Titeln lockar kanske inte direkt till att man släpper allt man har för händer för att kasta sig över och strömma serien som bygger på H.E. Bates böcker: Majs ljuva knoppar. (Lite porrfilmsvibbar?) Brittisk serie inspelad från 1991 och framåt.
Mycket populär bland engländarna, om jag fattat saken rätt. De som älskar Emmerdale Farm (började sändas på 70-talet), The Royal ( på svenska St Aidans Sjukhus) och andra sinnet värmande serier att följa och må bra av. Och som man hoppas aldrig tar slut.
Vi tas till 1950-talets England, närmare bestämt den engelska landsbygdens svindlande sköna Kent, och familjen Larkin med pappa Larkin som mångsysslande huvudfigur. Intet projekt är honom, den ständigt lika handlingsduglige och uppslagsrike, främmande.
Som att köpa ett tivoli som placeras på ägorna. Eller ett grustag med djupa, vattenfyllda gropar för att sonen Montgomery (döpt efter krigshjälten) skall kunna fiska lax.
Kosing fixar han alltid på någon vänster. Det där med att betala inkomstskatt vet han inte vad det är. Hur skulle han kunna finansiera sina projekt om staten skall ha en stor bit med av kakan? Till exempel ett rullande sådant, som den gula Rollsen från anno dazumal.
Storvulen är han allt, mister Larkin, lite av en Markurell i Wadköping, om inte rent av ett par nummer större. Liksom Markurell sunt skeptisk mot allt vad överhet och översitteri heter. En son av folket. Och liksom Markurell utrustad med ett hjärta av guld.
Klart att serien ibland tenderar mot pekoral, spelar roll. Inget annat än hämningslös eskapism. Helt nödvändigt i dessa ofärdstider! Eftersom jag pröjsar 399 bagis för C More varje månad, kan jag slå mig ned med pulverkaffe och min närståendes nybakade muffins.
Jag unnar mig två. Nja, tre. Den som icke syndar lever icke. Och de smakar himmelskt gott.
I serien spelas en av döttrarna i familjen Larkin av Catherine Zeta Jones. Vacker som en nyutslagen nyponros. Hud slät som ett nymanglat lakan. Lyster som nybadad i getmjölk.
Gifter sig med en sipp, mesig skattmas (!) som Larkins samfällt manipulerar till att säga upp sig och börja ett nytt liv bland fritt omkring strövande grisar, gäss och får i den pastorala idyllen. Ett mer omaka par svårt att tänka sig. Men barn gör de. Och lär fortsätta hålla ihop.
Mina associationer är totalt oberäkneliga och ostyriga, jag kan bara försöka att hinna ifatt dem. De förflyttar mig till det forna skogsmuseet Silvanum i Gefle. Ett träigt, förlåt, museum.
Där arrangerades, jag har glömt när, ett evenemang med undertecknad som en av de ansvariga.
Against Fear det stolta namnet på evenemanget. Ingen dum titel, om jag får säga det själv. Utgående ifrån att rädslan är vår allra värsta fiende. Till evenemanget inbjöds både redan verksamma kulturentreprenörer och blivande sådana.
Rädsla urholkar själen, varnade Fassbinder i sin bästa film. Rädsla urholkar det kulturella företagandet, parafraserade vi det till.
Jag bad H, en begåvad man med många strängar på sin lyra, att konstruera en rädslodetektor. Att upptäcka rädsla med genom kroppsavläsning. Det blev en hiskelig apparat med en rysligt ljud som skrämde de närvarande kulturtanter som var fler än entreprenörerna.
Jag anlitade en ung skådespelerska jag kände att ta sig an figuren Olga, bad henne att hårt sminka sig och spela rysk sjuksköterska med detta namn. Vulgär men attraktiv. Hon fick H på fall. Men han rädes göra en framstöt.
Jag försökte knuffa på honom: Blyga pojkar får inte kyssa vackra flickor!
Som vi vet, tillhör inte Michael Douglas de blyga. (När jag såg fotot ovan, tänkte jag spontant Skönheten och odjuret.) Han och Catherine Zeta Jones är sedan mer än tjugo år ett par.
Hur det kunde bli hon och den blyge, förskrämde blekfisen till skattmas i serien förblir en gåta. Men dramaturgin betingar väl sitt pris.
PS. Mina läckra muffins är ett bevis på devisen ovan. I say no more.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar