Kerstins farsa en frivillig

Boken

FARSAN 

Spanien, kriget och jag

Kerstin Gustafsson Figueroa

Migra förlag

Svarta tupp när du hörs gala

blir det mörkt, natten är inne

Många smög sig, i skydd av mörkret, över Pyrenéerna in i Spanien. Vilka var de som begav sig dit när inbördeskriget rasade? Struntade i non-interventionsavtal och förbud för att visa solidaritet med den av Franco och fascisterna angripna Republiken. 

"Spaniens sak är vår!" löd den vägledande parollen för de tillskyndande.

Franco hatade och skulle till varje pris krossa den folkvalda Republiken. Med benäget stöd från Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien, både med bombplan och soldater på marken. Inbördeskriget utgjorde för Hitler ett förspel till det kommande världskriget. 

Condorlegionens grymma attack på baskernas heliga stad Guernica ett test inför framtidens nazistiska massakrer.

Från en rad olika länder ankom republikförsvarare Spanien, 35 000 till 55 000 entusiastiska, till en början segervissa. Gustafsson Figueroas far, född 1907, bördig från Hudiksvall och sprungen ur enkla och fattiga förhållanden, en av dessa. 

Gustafsson Figueroas metod som jag förstår den: att inlevelsefullt förflytta sig i hans fotspår. Vi begick en liknande, men i ett betydligt mindre format, fotspårsresa på spansk mark häromåret. Delvis guidade av Nathan Shachars informativa bok Sin egen värsta fiende. 

Denna bok om Farsan föregås av en bok och en radiodokumentär där Gustafsson Figueroa hann intervjua frivilliga. Nu är ingen kvar. Och glömska, detta förrädiska fenomen, hotar. Liksom tystnad. Vem skall berätta, hålla inbördeskriget vid liv?

Gemensamt för dem hon mötte: helt vanliga män ur arbetarklassen. Sådana som jag omgavs av i min uppväxt i Sandviken bland metallarbetare. Klassmedvetna, hjärtat till vänster. Påfallande många av de frivilliga, 501 totalt, från Sverige var sjömän.

Hennes far, kommunist i likhet med många frivilliga, pratade ovilligt om sin offervilliga insats till stöd för Republiken. Det verkar ha varit något de hade gemensamt de frivilliga. Praktisk handling - inte revolutionsretorik. Inte blåsa upp eller slå sig för bröstet. 

Det som måste göras, det gjordes. Så var det bara. Om än långt från fosterlandet, icke minst nära och kära. Med livet satt på spel. Bristande vapenträning och stridserfarenhet i bagaget. En smått otrolig insats. Jag förstummas och imponeras.

Att bege sig till Spanien var något självklart, solidariteten satt i ryggmärgen. Erik, Gustafsson Figueoras pappa, åkte så sent som i april 1938. Vilda hästar kunde inte hindrat honom när det föreföll som om fascisterna var på väg att segra och läget akut. 

Nu eller aldrig måste fascisterna stoppas. I efterhand fylls hjärtat av sorg när man vet hur det gick. Samma år, 1938, hemförlovades de internationella brigaderna. Slaget var förlorat.

Året efter Eriks inträde på spansk jord hade Franco tillintetgjort Republiken, det blodiga kriget var slut. Men inte klappjakten på hans motståndare, och alla dem som uppfattades som sådana. Den höll på ända tills förtryckaren och brodermördaren äntligen gick hädan 1975.

Över två miljoner fängslades, uppskattningsvis flera hundra tusen avrättades kallblodigt under Franco. Termen folkmord har använts för att fånga massmördandet. Franco underströk i en intervju att han var beredd utrota halva Spaniens befolkning.

Spåren av undernäring och svält under Francos styre ser man än idag på gatorna: förkrympta spanska män och kvinnor. Ättlingar till de undernärda och svältande.

Inbördeskriget är ett sår som aldrig läker i Spanien. Trots att många - främst från högern och bland katoliker - önskade att det lades till handlingarna och det talades tyst om det. 

Nya massgravar upptäcks ständigt. Hundratusentals skyfflades på det mest barbariska vis ned i sådana. (https://www.nytid.fi/2022/05/francos-brott-ska-gravas-upp/)

Det har, med socialisterna som drivande aktör, lagstiftats om vårdandet av "det historiska minnet", staten har anslagit pengar till fortsatta undersökningar. Det Francovänliga partiet Vox är emot detta, försöker stoppa det. 

Inbördeskriget (liksom Francodiktaturen) får inte glömmas bort! Gustafsson Figueroas bok håller minnet vid liv. 

Liksom böcker av Hemingway, Orwell och Enzensberger, Ken Loach´s film Land och frihet (där kommunisterna utmålas som folkfrontens destruktörer, ett påstående som Gustafsson Figueroa ställer sig frågande inför), bland många, många andra.*

Boken är starkt berörande, konkret och och levandegörande. Där slår hon andra, mer akademiskt tungfotade typ Beevor, skildrare av inbördeskriget på fingrarna. Hon skriver rappt, journalistiskt.** 

Relationen till fadern, som överlevde Spanien, tecknas kärleksfullt med den största respekt. 

Jag hade svårt att lägga bort boken. Sträckläste medan natten föll över ett sovande Gefle. I bakhuvudet Fred Åkerströms mullrande stämma: Men när den röda tuppen gal, då gryr morgonens timme.

* Efter många år har jag påbörjat omläsning av Papa´s Klockan klämtar för dig.

** Jag vill, i rättvisans namn, passa på att nämna Kerstin Ekströms monumentala Överlevarna. Vittnesmål från spanska inbördeskriget och Francodiktaturen. Skrämmande och otäck men nödvändig dokumentation.