När blicken, mer förstrött än fokuserat, glider över svårt belamrade bokhyllor fastnar den under bokstaven K i Imre Kertész´ Den sista tillflykten. En dagboksroman. Intressant genrebeteckning, typ Noréns opaginerade tegelstenar och den där norrmannen jag inte läst.
Nej, påminn inte om Lundell. Honom kommer jag inte att ödsla mer oersättlig livstid på.
Ungraren skrev den enligt min mening starkaste boken om Auschwitz, baserat på egna erfarenheter av helveteslägret: Mannen utan öde. En bok som blev hans öde som författare. Uttalat utan minsta ironi, han var själv mycket medveten om det.
Att han för gott med sitt skrivande sorterats in under beteckningen ”lägerlitteratur”, en förminskande beteckning han avskydde. En parallell till "kvinnolitteratur" och "arbetarlitteratur".
Han skildrade som ingen annan hur de efter fångenskapen återvändande, traumatiserade överlevare, människospillror, bemöttes. Inte med öppna famnen och blomsterkvastar, direkt. Tvärtom. Kyla och hat. I de deporterades möblerade lägenheter hade det skamlöst flyttats in.
Helst hade ockupanterna sett att de rättmätiga bostadsinnehavarna aldrig återvänt, stört friden, knackat på deras dörr, påmint om deras svek. Det gjorde de klart, mer med minspel än med ord. Den enes död, den andres bröd. Människan är människans varg.
Annars inget Auschwitz. Och judehatet slocknar aldrig. Kertész observerade ständigt antisemitismens fula tryne. Än här, än där. Hitlers projekt är inte avslutat, menade han.
Jag minns när vi en klibbande varm högsommardag strosade genom de kvarter i Budapest där gettot låg. Misstänksamma blickar skickades likt giftpilar mot oss. Det dåliga samvetet röst? Skulden som ekar? Omöjligt att inte tänka på Kertész och hans återkomst.
När han fortfarande levde, i exil i Berlin (fast han själv menade att exilen var Budapest och Berlin hemma), den vulgära och råa antisemitismen i Budapest blev honom outhärdlig, strök jag en gång runt på Meinekestraße strax bakom Ku´damm, där han bodde.
Jag skrev om det (https://www.ljusnan.se/2016-03-31/ekstrand-gar-i-kerteszs-fotspar-i-berlin). Då kanske han redan återvänt till Budapest för att dö - eller begravas där. Denne bitske solitär som inte tvekade att utnämna den av många hyllade Brecht till en medioker författare.
Imre Kertész dyker ofta upp i mina tankar. Framförallt när filmer om Auschwitz visas. Kanske jag undermedvetet sökte honom bland mina böcker. Det var hög tid läsa om honom. Men jag visste det inte.
Jag läser ju nästan inga pappersböcker nuförtiden. Men det har blivit någon vajsing så att jag kan inte ladda ner från Helge. Makterna är emot mig. Jag noterar de många understrykningarna från första läsningen för nästan tio år sedan.
Men denna betraktelse skulle inte handla om Kertész! Texten startade inte med honom, utan i nattliga, lekmannamässiga funderingar om kroppsvärme. Jag är fullkomligt associativt hopplös, uppslag knuffar undan uppslag, jag styr dem inte.
Kanske letar jag fram Mannen utan öde. Den melankoliske skänker mig, som alla melankoliker, ju mörkare desto bättre, livslust. Han är en fröjd att läsa. En förstklassig centraleuropé, för det var han. I sällskap med Kafka, Celan, Bernhard och andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar