Trökigt vardagsliv i sällskap med Enslingen på Österlen

Vardaglighet är all historias botten

Harry Martinsson 

Jag råkar läsa en, smickrande okritisk och pinsamt orättvist jämförande Lundell med skribenter i en högre division, recension signerad Ann Heberlein i SvD av Ulf Lundells nyutgivna Dagbok 6 och Dagbok 7. 

Jag tänker inte läsa volymerna på tillsammans över tusen sidor. Heberleins panegyrik påverkar mig därvidlag icke. Jag utgår ifrån att han som vanligt skrivit rakt upp och ner en enda gång, sedan skickat till förlaget som tryckt en stor upplaga. 

De vet att det är pengar i Lundell, någon stor stilist är han däremot inte. Nina Lekander i Expressen efterlyste stillsamt en redaktörs ingripande hand efter att ha läst de tidigare dagböckerna. 

Hon svor i Lundellkyrkan. Med hängivna troende som åker på hans konserter där man inte hör vad han sjunger, rösten dränks av kompet. Vågar ingen i hans produktion korrigera det? Det är väl texterna som utgör hans styrka som artist och bör höras?

Jag har förundrats över pensionerade manliga vänner och bekanta, singlar och änklingar, att de blivit så förtjusta i de tidigare dagböckerna. Att de varit beredda att köa i timmar före öppningsdags utanför den lokala bokhandeln för att komma åt ett exemplar. 

Söker de identifikation? Används Lundell som projektionsskärm? Tristessens handledare? Kan han stå ut, så kan jag. 

Efter vad jag kan förstå är det ju Lundells bokföring av vardagslivet strax utanför Kivik på det undersköna Österlen som tilltalar gubbarna. Han blir som en av dem, lever som de. Nja, han målar och gör annat konstnärligt förstås. Men annars. 

Skulle man rent av kunna påstå att han normaliserar det inrutade trökliv som de flesta av oss lever? Män såväl som kvinnor, jag vägrar att göra det till en genusfråga. 

Förutsägbara liv, en transportsträcka till döden. Om sommaren medan robotgräsklipparen surrar och flintatsteken läggs på grillen. Snöskottning och annat föga muntert, men påkallat, om vintern. Dag ut och dag in samma levnadsmönster. År efter år. Utan att det bryts.

Med Lundell kan vi förlåta oss själva våra inställda, existentiella uppror. Långt till rebellen Lundell som skrev Jack. När fan blir gammal, blir han småborgare i trygghetskokong. 

Jag skulle kunna parafrasera Sartre och vad han skrev om Flaubert, men gör det inte: Visserligen är Lundell en småborgare, men alla småborgare är inte Lundell. Attans, där kom det, ändå.

Lundell påminner om Berglins med sina stornästa gubbar. De som legitimerar vanliga människors trökliv. Älskade av dessa människor som "känner igen sig", serierutorna klistras upp på arbetsplatser.

Tacka för det! Berglins hjälper dessa vardagsfångar att le ömt och överslätande åt sina trista liv, de behöver inte förändra någonting. 

 

Bara att knalla på i ledans ullstrumpor. Och det finns ju alltid valium och losec att komplettera det sura tetrapaksvinet om fredag och lördag med.

Anpassningskonst. Ge mig en konst som är en spark i baken och tvingar mig att spontant tänka: så här ska det ta mig tusan inte vara! Jag skall fan ändra på det! Om det så blir det sista jag gör. Nu - eller aldrig! Jag vägrar att dö långsamhetens utdragna död.

Jag skrev om Berglins. (https://www.gd.se/2018-09-25/debatt-berglins-klarar-jag-mig-utan) Kulturredaktören Widegren, på den tiden när GD:s kultursida gick att läsa, kontaktade dem dagen före publicering, varslade. Kanske bad han om ursäkt på förhand. Vad vet jag.

Han som utnämnde sig själv till "Busige Björn" och betraktades som det lokala, offentliga samtalets herre på täppan. Älskade att vara en opinionens makthavare.

Vad fruktade han, att de skulle bli purkna? Eller inte vara kompis med honom längre? Gefle är en liten stad med kotterier, alla känner alla. Hamnar man utanför, är man utanför. Och osynliggörs.

Men nog skulle jag, utsatt för det usla pensionssystemet, vilja ha Enslingen på Österlens pluska. Kunna dra mig undan. Vända samtiden ryggen. Det gör inte han. Storkonsument av dagstidningar och nyheter. Följer med. Engagerar sig - på distans. Hänger upp sig. 

Morrar där i stugan. En typisk, svensk gammal man i vitt tomteskägg. Trött och resignerad. Time is not on his side. Men likhet med Mick Jagger är han i en relation med en betydligt yngre kvinna. Det är inte mina honom beundrande vänner och bekanta.

Varför publicerar han sina dagböcker? Han är ingen riktig ensling eller eremit. Han är bara det på låtsas. Som Thoreau var borta i Massachusetts med sitt Walden.