Fråga inte mig - jag fattar inte!

Jag minns, som vore det igår, kursen Masskommunikationssociologi i Upsala i slutet på 60-talet. Röda fanor vajade över alma mater. Hes föreläsare, blossade på starka Gauloises. Det ingav ett världsvant intryck på sandviksgrabben, fumlandes med sina Commerce.

Egendomlig, skulle Lars Gustafsson knorrat, garcon. Kunde med krita påbörja en utläggning på gröna tavlan, avbröt mitt i och lade bort kritan, sjönk med en svårtolkad grimas ned i stolen, förmodligen less på att undervisa. 

Levebrödet skulle fixas, inget annat. Ingen pedagog, definitivt obesmittad av den galna pedagogiksjukan. Men den grasserade väl i och för sig först senare. 

Intellektuellt stimulerande att byta ord med den världsvane i pauserna. Litteraturtips och namn droppades som följdes upp med införskaffandet av böcker och läsning med understrykningspennan redo i studentbaracken: Chomsky, Marcuse. 

Den senares grav uppsöker jag alltid väl i Berlin. Studentrevoltens guru har förärats en hedersgrav av staden. Inte långt från anarkisten Fritz Teufel. Inget sådant förärande dock i hans fall. 

De oförglömliga begreppen jag förvärvade genom denna valfria, matnyttiga kurs: gate-keeper, tvåstegshypotesen, ideologiproduktion, kulturimperalism, repressiv tolerans. 

Verktyg för en samhällsanalys, en vidgad och kritisk förståelse för hur opinionsbildning och manipulerande går till. Hur samtycke produceras, som Chomsky var inne på. Det senare ägnar sig svenska, statsbärande medier åt. Nu senast i puffandet för Nato.

För ett antal år sedan etiketterade jag mig samhällsvetare utan samhälle. Efter att ha lämnat, nja - det är för starkt, snarare nedtonat den marxistiska samhällsteorin med alla faktorer behändigt på plats. Inget utrymme för överraskningar och undran (Johan Asplunds term).

Jag stod teoretiskt tomhänt i en mångsidig, alltmer förbryllande verklighet med religiösa rörelser som växte sig allt starkare. Överbyggnaden föreföll dominera och ta över gentemot basen, för att fortsätta uttrycka det marxistiskt. "Idealistisk" förklaring skulle jag muttrat förr.

Utvecklingen gick så att säga på tvärs, "slet" sig. Jag lämnades bagud som dansken säger. De gamla, invanda begreppen gled mig ur händerna. Utan att ersättas av nya. Idag tycks mig  läget likadant, jag har inte tillgång till någon "passande" samhällsteori på makronivå. 

De samhällsrelaterade frågorna - kanske rättare sagt frågorna om politik och makt som borde sammankopplas - och som infinner sig efter dagliga observationer, utan några enkla svar:

1. Varför förhindras inte ett fortgående sönderfall av den sociala ordningen? Hur rädda samhället?

2. Varför fortsatt grov kriminalitet med dödsskjutningar utan utlysandet av undantagstillstånd? Varför denna statsledningens passivitet? 

3. Varför upprepat, snart dödligt våld mot poliser utan att det stoppas? Detta brytande av våldsmonopolet, den utbredda respektlösheten gentemot rättsstaten.  

4. Varför tillåta invandrade grupper som hatar oss att få hållas? Varför inte stå upp för och försvara vår livsstil, våra värderingar? "Integrationen måste bli bättre." Hur?

Bedrövelse - det är vad jag känner. Stor bedrövelse. Utan svar och förklaringar. En samhällsmedborgare utan samhälle.