Nu kör vi!

Jag följer en serie - A million Little Things - på C More som utspelar sig i Boston, märk väl  centrala kvarter, typ stadsdelen Cambridge, där endast folk med mycket pengar har råd att bo.  Även i fina Boston finns "utanförskapsområden" som desintegrationens politiker säger.

Mitt skäl för att börja titta på serien var med den fromma förhoppningen att jag skulle, med hjälp av den, få återvända till det Boston där jag för många år sedan - milda maränger, hur livet flyr! - tillbringade två särdeles givande perioder vid Harvard. 

Men inte är det mycket av det Boston jag minns som visas, blott någon enstaka exteriör. Glimtar från hemmamatcher i TG Garden med Bruins.

Jag tror att serien är inne på sin fjärde säsong och är så PK att huden knottrar sig. Det är BLM, lesbiska par, lärare som anmäls för sexuella trakasserier, unga pojkar som kommer ut ur garderoben och applåderas av de frisinnade liberalerna - ja, alla ingredienser i PK-soppan. 

Välbeställd medelklass - vita, färgade (kanske fel ord enligt identitetskommissarierna), asiater - som anammat de rätta värderingarna, står stadigt och utan att transpirera i dyra märkesdojor och de rätta uniformerna i åsiktskorridoren. 

Unga, nå lägre medelålder tippar jag, och vackra skådespelare, släta som barnarslen i ansiktet. Inte en rynka. 

Varför plågar jag mig en gång i veckan med denna soppa? Är jag en masochistiskt lagd tittare? Vad är det för fel på gubben Ekstrand, han avskyr ju serien?

Betecknande är att dessa orynkade figurer talar om mycket allvarliga saker - en i närmaste vänskapskretsen har begått självmord, en annan drabbas av bröstcancer med oviss utgång - men gör med ord som får det att framstå som om det egentligen inte är så allvarligt. 

Livets svårigheter konverseras bort - med samtida, smittande modeord. Som om det handlade om något annat. Medelklass på cocktailparty, vet att bete sig, ingen får uppröras. 

I morse satt två unga systrar i SVT-studion för att berätta om hur de "hanterat" att en av systrarna, jag tror att hon presenterades som professionell dansare, drabbats av lungcancer som spridit sig till skelettet. 

Hon, liksom systern, vacker som en dag. Inte en rynka. Vältränad. Liksom systern i ärmlös tröja som visar breda axlar och svällande biceps. 

Nå, hur har de det? Jo, det har varit en "utmaning" och det har varit "tufft". Kanske skulle en terapeut säga att den insjuknade förtränger. Men jag hör bara vad jag kallar smittans ord. "Utmaning." "Tufft." "Transparent."  Ord som alla, tja nästan, använder nuförtiden.

Systrarna ler oavbrutet med vita, perfekta tänder. Och låter, för att säga det igen, som om de pratade om något annat. Balanserade röster, jämnt tonläge. Nästan kvittrar med tillgjorda, förlåt, röster.

Konverserar, som deras likar i Boston, om smärta och lidande, förgänglighet och död. Plattar till existensen. Är det sekulariseringen som tagit sig in i språket? Banaliserat det. Jag söker förklaringar.

Filosofen Seneca och andra seriösa - också ett ord som smittar - filosofer som funderade på livet: släng er i väggen! Där hör ni, även jag är smittad. Självmord? Cancerdiagnos? Nu kör vi!

Bild: filosofer.se