Hur många är vi inte som längtar det enklare livet

Han samlade tomflaskor i Sandviken, drog omkring med dem skramlandes på baksmällan till en gammal skraltig hoj. Ingav ett avslappnat, om man säger så, intryck. Mökig, enligt min mor. Kläder och hygien föreföll vara lågprioriterade fenomen. 

Var han bodde, om någonstans? Fanns en adress?  Ingen visste säkert. Ingen kunde heller säga hans namn. Öknamnet en dum fabriksslav försökt fästa vid honom lämnar jag därhän.

Hade han jobbat någon gång och betalat skatt, som alla andra? Tveksamt. Det spreds rykten, avundsspetsade, om honom, att han skulle vara förmögen. Miljonär. Och det på den tiden när en miljon lusidorer fortfarande var mycket pengar.

Om han ändå hade pengar, varför då i himlens namn samla tomflaskor? Excentrisk figur? En Joakim von Anka-personlighet - den anala, som psykoanalytikerna benämner densamma - som vet att det är på kostnaderna man blir rik? Det gäller att vara sparsam. 

Fem öre är pengar, det med! Som smålänningen konstaterade när han plockade upp en dylik från marken. 

Ingen ville höra att flasksamlaren inte var rik. Det skulle förstöra den romantiserande mytbildningen, liksom reducera honom. Men när han dog visade det sig att det blott varit ett rykte, att han varit förmögen. Snarare dog han luspank. Antiklimax. 

Ryktesspridarna drogs vid näsan.

Jag hade en kompis, duktig journalist på Arbetarbladet. En gång kommenterade vi, smått avundsjukt, ledighetskommitténs tämligen högljutt sammanträdandes på en parkbänk i Gefle: "Dom har bara ett bekymmer, hur få tag på sprit. Vi sitter fast, är ofria."

Osökt flyr associationen till Richard Bode, amerikanen som skrev en bok om hur han gjorde sig kvitt allt, kastade en framgångsrik karriär som uppburen och mycket högavlönad reklamgubbe på Manhattan överbord. Det fick vara nog.

Slog sig ner på Västkusten i USA för att invid Stilla havet, i sällskap med dess vågsvall, leva på ingenting. Därigenom räddade han sin själ. Materiellt avgiftad och befriad. Under eviga skyar, till måsars hesa skrin. Kunde släppa tankarna fria. Ingenting mer att förlora.

Hur många är vi inte som drömmer om ett enklare liv, att göra en Bode? Inlåsta i meningslösa anställningar, jagade av usla chäfer. Amorteringsslavar med stigande ränte-ängslan. Det stannar för de allra flesta vid en dröm. Alltmedan timglaset obönhörligt fortsätter att rinna.

Jag skriver detta samtidigt som jag lider med de människor i Ukraina som under Ryssands bomber och raketer flyr hals över huvud för sina liv. Borde få oss att stanna till och just fundera i banorna ovan, ännu mer påkallat i vetskap om deras belägenhet. 

Vad är viktigt, egentligen? Och vad kan vara viktigare än livet? 

Vännen A, som jag pratade med bara häromdagen, har förstått det. Han kliver av, innan det är för sent. Jag lyfter på kepan för den kloke mannen. Dagens betraktelse inspirerad av honom.