Folkkäre Kent Andersson och ett Göteborg som var

Hon ligger vid havet i bädd av granit
Och väntar besök utav dig

Och fyrarna blinka så vänligt "kom hit"

Lasse Dahlqvist

Skådespelaren och dramatikern Kent Andersson, hemmahörande i Majorna med kvarterspuben Västerhus där han gärna hängde, kunde man observera på väg till teatern med en plastpåse i näven. I den förvarades manus. 

En vän till honom avslöjade att det tog Andersson ett par timmar att bege sig från hemmet till arbetsplatsen. Många stannade honom, ville prata politik. 

Han, som gick bort i en hjärtattack utanför hemmets dörr, var sannerligen folkkär. Det bevisas också av inspelade föreställningar från Aftonstjärnans tiljor. Han gör entré, möts av stormande appåder som aldrig vill sluta. 

Som när Eva Rydberg, lika folkkär hon, gör entré på Fredriksdalsteatern. 

För min mamma krävdes lång tid när hon skulle handla mat. Jag visste det alldenstund hon lovade "jag är snart tillbaka". Hon träffade alltid på bekanta, stannade till för att "växla några ord" som hon sa. Många ord blev det.

Kent Andersson symboliserar för mig det Göteborg som var men är oåterkalleligen borta. Det radikala, frisinnade Göteborg. De samhällskritiska, banbrytande pjäserna Flotten, Sandlådan och Hemmet. Nationalteatern. Gamla Röva. Gillestugan vid Järntorget.

Haga innan det gentrifierades som det heter med ett krångligt ord, rättare sagt ockuperades av lattepimplande, bostadsrättsinnehavande medelklass. Det Haga där skrothandlare Karlsson med son och häst bodde på Skolgatan. 

Legendariska bokförlaget Korpen med eldsjälen Gert Nilson. En anledning för mig att minst en gång per år söka mig till Bästkusten. 

Jag minns när Gert och jag framträdde på ett stort evenemang, i samband med ett EU-toppmöte i Göteborg, inför en massa ungdomar som med höjda ögonbryn betraktade gubbarnas spexande på scenen. 

Gert var en improvisatör av Guds nåde. Huvudet alltid fullt med nya idéer, en projektmakare. Ett privilegium att få vistas nära honom som alltid brann.

Jag minns en livskonstfestival på Stadsbiblioteket. Och ett framträdande på Dans- och teaterfestivalen med en representant från Goethe-Institut närvarande. De lånade oss filmupptagningar med Joseph Beuys. Gert kände alla, det öppnade dörrar.

Gert är ledsamt nog borta sedan flera år. Liksom det Göteborg jag älskade och återkallar i vemod. Kvar finns vännen Jan, en äkta intellektuell som tack och lov lämnade universitetet innan det förstört hans tänkande, som jag försöker knuffa på att skriva en bok. 

Jan med rötter i Tyskland, släktingar som arbetade för Ernst Thälmann, arbetarledaren som mördades av de nazister som hatade honom och allt han stod för. Snacka om spännande material att forma till en bok!

Bild: Wikipedia