Häromdagen träffades vi grånade gubbar - förutom trummisen Janne som kräftan tog för två år sedan - i vårt band från 1960-talet (!) för ett reportage i tidskriften Rock´n´Roll Magazine. Smickrande på min ära!
Anders, kapellmästare och basist, övertog och omvandlade till året runt-bostad föräldrarnas sommarstuga utanför Sandviken. Där sammanstrålade vi. Invid en glittrande, vågstilla Storsjön, i den gröna och sköna månaden maj.
Vid Storsjön, i den enklaste av sommarstugor, trivdes morfar som allra bäst. Även om han på mopeden på väg till stugan prejades av en bilist, körde olyckligt omkull. Bröt lårbenshalsen. Därefter gick han alltid med käpp. Mopeden, en röd Monark, skänktes mig.
Så mycket jag idag skulle vilja prata med honom om. Men han varit död i många år. Och när han väl levde, var det av olika skäl inte läge att fråga honom om det som jag aldrig kommer att få ett komplett svar på. I mitt livslånga sökande efter rötter och tillhörighet.
När dog hans mor och av vad? Var hittar jag hennes grav? Hur många barn egentligen i syskonskaran? Hur klarade fadern av att ensam ta hand om och uppfostra barnen, klä och föda dem? Hjälpte någon honom? Och var vilar han?
Att stämpla in i Verket, Grottekvarnen, blott tretton år gammal. Hur i hela friden orkade morfar mentalt med det? En tonårspojke med hela livet framför sig låstes in bakom taggtråd. Ställa sig och slava vid en maskin. Disciplinera sig. Vingklippa sinnet.
Misstänkte han - och hur hanterades det i så fall - att han riskerade bli kvar i Verkets tröstlöshet ända fram till pensionering? Som de andra fabriksgubbarna. Livstid omvandlad till arbetstid.
Efter att ha haft kontakt med en släktforskare som intresserat sig för släkten Stake, min morfars efternamn, är jag ganska så säker på att morfar drömde om att bege sig till USA, dit hans farfar och andra släktingar emigrerat. Men min mor kom så att säga i vägen.
Och det skulle kunna vara nyckeln, åtminstone en nyckel, till att morfar kunde vara så le, som de säger i Sandviken. Han längtade bort, trängde undan känslan. Tog ut plågande längtan på andra. Människan har som myntet alltid två sidor, det lärde mig en psykoterapeut i Upsala.
Mitt sökande efter rötter, efter vem jag är, mitt arv. Gunnar, släktforskaren, har härlett släkten Stake ända tillbaka till 1400-talet i södra Tyskland. Smeder i släktled efter släktled. Så jag har förnämliga gener, bara att konstatera.
Inte undra på att jag alltid längtar till Berlin! Och känner mig som en tysk. Jag har det ju i blodet.
Ett tag prövades den smått svindlande teorin att det fanns släktkoppling till friherren och tappre fältherren Harald Stake på Hönsäter i Hellekis. Men till min besvikelse höll det inte. Märkligt nog är vi, eller vad tycks, porträttlika Harald och jag. Bild på Harald nedan.
Men, va´ fan som Jakob, en annan släkting, snarare hans rollfigur Johan Falk, brukar muttra och blivit känd på sociala medier för. Smeder är inte kattskit, vad det beträffar. En stursk smed sätter sig ingen på. En genetisk förklaring till min obotliga chäfsallergi?
Allt är ju biologi, som vännen Gunnar (Adler-Karlsson) brukade hävda. Sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar