare. Bubblar på om stort som smått. Bjuds man på nyheter med uppföljning? Nä. Ytan skrapas med hjälp av Åsberg i Amerika. Och Sundström någonstans österut. Inte blir man klokare eller upplyst.

Och så all ohöljd reklam för talanglösa dussinartister som Ingrosso och andra. (Mick Jagger: deras främsta begåvning är att de är kända.) Han fick visst pris häromdagen. Jag noterade inte för vad. Mistlurspriset? 

Jag har försökt, med betoning på försökt, att lyssna på, även ta del de av texterna från de så kallade rapparna och hiphoparna. Plågsamt. Den där Einar, som nu höjs till skyarna efter att han skjutits ihjäl av gangsterpolare, hans texter? På lägsta tänkbara nivå. Usel svenska.

Imorse dök den ytterst välkammade, inte ett hårstrå fel, och välskräddade Jan Eliasson upp för att göra reklam för en bok han skrivit. Olyckligt nog före Ukraina. Han "missade" Rysslands angrepp. 

Jag tänker: borde inte en toppdiplomat, stått högt upp på FN:s avlöningslista, vara bättre på att scanna omvärlden, läsa av den och kunna räkna ut vad som komma skall? 

Ord, ord, ord, Floskler, floskler, floskler. I Danmark talas det, nedlåtande om sanningen skall fram, om den snackande klassen. Eliasson platsar där med sina verserade piruetter. Medan krigen och mördandet fortsätter. Det han yttrade om "förhandlingar" slöt jag öronen för.

Apropå scanning och omvärldsavläsning. Om det är något som kännetecknar den sittande regeringen - fanns den någonsin en mer okunnig administration i vårt land? - är att den utövar ett reaktivt ledarskap. Brandkårsutryckningar. 

Något jag alltid  varnade för på mina ledarskapskurser. Ledarskapet måste vara proaktivt. Man skall inte tas på sängen och för sent börja agera. Ta den sig utbredande, samhällsnedbrytande kriminaliteten i Sverige: "vi såg den inte komma". Kyss mig där solen aldrig skiner!

En landsbygdsminister - aldrig sett människan förr - dyker upp i rutan. Nollställt ansikte, typ den levande (?) mumien Drygeman. De svenska östersjöfiskarna riskerar förlora sin försörjning, jättelika utländska trålare dammsuger havet och snor strömmingen för dem. 

Det är valår och ministern måste förstås hosta ur sig någonting. Inte har hon mycket att komma med. Rena föraktet för fiskare och väljare med ett så magert budskap.

Jag måste sluta titta på morgon-tv! Är jag sadomasochistiskt lagd, borde kontakta min psykoanalytiker? Eller så får jag be om en starkare blodtrycksmedicin. Om jag skall palla allt som far ut från dumburken.

Bild: spreadshirt.se

Har mannen vunnit på Lotto?

Snubblar på Facebook över ett debattinlägg, vet inte om jag skall skratta eller gråta, efter att ha läst och satt morgonkaffet i halsen: https://polistidningen.se/2022/05/vilka-poliser-vill-vi-ha/? 

Var blev de riktiga "Sigge Fürst-snutarna" av, de där som den kloke Conny Andersson brukar tala om och efterlysa?

Vad jag vet är den senare inte längre kvar som polis. 

Visselblåsaren, hur vågar han ta bladet från munnen? Det torde ju vara samma skithögar - förlåt min franska - till chäfer inom polisen som överallt annars. Högskolan icke att förglömma. Den som inte fegt tiger bestraffas i den uppifrån påbjudna värdegrundens land.

Har sanningssägaren skrapat fram storkovan på Lotto, eller upplysts om att han är dödligt sjuk i ett akut stadium? 

Pk-kommissarierna har deklarerat att polisen måste bli mer "mångkulturell" och "speglande" det samtida samhället. En polis med invandrarbakgrund kräver fler chäfer med icke-svenskt ursprung. Glöm kompetens och lämplighet, nu är det hudfärg och etnicitet som gäller!

Vad ska man säga? Fakta talar ju för sig själva, när vi släpper in politisk korrekthet i polisdiskursen. Det blir helcrazy.

Jag lider med de poliser som i det "mångkulturella" infernot har att utföra sitt livsfarliga uppdrag. De hånas och stenas (fler riskerar att dö) - när de försvarar grundlagen och de demokratiska fri- och rättigheterna. Minns den galna mobb som försökte stoppa Paludan. 

Och jag lider med de anhöriga som måste leva med stigande oro att den uniformerade mannen eller kvinnan inte kommer hem från jobbet.  

Jag kan höra en och annan ute i stugorna bland verklighetens nyktra folk grymta, kanske inte skadeglatt eftersom det gått på tok för långt: Vad var det vi sa? Ja, mina damer och herrar, nu sitter vi med facit i hand. Vi har fakta som inte kan sopas bort.

Hur i hela friden blev det så här? Hjälp mig att förstå. 

När jag ser mumien Ygeman - reagerar han om man sticker honom med en nål? - i TV knottrar sig huden på mig. Ångest smyger sig på, det är sant, om jag måste lyssna till Morgan Johanssons lögner och mytbildning. 

Denna erbarmliga "statsledning" underhåller jag med mina skattepengar. Jag tror jag får hjärnblödning, som vi sade i Sandviken.

Jag kan bara spekulera och det gör jag, lita på det. Men inte här. Samtidigt som jag skriver detta faller ögonen på en rubrik om att en jättelik moské skall byggas i Linköping. Positionerna flyttas fram. 

Huntington med sin The Clash of Civilizations förstod tidigt vartåt det barkade. Det framväxande, lågintensiva - mer än så - kriget mellan de demokratiska västerlandet och det teokratiska islam.

Det uteblivna motståndet mot den pågående islamiseringen av vårt samhälle är en tragedi. Jag känner mer sorg än vrede. Jag känner mig uppgiven. Vart ta vägen? Mitt Sverige är borta.

Untergang des Abendlandes.

Smeder är inte kattskit!

 

Häromdagen träffades vi grånade gubbar - förutom trummisen Janne som kräftan tog för två år sedan -  i vårt band från 1960-talet (!) för ett reportage i tidskriften Rock´n´Roll Magazine. Smickrande på min ära! 

Anders, kapellmästare och basist, övertog och omvandlade till året runt-bostad föräldrarnas sommarstuga utanför Sandviken. Där sammanstrålade vi. Invid en glittrande, vågstilla Storsjön, i den gröna och sköna månaden maj. 

Vid Storsjön, i den enklaste av sommarstugor, trivdes morfar som allra bäst. Även om han på mopeden på väg till stugan prejades av en bilist, körde olyckligt omkull. Bröt lårbenshalsen. Därefter gick han alltid med käpp. Mopeden, en röd Monark, skänktes mig.

Så mycket jag idag skulle vilja prata med honom om. Men han varit död i många år. Och när han väl levde, var det av olika skäl inte läge att fråga honom om det som jag aldrig kommer att få ett komplett svar på. I mitt livslånga sökande efter rötter och tillhörighet.

När dog hans mor och av vad? Var hittar jag hennes grav? Hur många barn egentligen i syskonskaran? Hur klarade fadern av att ensam ta hand om och uppfostra barnen, klä och föda dem? Hjälpte någon honom? Och var vilar han?

Att stämpla in i Verket, Grottekvarnen, blott tretton år gammal. Hur i hela friden orkade morfar mentalt med det? En tonårspojke med hela livet framför sig låstes in bakom taggtråd. Ställa sig och slava vid en maskin. Disciplinera sig. Vingklippa sinnet.

Misstänkte han - och hur hanterades det i så fall - att han riskerade bli kvar i Verkets tröstlöshet ända fram till pensionering? Som de andra fabriksgubbarna. Livstid omvandlad till arbetstid. 

Efter att ha haft kontakt med en släktforskare som intresserat sig för släkten Stake, min morfars efternamn, är jag ganska så säker på att morfar drömde om att bege sig till USA, dit hans farfar och andra släktingar emigrerat. Men min mor kom så att säga i vägen.

Och det skulle kunna vara nyckeln, åtminstone en nyckel, till att morfar kunde vara så le, som de säger i Sandviken. Han längtade bort, trängde undan känslan. Tog ut plågande längtan på andra. Människan har som myntet alltid två sidor, det lärde mig en psykoterapeut i Upsala.

Mitt sökande efter rötter, efter vem jag är, mitt arv. Gunnar, släktforskaren, har härlett släkten Stake ända tillbaka till 1400-talet i södra Tyskland. Smeder i släktled efter släktled. Så jag har förnämliga gener, bara att konstatera. 

Inte undra på att jag alltid längtar till Berlin! Och känner mig som en tysk. Jag har det ju i blodet.

Ett tag prövades den smått svindlande teorin att det fanns släktkoppling till friherren och tappre fältherren Harald Stake på Hönsäter i Hellekis. Men till min besvikelse höll det inte. Märkligt nog är vi, eller vad tycks, porträttlika Harald och jag. Bild på Harald nedan.

Men, va´ fan som Jakob, en annan släkting, snarare hans rollfigur Johan Falk, brukar muttra och blivit känd på sociala medier för. Smeder är inte kattskit, vad det beträffar. En stursk smed sätter sig ingen på. En genetisk förklaring till min obotliga chäfsallergi?

Allt är ju biologi, som vännen Gunnar (Adler-Karlsson) brukade hävda. Sant.

Kerstins farsa en frivillig

Boken

FARSAN 

Spanien, kriget och jag

Kerstin Gustafsson Figueroa

Migra förlag

Svarta tupp när du hörs gala

blir det mörkt, natten är inne

Många smög sig, i skydd av mörkret, över Pyrenéerna in i Spanien. Vilka var de som begav sig dit när inbördeskriget rasade? Struntade i non-interventionsavtal och förbud för att visa solidaritet med den av Franco och fascisterna angripna Republiken. 

"Spaniens sak är vår!" löd den vägledande parollen för de tillskyndande.

Franco hatade och skulle till varje pris krossa den folkvalda Republiken. Med benäget stöd från Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien, både med bombplan och soldater på marken. Inbördeskriget utgjorde för Hitler ett förspel till det kommande världskriget. 

Condorlegionens grymma attack på baskernas heliga stad Guernica ett test inför framtidens nazistiska massakrer.

Från en rad olika länder ankom republikförsvarare Spanien, 35 000 till 55 000 entusiastiska, till en början segervissa. Gustafsson Figueroas far, född 1907, bördig från Hudiksvall och sprungen ur enkla och fattiga förhållanden, en av dessa. 

Gustafsson Figueroas metod som jag förstår den: att inlevelsefullt förflytta sig i hans fotspår. Vi begick en liknande, men i ett betydligt mindre format, fotspårsresa på spansk mark häromåret. Delvis guidade av Nathan Shachars informativa bok Sin egen värsta fiende. 

Denna bok om Farsan föregås av en bok och en radiodokumentär där Gustafsson Figueroa hann intervjua frivilliga. Nu är ingen kvar. Och glömska, detta förrädiska fenomen, hotar. Liksom tystnad. Vem skall berätta, hålla inbördeskriget vid liv?

Gemensamt för dem hon mötte: helt vanliga män ur arbetarklassen. Sådana som jag omgavs av i min uppväxt i Sandviken bland metallarbetare. Klassmedvetna, hjärtat till vänster. Påfallande många av de frivilliga, 501 totalt, från Sverige var sjömän.

Hennes far, kommunist i likhet med många frivilliga, pratade ovilligt om sin offervilliga insats till stöd för Republiken. Det verkar ha varit något de hade gemensamt de frivilliga. Praktisk handling - inte revolutionsretorik. Inte blåsa upp eller slå sig för bröstet. 

Det som måste göras, det gjordes. Så var det bara. Om än långt från fosterlandet, icke minst nära och kära. Med livet satt på spel. Bristande vapenträning och stridserfarenhet i bagaget. En smått otrolig insats. Jag förstummas och imponeras.

Att bege sig till Spanien var något självklart, solidariteten satt i ryggmärgen. Erik, Gustafsson Figueoras pappa, åkte så sent som i april 1938. Vilda hästar kunde inte hindrat honom när det föreföll som om fascisterna var på väg att segra och läget akut. 

Nu eller aldrig måste fascisterna stoppas. I efterhand fylls hjärtat av sorg när man vet hur det gick. Samma år, 1938, hemförlovades de internationella brigaderna. Slaget var förlorat.

Året efter Eriks inträde på spansk jord hade Franco tillintetgjort Republiken, det blodiga kriget var slut. Men inte klappjakten på hans motståndare, och alla dem som uppfattades som sådana. Den höll på ända tills förtryckaren och brodermördaren äntligen gick hädan 1975.

Över två miljoner fängslades, uppskattningsvis flera hundra tusen avrättades kallblodigt under Franco. Termen folkmord har använts för att fånga massmördandet. Franco underströk i en intervju att han var beredd utrota halva Spaniens befolkning.

Spåren av undernäring och svält under Francos styre ser man än idag på gatorna: förkrympta spanska män och kvinnor. Ättlingar till de undernärda och svältande.

Inbördeskriget är ett sår som aldrig läker i Spanien. Trots att många - främst från högern och bland katoliker - önskade att det lades till handlingarna och det talades tyst om det. 

Nya massgravar upptäcks ständigt. Hundratusentals skyfflades på det mest barbariska vis ned i sådana. (https://www.nytid.fi/2022/05/francos-brott-ska-gravas-upp/)

Det har, med socialisterna som drivande aktör, lagstiftats om vårdandet av "det historiska minnet", staten har anslagit pengar till fortsatta undersökningar. Det Francovänliga partiet Vox är emot detta, försöker stoppa det. 

Inbördeskriget (liksom Francodiktaturen) får inte glömmas bort! Gustafsson Figueroas bok håller minnet vid liv. 

Liksom böcker av Hemingway, Orwell och Enzensberger, Ken Loach´s film Land och frihet (där kommunisterna utmålas som folkfrontens destruktörer, ett påstående som Gustafsson Figueroa ställer sig frågande inför), bland många, många andra.*

Boken är starkt berörande, konkret och och levandegörande. Där slår hon andra, mer akademiskt tungfotade typ Beevor, skildrare av inbördeskriget på fingrarna. Hon skriver rappt, journalistiskt.** 

Relationen till fadern, som överlevde Spanien, tecknas kärleksfullt med den största respekt. 

Jag hade svårt att lägga bort boken. Sträckläste medan natten föll över ett sovande Gefle. I bakhuvudet Fred Åkerströms mullrande stämma: Men när den röda tuppen gal, då gryr morgonens timme.

* Efter många år har jag påbörjat omläsning av Papa´s Klockan klämtar för dig.

** Jag vill, i rättvisans namn, passa på att nämna Kerstin Ekströms monumentala Överlevarna. Vittnesmål från spanska inbördeskriget och Francodiktaturen. Skrämmande och otäck men nödvändig dokumentation.

Jävlas så att ingen kommer undan!

 

Jag har för mig att den om bildkonst särdeles ämneskunnige skriftställaren Jan Myrdal uttalade sig om den tyske konstnären George Grosz - målningen Passanten (Fotgängare) ovan från 1926 ur hans hand - dock inte i särskilt positiva ordalag. 

Jag vill minnas att måltavlan var Grosz´ misantropiska människosyn som den enligt Myrdal förmedlas och kommer till uttryck i tyskens konst. Att den inte var Weimarrepublikens berlinare i storstadsvimlet speglande, utan målad med förakt för dem Grosz observerade. 

Grotesk konst, framställande fula människor ur alla samhällsklasser. En äcklad, speciellt över militärer och svartrockar, Grosz tecknade med oblida ögon sin samtid och preusseriets samhälle. Ibland beskylld för att vara nihilist.

Det skall omedelbart tillfogas att jag inte delar Myrdals uppfattning om den Grosz som nazisterna med sin uppfattning om Enartete Kunst drev, liksom många andra, i exil. Med den försiktiga reservationen att jag kan ha övertolkat Myrdal. 

Jag njuter av den hänsynslösa satiren hos Grosz. Liksom hos svenska, satiriska konstnärer som Lasse Hillersberg och Lena Svedberg. Lars Vilks icke att förglömma. 

Som samhällsengagerad, författare avundas jag dem deras förmåga att framkalla omedelbar reaktion, som åskådare kommer man inte undan. 

En samhällskritisk bok behöver man inte öppna, en debattartikel inte läsa. Men bildkonsten slår direkt mot ögon och sinnen. Eller tar sig in via ögonvrån hos åskådaren. Man involveras och blir en medskapare, vare sig man vill eller inte. 

Jag dväljs i ett industritungt, de höga skorstenarnas själen nedsotande landskap präglat av vad som har kallats inlärd hjälplöshet. Jag använder, väl att märka, inte begreppet nedlåtande. Inte heller psykologiserande och individualiserande. Snarare sociologiskt. 

Människor håller tillbaka och nere varandra med avkylande, bromsande uttryck som det går inte eller det är omöjligt. Kanske nuförtiden resignerat: Det är kört. Och därmed är det färdigdiskuterat.

Innan ens en öppen diskussion har förts. Innan argument framförts och granskats, stötts och blötts.

Som under min uppväxt i Sandviken. Så där kan du ju inte hålla på. Fick jag höra. Varför? Det är bara så! End of story.

Hur stör man denna inlärda hjälplöshet? Glöm böcker, likaså tidningsartiklar. Gör som den tyske konstnären Joseph Beuys, spektakulär och extrovert: ut på gatorna med tankepåverkande aktioner, se till så att ingen kommer undan. Provocera. Irritera. Jävlas. 

En gång närde jag idén att någonstans i Gefle begrava fabrikssamhället med kista, präst och allt. Alla inbjudna till begravningen. Det hade varit något, det. Synd vi inte genomförde det.

Men nu dags för en annan, till medvetandepåverkan syftande begravning: av alliansfriheten och freden. Svart klädkod.

PS. Boken nedan den roligaste jag skrivit.

Inget Kiss and goodbye om SJ får bestämma

På Aalborg flygplats i det smukke Nordjylland kan man, jag har även gjort det flera gånger under årens lopp, släppa av en resenär för ett kort - högst 3 minuter, se skylten - Kiss and goodby, om man inte väljer att gratisparkera bilen. 

Parkeringsytan är väl tilltagen, aldrig några problem ställa bilen där. En särskild ruta utanför den danskt trevliga, välkomnande terminalen är direkt avsedd för ett ömt avskedstagande. 

Jag kan även agera följare till den som skall avresa från den nya storflygplatsen Berlin Brandenburg som kostade miljarder att uppföra, där förr DDR-flygplatsen Schönefeldt huserade. Annars ett fiasko, ett på marken stående haveri, för att tala flygspråk. En flopp.

Likaså kan jag ta ett anständigt farväl i Alicante, Kapstaden och Durban för att räkna upp några lufthamnar jag råkar vara förtrogen med. Och som det skall vara, förstås.

Men skulle jag få för mig att följa någon med tåg för att vinka av densamma på det bortom allfarvägarna och ute i skogen belägna Arlanda är det stopp. (Med dagens bensinpriser och de hutlösa parkeringsavgifterna på Arlanda vägrar jag ta bilen.) 

Låt säga att jag skall, och väldigt gärna önskar, ta farväl av någon som är på väg att vistas utomlands en längre tid. Och som jag vill följa med in i terminalen så långt det bara går för att ta farväl, dra ut på det. 

Icke, sa Nicke. Glöm det. När man väl kommit upp från tågperrongen, om man så rest med SL eller SJ, förväntas man med en hög summa betala ett påfund vid namn PASSAGEAVGIFT. Både vid inträde och utträde. Även om man således inte skall flyga någonstans. 

SJ dikterar de absurda villkoren för hälsningsceremonierna, avgift måste ju även avläggas när någon skall välkomnas till Arlanda. Fy sjutton för detta maktfullkomliga, dåligt underhållna SJ (Skammens Järnvägar som akronymen bör uttydas).

Och inte bli det bättre av alla "nyanlända", slöa kontrollanter som ofta fastnat i sina mobiltelefoner. Och högljutt måste anropas både en och två gånger för att "passage" skall vara möjlig. Det gäller att inte vara ute i sista minuten.

"Passageavgiften" är ett symtom. Kanske ett lydnadstest. Som om det skulle behövas med detta förslavade folk. För ingen, vad jag vet, vägrar att betala denna "avgift", ingen protesterar, själv har jag också givit upp och pröjsar, om än knorrande. 

Vad har det blivit för tokland, mitt förr så kära Sverige?

Och vad tänker utifrån kommande resenärer när de måste hosta upp pluskan? De torde fatta nada. Det gör inte jag heller.