söndag 30 juni 2019

Vad du gör, bege dig till Aalborg!










Aalborg invid Limfjorden på 1970-talet. Inbjuden av vännen Erik Christensen, Danmarks främste medborgarlönsförespråkare, för att inleda ett seminarium om fackföreningsrörelsen. På AUC, Aalborg Universitetscenter. Numera universitetsstatus. 

Svårigheter uppstod omedelbart när det samtidigt skulle snakkes danska och svenska. Jag använde ordet rolig enligt svensk betydelse. Det blev helfel. 

Bodde på Park Hotel nära hovedbanegården mitt i stan, hann se mig omkring efter avklarat seminarium, ströva planlöst på gatorna. Det gick fort. First impresssion never lies. Staden kändes ogästvänlig. Ingen öppen famn. Sunkig. Sliten. Tung. Ingen stad för en inbiten flanör. 

Industristad med alla industristadens typiska element utan charm. Spritfabriken. Hamnen. Jag klev på tåget mot Frederikshavn och färjan mot Sverige, lämnade Aalborg utan att känna någon saknad.

Men nu. Vilken förvandling! Jag säger då, det. Staden fungerar som en ögonöppnare för hur en stad bör och kan vara. Så förbaskat trivsamt att flanera omkring på de bilbefriade gatorna. Som vore det en annan stad än den jag konfronterades med på 70-talet. 

Nyuppförda hus, både fräcka och flotta. (Se bara det fantasin kittlande Musikkens Hus på bilden ovan!) Dansk arkitektur, världsklass. Postmodern? Benämn den vad du vill, men flott och fräck är den. Massor med kaféer. Mötesplatser. Hängställen. Läckra smørrebrød till rimligt pris hos Salling. Läcker is med flødeboll hos Frellsen. 

Vad hände med denna gamla, trötta industristad som verkade sjunkit in i evig sömn? Inte vet jag. Svängde någon ett trollspö över staden? Skickades ett gäng kreativa figurer, som inte tänkte utanför men utan box, in för att stadsutveckla? Skillnaden mellan nu och då är påfallande. Total make over.

Staden tog ett radikalt steg ut ur det mekaniska industrisamhället till - ja, kalla det vad du vill. Men den lyckades med det. Den blommar. Inspirerar. Lockar. På lätta fötter knallar man runt och förtjusas. 

Osökt jämför jag, hur skulle jag kunna låta bli, med min hemstad Gäfle. Tung i går, tung i dag, förmodligen tung i morgon. Står och stampar, idélös och fattig på kreativitet och innovationer. Okänslig nybyggnation. Se där, en tom yta!  Då bebygger vi. 

Strunt samma hur det ser ut runt omkring. De styrande verkar ohjälpligt ha fastnat i 60-talets tankefigurer om hur en stad skall vara. Riv allt gammalt, bygg nytt och fult. Betongsossar oavsett partitillhörighet.

I Aalborg gifter sig frimodigt nybyggnationerna med den äldre bebyggelsen - utan att det skär sig. Det är genomtänkt. Det är stadsplanering. Urbant i ordets bästa bemärkelse. (Jag minns att jag tog med Aalborg som ett case i Mina delade städer.)

Trevnad genereras. Livsmiljö skapas och vårdas omsorgsfullt. I Aalborg dväljs man inte bara. Man hygger sig. Man lever  - och lever upp. 



Jag har hört detsamma om Liverpool, slår det mig. Från industri till upplevelse. Dags att åka dit på studiebesök och för att flanörtesta.

lördag 29 juni 2019

Till Ullared? När helvetet fryser till is!












Jag försöker allt jag kan, jag lovar gott folk, att under min alltför korta Danmarksvistelse undvika bulletiner från det sönderfallande fosterlandet. Dylika förmörkar bara min sinnesstämning. Skjutningar och explosioner. Våldtäkter och överfallsrån. Vardagsmat numera. 

Och så alla uttalade dumheter. Ett förgiftat samtalsklimat. Ett omöjligt.

Jag kommer inte undan. Nås av rubriker. Svischar förbi. Tar sig in. Med fara för ett redan högt blodtryck.

B-skådespelaren Kjell Bergqvist bojkottar GP. Efter att tidningen publicerat en krönika om hans favorithatobjekt nummer ett, SD, som inte föll den rättrådige på läppen. Journalistklubbens ordförande på tidningen uttrycker oro över samma krönika och dess konsekvenser. Sympatiserar uppenbarligen med Bergqvist. 

Visserligen får och ska inte journalistklubben lägga sig i tidningens innehåll. Men ordföranden menar att det kan handla om medlemmarnas arbetsmiljö. Jag har svårt att hänga med. Hon tar ordet varumärke i sin mun. 

Fattar inte hur hon kan vränga till det som hon gör. Vrida bort frågan från värnandet av yttrande- och åsiktsfrihet, GP:s roll därvidlag. 

Bergqvist är ett pucko, värre än Schyffert och andra stjärnor i samma tycka rätt-bransch. Men drev kan han som alla puckon piska upp. Fackordförandens uttalande, tydligen anser hon att tidningsledningen skall vara varsam med vad som publiceras för att inte reta de korrekta och tappa prenumeranter, framkallar kalla kårar. 

Vad är det för land jag skall återvända till? Var finns sans och omdöme? Reflektion och tanke?

I Gefle Dagblad medarbetade jag i över tjugo år och hade många läsare. På kultursidan. Slut med det. Efter att jag irriterat kulturredaktören Ekenberg genom att undra om inte tidningen skulle skriva något eget om Anders Ehnmark i samband med hans frånfälle. Inte bara ta material från TT. Det var inte populärt.

Nå, tidningen läser jag inte längre. Förutom sporten, för att kunna följa Brynäs och Sandvikens IF.  Ledarsidans Bawar Ismail, som försöker att inte traska patrull.  

Men jag undgår inte heller GD. Får veta att järnvägsmuseet i Gäfle skall arrangera direktresor till Ullared. Kanske i samarrangemang med blaskan? Tidningen: 
- Vem vill du åka med dit?

Jag till Ullared? När helvetet fryser till is.

En krönikör undrar uppfordrande, och uppfostrande, när vi skall börja känna Netflixskam. Serietittandet har, enligt samma krönikör, nämligen klimateffekter. oklart hur. Jag tror jag blir tokig. Smittar den där Thunberg? Och mitt serietittande skall hysterikerna ge sjutton i. Liksom krönikörer som drabbats av solsting.

Kyss mig därbak. Säger jag bara. 

Sinnesro införskaffas när jag matar koltrastarna med solrosfrön. Sädesärlorna och talgoxarna med korvbröd. Vänder nyhetsförmedlingen från fosterlandet ryggen. Låter blicken fångas av det böljande Vesterhavet. Intager evighetsperspektiv. 

fredag 28 juni 2019

Dansk politik är som Borgen - men sämre skådespelare














Ännu en politisk broiler kliver ogenerat fram i offentlighetens rampljus. Denna gång det rödvita. Mette Frederiksen från Aalborg, socialdemokrat. Ny statsminister i Danmark efter den kortvuxne tjockisen jag redan glömt namnet på. Tydligen den yngsta statsministern någonsin i Danmark. 

Vad det nu säger. Betänk bara den vandrande katastrofen Mona "Det är sexigt betala skatt" Sahlin. 

Frederiksen måste göra som S-kompisen i Sverige, Cynikern Löfven som ger blanka fan i hur vanligt folk och fattigpensionärer har det för att i stället glänsa tillsammans med Spotifygrundare och andra celebriteter, rejält kohandla för att få till ett regeringsunderlag. 

SF och Radikale Venstre skaffar sig inflytande. Och genast, som i Sverige med de ansvarslösa miljöpartisterna på framskjuten position, börjar det talas om en mildring av den fram till nu barska, danska migrationspolitiken. Helt nödvändigt barsk, skall tillfogas.

Där Danmark borde varit ett föredöme för det i stället häpnadsväckande slappa öppna edra hjärtan-Sverige. Nyligen bestämdes att vi skall öppna ännu mer. Galenskap! Ren och skär galenskap, 

Bara ryktet om en mildring sänder blixtsnabbt ut välkomstsignaler i världen: Ni kan även komma till Danmark. Åtminstone ett tag, innan ni drar vidare till (S)chlaraffenland. Där bidragen ymnigt växer på träd och bara är att plocka. Utan att det krävs något av dig. Arbeta. Lära dig svenska. Uppföra dig. Respektera gällande normer och värderingar.

Är jag infam? Skulle inte tro det.

Medan vi spiser och jag väntar på mitt favoritprogram nummer ett i dansk teve, Antikduellen (ända sedan jag läste nationalekonomi i Upsala har jag varit fascinerad av prissättning, alltid förfäktat att priset är resultatet av en förhandling, därför prutar jag också alltid och ger mig inte),  svischar broilern Frederiksen förbi i rutan. Visar alla tänderna i ett segerrusigt grin. 

Nu är hon het, jäntan från Aarhus. Intervju på intervju. Okritiska, lismande Mats Knutsson-journalister svärmar runt henne. Det är som i Borgen. Den fenomenala danska serien om parlamentarismens förfall till skådespeleri och åskådardemokrati. 

Politiker och maktvänliga medier i symbios. Väljarna - lunkande, självförtryckande tamboskap att dra vid näsan med fagra men tomma löften. 

Därför röstar jag heller inte. Legitimera denna absurda fars? Aldrig i livet! Till skillnad från mitt sönderfallande fosterland drar jag gränser. 

Bort med medelmåttighetens tyranni. Ge mig upplyst despoti! Även om den upplyste despoten riskerar kasta den kroniskt olydige Radikalpessimisten i kurran. Men vad vet man? Kanske kunde man bli en sådan där rådgivare som viskar i kejsarens öra. En ny erfarenhet. 



torsdag 27 juni 2019

Ingo och solig sommar i en Volvo PV 1957










Exakt sextio år sedan arbetargrabben från Göteborg, Ingemar Johansson, blev världsmästare i tungviktsboxning. Sopade ringen med Floyd Patterson på Yankee Stadium i New York. 

Minns hur mamma ganska tidigt om aftonen, matchen gick sent på natten svensk tid, skickade mig i säng för att sedan väcka mig när det var dags för familjen att slå sig ned vid radion. Lovade hon. Nybakade smörhönor utlovades också. Hennes specialitet. 

Men inte kunde jag sova! Tok heller. Ljus juninatt. Och jag var pirrig av förväntan. I filmen Mitt liv som hund återskapas den oförglömliga natten och folkets jubel över Ingemars seger. 

Men jag höll på Floyd, som jag läst om i SE! Tyckte synd om honom av någon anledning. Mycket troligt att Onkel Toms stuga spökade i bakhuvudet. Pappa köpte mig svarta gymnastikbyxor med gula revärer. Framtill stod det: Floyd. Och jag bar dem under en veckas bilsemester söderut. Med ett stopp i Göteborg. 

För att uppleva Liseberg. Glass utan ransonering till Lars, som pappa alltid kallade mig. Ibland Lars Gösta. Mitt fullständiga förnamn. Vi bodde i ett "rum för resande" i Mölndal. Billigt. 

Tur med Paddan på Göteborgs kanaler. Turen förevigad på fotografi. Jag och mina föräldrar. Min syster och hennes man. Hur fick vi alla plats i PV:n?! Överstiger mitt förstånd. Vi färdades till Brantevik på Österlen i samma bil. Semesterpackning. Takräcke? Minns inte. Säkerhetsbälten? Kanske. 

På registreringsskylten X. Gävleborgs län. 

Brunbrända på fotot. Det måste varit en varm sommar. Svarta som negrer, skrockade farsan som älskade att steka sig i solen. På den tiden kunde man ostraffat säga så. Ingen lättkränkt tryckte på hetsknappen. 

Sextio år förflutit. Obegripligt. Alla på fotot borta. Utom jag. Ingo försvann sedermera in i Alzheimer.

Jag uppsökte hans grav på Östra Kyrkogården i Göteborg förra våren. Han vilar tillsammans med sina föräldrar Jens och Ebba. Anspråkslöst. Står ingenting på stenen om att han var champ.

Farsan amatörboxades som ung, betraktades som lovande. Imponerad av Ingo. Hans 
höger. Tors hammare. Men farsan påstod Ingo hade glaskäke. Vad vet jag,

Inte kan jag prata med farsan om Ingo eller den där sommaren för sextio år sedan. PV:n från 1957 ärvde jag. Rullade en bra bit in på 70-talet. Delad framruta. 

Farsans bruna fajterhandskar ärvdes också. Men någon ringkarriär blev det inte. 

onsdag 26 juni 2019

Perkele! Det är väl bara att snarka, poika!













Tidig morgon i det smukke Vendsyssel. Paradiset på jorden, mand. Klockan ännu inte 0700. Drar upp rullgardinen, plirar ut. Koltrastar och sädesärlor påbörjat sin dagliga jakt efter föda. Hjortar flyr. Glittrande dagg i gräset. Änglahår sa min svärmor om en särskild gräsart, gracil och vanligt förekommande här. 

En skimrande morgon som bara finns i Krøyerland. 

Sträcker trött på mig, sovit illa. Jag kan inte minnas att jag sovit gott en enda natt sedan den där gången, kanske gick jag i andra ring i gymnasiet, nattsömnen plötsligt började krångla. Eller vad det nu var som krånglade. Jag kan inte koppla det till någon påtaglig, yttre omständighet. 

Min pappas leukemi, all oro och ängslan i dess spår, hade ännu inte manifesterat sig. Det inträffade senare. Och sedan varade hans sjukdomsperiod fyra år innan döden befriade honom från plågorna. Den kroppsliga nedbrytningen. Han som varit så vältränad. Gjorde ont tvingas bevittna för oss närstående. 

Livet igenom trasslig sömn. Inget hjälpt. Fysisk aktivitet före sänggåendet. Alkohol. Definitivt inte alkohol. Akademiska avhandlingar på svenska. Insomningstabletter. Mogadon. Men jag  tyckte jag blev så knasig, knasigare, dagen efter. Så det slutade jag med.

Jag stressar inte upp mig. Gör det inte till ett stort problem. Tänker: jag vilar när jag kan. Tar igen vad som nu skall tagas igen. Några minuters slummer på eftermiddagen gör underverk. Mikrosömn. 

Allra bäst lura till framför dumburken. Och jag som i unga dagar tyst svor dyrt och heligt på det:  Aldrig att jag skall sitta framför teven och sova! Som mina föräldrar. Och nu gör jag det. Skönt är det. 

En gång slumrade jag sött i mitt tjänsterum på högskolan. En kollega, öknamn "Honecker" efter en riktigt usel period som chäf, bröt in: - Sitter du och sover?! Moraliserande. Förebrående. Jag ilsket tillbaka: - Vad angår det dig?! Dörren stängdes raskt.

Ska jag söka en yttersta förklaring till sömnsvårigheterna? Med risk för att de blir ett problem, görs till ett sådant. Rädsla för att dö? Rädsla för att somna in? Rädsla för att förlora kontrollen? Sjunka under medvetandets radar? 

Min pappa, alltid utrustad med god nattsömn, brukade yttra på väg till sängkammaren: - Nu ska jag gå och titta in i huvudet. 

Minns en trivsam och rolig arbetskamrat, flintskallig finne som inte kunde öppna munnen utan att en svordom smet ut, från en sommar på Verket när jag råkade berätta om min dåliga sömn för honom vid en kaffepaus under ett förmiddagsskift, efter att han reagerat på att jag gäspade hela tiden: 

- Perkele! Det är väl bara att snarka, poika!

tisdag 25 juni 2019

Integriteten viktigare än karriär och anseende: fallen Wittgenstein och Walser















Legendariska äro Ludwig Wittgensteins vredesutbrott. Ibland magnifika. Kunde ske under en föreläsning på Cambridge när en student försökte visa sig på styva linan. För att imponera, läs: ställa sig in, på föreläsaren. Glöm det! Smicker bet inte.

Eller under ett föredrag av Karl Popper på samma universitet. Inför ett slutet, celebert sällskap. Wittgenstein hytte plötsligt otåligt med eldgaffel mot denne uppburne samhällsfilosof: Du står ju bara och citerar! Har du inga egna tankar?! 

Popper kunde aldrig smälta det försmädliga.

Sant eller inte. Spelar roll. God skröna.

Sant är att Wittgenstein förargade sig på tröga skolbarn när han lämnat elituniversitetet Cambridge för att tjänstgöra som lärare i en byskola i Norge. När skolstyrelsens ordförande, eller vem det nu var, förebrådde honom för att handgripligt givit sig på de små liven: Men de är ju så dumma i huvudet!

Det skulle varit Sverige i dag, det. Ock, ock. Bums anmälan till DO. Skadestånd från skolan. Avsked. Eller obligatorisk närvaro på kurs i värdegrund eller något annat trams. Kanske pedagogik, i en tid när den galna pedagogiksjukan rasar. 

Sant är också att Wittenstein förlorade humöret under sin disputation, som kollegerna i Cambridge, Moore och Russell, maskerat till en tesittning. Man ville smyga på honom den doktorsgrad österrikaren inte var ett dugg intresserad av. Rasande bröt Wittgenstein upp från sittningen, när det gick upp för honom vad som var på gång. 

Alltmedan han grymtade högt att de två i sällskapet, välkända filosofer internationellt, aldrig skulle fatta ett jota av vad han skrev.

Tractatus lär de heller aldrig begripit sig på. Denna enigmatiska text. Var det poesi? Filosofi? En hybrid? Själva kunde de inte åstadkomma något dylikt.

Wittgenstein ägde den integritet som fullständigt saknas, bortsett från att de lirar i en helt annan intellektuell division, hos de flesta så kallade "intellektuella" i Sverige. De säljer sig glatt och villigt. Munkavle på, när så krävs. Maktens papegojor. Rabblande mumbojumbo. 

Jag läser och har förskräckligt svårt att lägga bort Carl Seeligs bok om hans vandringar i Schweiz tillsammans med Robert Walser. Denne författarnas författare. Kafka tillhörde hans beundrare. En bland flera riktigt namnkunniga som höll Walser högt, för att inte säga högst. 

Seelig och Walser samflanerar såsom jag brukar göra med brodern och astrologen Hasse. Alltmedan diverse ämnen avhandlas. Samflanera kan man sannerligen inte göra med vem som helst. En intellektuell gemenskap måste föreligga. 

Den mycket egensinnige Walser, som  spenderade mer än tjugo år på sinnessjukhus när han inte skrev en rad, i besittning av samma integritet som Wittgenstein. Därvidlag jämbördiga. 

En fröjd att ta del av denna lärda vandring i ett betagande landskap. Man roas. Njuter. Jublar. Läs!

Önskar man för egen del besatt mer av integritet. Bakom Radikalpessimisten Ekstrand ett yrkesliv där vredesutbrotten mot korkad överhet och tjattrande handgångare alltför sällan förekommande. Ett krypande för pygméer. 

Min vän Gunnar Adler-Karlsson brukade förmana mig: Om du inte är ekonomiskt oberoende, kan du inte ta bladet från munnen i Sverige. Han visste av egen erfarenhet vad han talade om. Och ekonomiskt oberoende blev ju aldrig Radikalpessimisten. 

Fotnot. Wittgenstein föddes in i en av de rikaste österrikiska familjerna. Men såg nogsamt till så att han inte var ekonomiskt oberoende. Inte hade tllgång till några stora pengar. 

måndag 24 juni 2019

Kanske alla män är lea och dumma?















Jag har alltid haft svårt för Östermalmsbon Alex Schulman. Det är något med hans bild-by-line, hans image. En attityd. Överlägsen. Huvudstadsbubblans instängdhet. Kanske myntets andra sida är osäkerhet. 

Brukar vara så. Sanningen att säga har jag inte läst mycket av honom. Det lilla jag kikat på har inte lockat till att läsa mer.

Men nu tar jag mig an hans bok om hans mormor och morfar. Karin och Sven Stolpe. Den förras affär med Olof Lagercrantz framkallade ett livslångt, glödgande hat från maken gentemot mannen som sedermera, i rollen som chefredaktör på Dagens Nonsens, jollade runt i fluga och Mao-kostym. 

Ett sexuellt attentat, morrade den förorättade maken - med ordet i sin makt. Hatet svalnade aldrig. Så fort han fick chansen skar han med sina ord Lagercrantz i strimlor. Hatet var ömsesidigt.

Språket i Schulmans bok slarvigt på sina ställen. "Leverera" på en sida. Usch. Det stör. Okunnigheten. Generationstypisk. Boken genrebestäms som roman. När ord och känslor läggs, kanske borde man skriva projiceras, in i den dyrkade, för att inte säga idealiserade mormodern tenderar det mot pigroman. 

Svens utfall mot Karin, hur orden hårt och hjärtlöst faller, hittar Schulman för det mesta på. Den stackars läsaren blir smått förvirrad. Tror det är dokumentärt, låter så. Men icke. Schulman fabulerar. Skickligt? Kanske. Åtminstone fantasifullt.

Den hypermaniskt produktive Stolpe framställs som en veritabel djävul. Tyrann. Självcentrerad narcissist. Lynnig och lömsk. Vardagsgrym. Karin lever, enligt Schulman, i ständig skräck för mannen och hans koleriska impulsivitet. 

Han har lovat skjuta henne om hon är otrogen. Fördömer att hon var ”oren” när de gifte sig. Har satt tömmar på henne. Allt enligt Schulman som i hastigheten förbiser eller nedtonar det relationistiska perspektiv som familjeterapeuter månar om. It takes two to tango.

Varför fann hon sig? Stannade kvar? Vågade inte annat? Frågor utan givna svar. Om man inte spekulerar. Läser in. Fabulerar som Schulman.

Roman eller icke. Behöver jag veta detta om Stolpe som barnbarnet finner angeläget att offentliggöra? Allt detta privata, osympatiska och fula. Om än kvarstannande i brev som lämnat byrålåda och försegling. 

Schulman “forskar”, säger han. Nej, du drar fram i ljuset. Avslöjar. Fingerar. Drar på. Anklagar. Men inte på den nivå där Stolpe höll till retoriskt.

Jämfört med den i den eländiga samtida offentligheten saknade furien Stolpe framstår barnbarnet som en mes. Undrar hur Stolpe skulle recenserat boken. Denna ensidiga partsinlaga. Detta ställningstagande, Stolpe som syndabock, rent ut sagt för djävlig. Bosch! skulle han ha sagt. Trams!

Boken skriver Schulman för att han misstänker att han ärvt svårförklarlig vrede från sin morfar (därför behöver demonisera honom?). Han är dum mot hustru och barn. Le och dum. I ambitionen att försöka förstå sig själv och sin upprepade tarvlighet känns boken faktiskt angelägen. Skapar identifikation. 

Jag känner igen mig själv från förr. Le och dum mot de närmaste. Utan att, medan det pågick, fatta varför. Kanske är alla män lea och dumma mot hustru och barn? Om än inte talibaner, som knasfeministerna påstår.

Om Schulman genetiskt ärvt vreden, och postumt kan rikta, om än besynnerliga, förebråelser mot morfadern, har han inte ärvt dennes grandiositet. Han står i skuggan av Sven.

Bok: Alex Schulman, Bränn alla mina brev, Bookmark Förlag

lördag 22 juni 2019

Den nödvändiga olydnaden när chäfen lider av Napoleonkomplex











22 juni 1941. Startskottet för Operation Barbarossa. Det vansinniga tyska fälttåget österut. 

Har man läst Hitlers kelgris Albert Speer, samt fångat vad andra runt den icke-lyssnande Führern tänkte om denna galenskapsmarsch riktad mot huvudfienden Sovjetunionen, och om man bortser från efterhandskonstruktioner och tillrättalägganden, vet man att det fanns kritiska uppfattningar högt upp i statsledningen om detta projekt. 

Även bland generaler, erfarna yrkesmilitärer, inom Wehrmacht. Men: ingen sa någonting.

Ofattbart lidande. Så ofantligt många döda. Militärer och civila. Etnisk rensning och människoslakt. Förödelse och bränd jord. Stalingrad.

Operation Barbarossa, ett av de värsta historiska exemplen på lydnadens höga pris. I detta fall oerhört högt.

Kanske Tredje Riket i sig betingade det allra högsta priset för tigande, underkastelse och lydnad. Ett talande case om vad vi arma människor förmår göra - ännu mer icke. Var fanns civilkuraget? Modet? Beredskapen att offra sig? Bara hos några få, som vi vet. 

Jag läser om den nystartade Myndigheten för arbetsmiljökunskap i Gäfle. (https://www.gd.se/artikel/gavle-kommun/gavlebaserade-myndigheten-inom-arbetsmiljo-i-blasvader-personal-vittnar-om-sveriges-samsta-arbetsmiljo) När jag hörde talas om den första gången, trodde jag att det var ett skämt.

Det är ju sannerligen inte mer kunskap vi behöver! Vi vet redan det vi behöver veta om vad som skapar en god arbetsmiljö. Ett ledarskap värt namnet. Och, när det behövs, olydiga medarbetare. Ingen mer teori eller ideologi - praktik!

När jag förstod att till generaldirektör för myndigheten hade utnämnts en obehaglig liten jeppe, expert på management by fear, från Högskolan i Gävle, en figur jag väl känner till, anade jag att det inte skulle dröja länge innan arbetsplatsen blivit ett helvete för medarbetarna. En tidsfråga.

Och så blev det. Varifrån togs referenserna på karln? Hur i hela friden kunde han komma på fråga och rekryteras? 

Nu har medarbetarna, inklusive skyddsombud, vänt sig till ansvarigt departement, ytterst Ylva Johansson, en annan obehaglig figur, med en alarmerande skrivelse om vad de kallar Sveriges sämsta arbetsmiljö. En myndighet som har till uppgift att definiera friskfaktorer bakom en god arbetsmiljö. Frestande hånskratta åt eländet.

Jag noterar att inte alla på myndigheten skrivit under. De misstänker väl att den där 
tvärhandshöge figuren till chäf, med ett svårt Napoleonkomplex, kommer att studera listan för att straffa de kritiska och belöna hjonen. 

Maria Modig skrev för ett antal år sedan en bra bok med titeln Den nödvändiga olydnaden. Jo, nog är den nödvändig, det skall gudarna veta. Men var finns den på svenska arbetsplatser och annorstädes?

Att medarbetarna på arbetsmiljömyndigheten, framförallt de kvinnliga när fick höra att de var tjocka samt borde klä sig i kjol och högklackat (vart tog metoo vägen?) inte bara hivade ut Napoleon i Gäfle tyder på att den nödvändiga olydnaden saknades. Jag sätter den högt bland friskfaktorerna.

Bild: Wikipedia / David-Jacques-Louis




fredag 21 juni 2019

Patti Smith och sedan pilsnabbt förbi Katrineholm!















Mot Göteborg för att ta Stena Jutlandica över till Frederikshavn. Varför lämna Krøyerland? Kan man ju med fog undra. Denna gång för en snabbtur till ett Stockholm jag för det mesta undviker.

Jungfruturen med MTR Express som jag hört andra tala varmt om. Med all rätt, ingen överdrift! Utmärkt operatör, på min ära. Billigt är det. Man behöver heller inte hålla reda på och visa biljetten! Fräscha,  röda tåg som skänker ett modernt intryck. Till skillnad från SJ punktliga. Lägg till att du färdas anmärkningsvärt bekvämt. Rymligt. 

De där sardinburkarna man plågar sig med på Skammens Järnvägar väljer man, inte minst utrustad med långa ben som Skriftställaren, förstås bort så fort man bara kan. MTR äger. Släng dig i väggen, SJ!

Konsert med Patti Smith och tremannaband på Waterfront. I sällskap med yngsta dottern som givit farsgubben biljetten i julklapp. Första gången jag hör Patti live. Hon är en mäktig upplevelse. Wow. Kraftfull med schwung. Man dras med, omöjligt stå emot den hänryckande vågen som sköljer över och tar en med.

People are power. We want change and we want it now! Ett anarkistiskt, uppfordrande budskap i 60-talets anda. Den blandade, åtskilliga kunde åldersmässigt vara Pattis barnbarn, publiken jublar, ställer sig upp, viftar med armarna, förlöst och lycklig.

Något stel i kroppen är förvisso den mångsidiga konstnären på sitt 73:e. Viss handräckning erfordras on och off stage. Men hon kommer loss. Liksom publiken - och som den kommer loss! Hänryckning, som sagt. En hel del mogna damer. Långt hår. Patti look alike.

När paradnumret Because the Night framförs med emfas, har den någonsin gjorts bättre live?, så kokar Waterfront nästan över. Jag visste inte att den var skriven till hennes framlidne man Fred. På scenen finns hans och Pattis son. Styv gitarrist.

Författaren Patti Smith tycker jag mycket om. Hennes personliga stil. Hon flanerar. Skriver på kaféer. Tillbakalutad och avslappnad. Plitandet som livsstil. Så som jag själv vill ha det.

Och så är hon serienörd! Bara en sådan sak. Värre än upphovsmannen till dessa rader. Fatta! På turné (hon har skrivit någonstans att turnerar gör hon när hon plötsligt upptäcker att kontot är svältfött och behöver fyllas på), efter avslutad konsert, är det inte klackarna i taket som gäller. Ingen hojt. Ingen rock´n´roll, om man säger så.

Direkt till hotellrummet efter sista inropningen. På med mysbyxor. En kopp te och så en 
tv-serie. Engelska serier en given favorit. Frost. Tvärviggen till kriminalare. Hon har faktiskt haft en biroll i en amerikansk tv-serie. Glömt vilken.

Att efter Waterfront  bo på hotell Lord Nelson i Gamla stan är en höjdare rakt igenom! Personal som får en att känna sig som mer än en gäst och vilja slippa checka ut. Trånga medeltida gränder, nära till grannhuset. Man kan räcka ut våfflan och säga god dag till grannen. Trivsamt, jag säger bara: trivsamt! 

Nå, nu vill jag komma åter till mitt älskade Krøyerland. Katrineholm svischar vi pilsnabbt förbi. 

En bit kvar till Lilla London således. Letar fram Alex Schulmans Bränn alla mina brev. Skriver om den endera dagen. 

Fotnot. Patti Smith har tilldelats Joe Hill-priset. Rätt!

tisdag 18 juni 2019

Radikalpessimisten på rödvit mark










Genom åren har epiteten, snarare stämplarna, skiftat. Dylika drar man på sig alldenstund man inte nöjer sig med att vara ett anonymt grässtrå bland alla andra: ”negativ”, ”deprimerad”, "mår inte bra", ”kritisk”. 

Det sistnämnda urhasplat från en av dessa fullkomligt onödiga typer som leker chäfer. Dessa "icke-människor", för att citera den persiske poeten. 

Håhåjaja.

Min vän Lars Ragnar, en pennans man och överlägsen de flesta dylika,, benämnde mig radikalpessimist. Jag kan inte förstå det som något annat än en hedersbetygelse. I mina ögon är det fint att vara radikalpessimist! Man befinner sig i celebert sällskap: Schopenhauer, Nietzsche, Ågust, Thomas Bernhard och grabbarna. 

En det becksvartas och dysterhetens individualistiska aristokrati.

Som inga illusioner eller maktens infama lögner biter på. Grabbar som inte viker undan. Inga mesar. Raka motsatsen till flockdjursbeteende och medelmåtteri. Utmärkande för gänget dessutom att de är utmärkta stilister. Svärtan slipar stilen. Optimism och snällhet tuktar. 

Kanske  har jag alltid varit radikalpessimist. Förr kallade jag mig katastrofteoretiker. Korta stunder glad. Till och med sprallig. Men runt hörnet väntade, det visste jag. Och det var bara en tidsfråga. Olyckan. Katastrofen. Undergången. Sjukdomen. Utan pardon.

Just nu, på den rödvita sidan om vattnet, känner jag mig mer som en klarsynt realist än en radikalpessimist. När jag på avstånd betraktar fosterlandet. Och jämför. Kanske är jag radikalrealist. Om sådana finnes. Kompromisslöst observant. 

I Danmark varnas så fort man hinner för en svensk samhällsförsämring. Sverige, med tygellös invandring och dödsskjutningar, hålls fram som ett avskräckande exempel. Med all rätt. Vad finns att invända för den som har ögon att se med?

Den bisarre Löfven står på Järvafältet och bluddrar om att orättvisorna måste bekämpas. Samtidigt som hans arvode kraftigt höjs och eländet fortsätter. Sure. I praktiken bekämpar han ingenting. Landet förfaller under hans styre. Jag menar brist på styre.

Önskar jag kunde stanna här, där jag kan andas. På håll följa den arma, sjunkande skutan. Ännu bättre: vända den ryggen. Vila i min radikalpessimism. Umgås med mina döda valfrändskaper.

Bild: Fosterlandets kust sedd dagtid från den danska sidan


måndag 17 juni 2019

En tysk är en humanist, om så nazidoktor










"Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag." Fred Åkerströms basröst till den sinnliga texten. Min mors dödsdag, 17 juni. Trettiotre år har gått. Ofattbart. 

Tidigt uppvaknande med något förhöjd temp. Ofrihetsskapande med dessa dagliga temperaturmätningar, jag påverkas till humöret. Men nödvändigt hålla ett öga på kroppstemperaturen.

Före morgonkaffe och ymer med hallon och jordgubbar stavgång. Mobilen påslagen för att mäta antalet steg. Gräset glittrar. Småfåglar kvittrar. Fasaner låter. Hjortar flyr skyggt. I skyn skriande måsar. Inga örnar som majestätiskt kretsar högt däruppe. 

I fjärran ljudet från Vesterhavet som varje sommar tycks krypa allt närmare.

Dasein. Heideggers uttryck för att existera. Vara här, översätter jag det med. Jag har svårt att vara här, det vill säga så starkt närvarande i det omedelbara och tätt omgivande som jag skulle önska. Tankar och associationer smyger sig in i medvetandet. Alltid varit så.

Började i går kväll se den omdiskuterade tyska serien Charité i krig. Charité, sjukhus i Östberlin. Läste om den mycket uppmärksammade serien när jag vistades i Berlin förliden april. Vågade inte hoppas på att den skulle visas i Sverige. Men nu på Netflix.

Vi ser tre femtio minuters långa avsnitt på raken. Man fångas, sitter som trollbunden. Klaustrofobin i det totalitära systemet. Angivarna. Medlöparna. Serien skickligt gjord.

Bröderna Bonhoeffer förekommer. von Stauffenberg. Magda Goebbels. Det experimenteras med handikappade barn som definierats som mindervärdiga. Utförs barmhärtighetsmord. Nazidoktorer hyllar Führern. Sådana som efter kriget hamnade i det som blev DDR. Dekorerades. Goethe och Schiller kunde de citera utantill. En borgerlig tysk är en bildad humanist. 

Men i Tredje Riket hette det: En riktig tysk är ingen intellektuell. 

Nazisters övervintrande utan att straffas, både i väst och öst, drev på 60-talets studentrörelse som utvecklades till utomparlamentariska grupper och militanta stadsgerillor. Våldets allians med tysk historia, ett pågående förhållande.

Året är 1943. Tyskland har i princip redan förlorat kriget. De allierades bombplan släpper sin dödande last över Berlin. Sirenerna tjuter. Människorna flyr ned i skyddsrummen. Den store, snarare misslyckade Ledaren utmärker sig genom sin frånvaro. 

Men lojalitetens band är starka. In i det sista. Att ifrågasätta den slutgiltiga segern? Defaitism. Straffas med döden. 

Krøyerland bleknar. Tv-serien har bitit sig fast, kastar långa skuggor. Jag längtar efter att få se de resterande tre avsnitten. Det blir i kväll. 

Förbannar att jag förlorat så mycket kraft under våren.