Långt till malmfälten

Jag har sett Kamrater, motståndaren är välorganiserad flera gånger. Om turerna i och runt ledningen för den stora gruvstrejken på LKAB 1969/70. LO-toppens ansträngningar, innehållande fula tricks, för att få stopp på den ”vilda” strejken bortom facklig kontroll. 

Den strejk som, tillsammans med strejker i dess efterföljd, inspirerade S till den arbetsrättsliga lagstiftningen i mitten på 70-talet. 

Dess disciplinerande effekter, framförallt medbestämmandelagen (sedermera kallad "Tutan"), behandlade jag i min, av det centrala facket fördömda, avhandling Från Konsul Göransson till MBL (1979). Milt uttryckt: det blev ett satans liv.

Vi var ett fåtal grånade entusiaster som samlades, förmodligen konkurrerade evenemanget med demonstrationer mot Sveriges anslutning till NATO, för att se ovannämnda film tillsammans i lördags 7/5 i ABF-huset i Stockholm. 

Den första i en serie om dokumentärfilmen som politiskt vapen. I morgon visas Stefan Jarls Underkastelse i närvaro av Jarlen själv. 21/5 min oslagbara favorit, Myrdal och Hassners Myglaren. 

Den verserade Carl-Henrik Svenstedt, en ovanlig intellektuell av centraleuropeiskt och osvenskt mått, inledde i lördags. Han hyllade Lasse Westman och Lena Ewert, strejkfilmens skapare. Tyvärr kunde ingen av dem, av olika orsaker, närvara i lördags.

Därefter gick ordet till mig. Jag hade förmånen att genom kamrater i Uppsala få lära känna flera av de ledande i malmfälten. Särskilt de retoriskt slagkraftiga, färgstarka Elof Luspa och Harry Isaksson. 

Harry fick mig, med min uppväxt i den socialdemokratiska familjen i Sandviken (mamma tilldelad Hjalmar Branting-medaljen, se nedan), att rycka till när han en gång i Puoltikasvaara hemma hos Elof och Maja Luspa utbrast: "Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende.”

Genom det privata umgänget samlade jag på mig en massa, ofta dråpliga anekdoter med just Elof och Harry i huvudrollerna. Borde nedteckna dem. De förtjänar att dokumenteras och sparas för eftervärlden, de är vittnesmål och förmedlar gruvarbetarnas speciella mentalitet.

Jag känner stigande vemod när jag minns hur det var den gången, plötsligt tycktes allt möjligt. Alla runt om i landet som stödde strejken med pengar och tillrop, helt vanliga människor, lågavlönade såväl som arbetslösa. 

Drömmarna och förhoppningarna som vaknade. Strejken hade stort symbolvärde. Ytterst handlade den om människovärdet. Försvaret för detta.

Och jag känner vemod i den mörka, repressiva samtid som präglas av den sig utbredande gigekonomin och allt fler lönearbetares anställningsotrygghet. Rädsla och tystnadskultur färgar arbetsplatserna, sipprar ut i samhället. Vi håller tillbaka oss själva, makten gagnas.

Så långt till malmfälten och den kollektiva kampen. Detta är de inställda upprorens ofärdstid, för att travestera PO Enquist.

Och för att travestera filmens titel: Motståndaren slipper ett organiserat motstånd.