"Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag." Fred Åkerströms basröst till den sinnliga texten. Min mors dödsdag, 17 juni. Trettiotre år har gått. Ofattbart.
Tidigt uppvaknande med något förhöjd temp. Ofrihetsskapande med dessa dagliga temperaturmätningar, jag påverkas till humöret. Men nödvändigt hålla ett öga på kroppstemperaturen.
Före morgonkaffe och ymer med hallon och jordgubbar stavgång. Mobilen påslagen för att mäta antalet steg. Gräset glittrar. Småfåglar kvittrar. Fasaner låter. Hjortar flyr skyggt. I skyn skriande måsar. Inga örnar som majestätiskt kretsar högt däruppe.
I fjärran ljudet från Vesterhavet som varje sommar tycks krypa allt närmare.
Dasein. Heideggers uttryck för att existera. Vara här, översätter jag det med. Jag har svårt att vara här, det vill säga så starkt närvarande i det omedelbara och tätt omgivande som jag skulle önska. Tankar och associationer smyger sig in i medvetandet. Alltid varit så.
Började i går kväll se den omdiskuterade tyska serien Charité i krig. Charité, sjukhus i Östberlin. Läste om den mycket uppmärksammade serien när jag vistades i Berlin förliden april. Vågade inte hoppas på att den skulle visas i Sverige. Men nu på Netflix.
Vi ser tre femtio minuters långa avsnitt på raken. Man fångas, sitter som trollbunden. Klaustrofobin i det totalitära systemet. Angivarna. Medlöparna. Serien skickligt gjord.
Bröderna Bonhoeffer förekommer. von Stauffenberg. Magda Goebbels. Det experimenteras med handikappade barn som definierats som mindervärdiga. Utförs barmhärtighetsmord. Nazidoktorer hyllar Führern. Sådana som efter kriget hamnade i det som blev DDR. Dekorerades. Goethe och Schiller kunde de citera utantill. En borgerlig tysk är en bildad humanist.
Men i Tredje Riket hette det: En riktig tysk är ingen intellektuell.
Nazisters övervintrande utan att straffas, både i väst och öst, drev på 60-talets studentrörelse som utvecklades till utomparlamentariska grupper och militanta stadsgerillor. Våldets allians med tysk historia, ett pågående förhållande.
Året är 1943. Tyskland har i princip redan förlorat kriget. De allierades bombplan släpper sin dödande last över Berlin. Sirenerna tjuter. Människorna flyr ned i skyddsrummen. Den store, snarare misslyckade Ledaren utmärker sig genom sin frånvaro.
Men lojalitetens band är starka. In i det sista. Att ifrågasätta den slutgiltiga segern? Defaitism. Straffas med döden.
Krøyerland bleknar. Tv-serien har bitit sig fast, kastar långa skuggor. Jag längtar efter att få se de resterande tre avsnitten. Det blir i kväll.
Förbannar att jag förlorat så mycket kraft under våren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar