Ännu en politisk broiler kliver ogenerat fram i offentlighetens rampljus. Denna gång det rödvita. Mette Frederiksen från Aalborg, socialdemokrat. Ny statsminister i Danmark efter den kortvuxne tjockisen jag redan glömt namnet på. Tydligen den yngsta statsministern någonsin i Danmark.
Vad det nu säger. Betänk bara den vandrande katastrofen Mona "Det är sexigt betala skatt" Sahlin.
Frederiksen måste göra som S-kompisen i Sverige, Cynikern Löfven som ger blanka fan i hur vanligt folk och fattigpensionärer har det för att i stället glänsa tillsammans med Spotifygrundare och andra celebriteter, rejält kohandla för att få till ett regeringsunderlag.
SF och Radikale Venstre skaffar sig inflytande. Och genast, som i Sverige med de ansvarslösa miljöpartisterna på framskjuten position, börjar det talas om en mildring av den fram till nu barska, danska migrationspolitiken. Helt nödvändigt barsk, skall tillfogas.
Där Danmark borde varit ett föredöme för det i stället häpnadsväckande slappa öppna edra hjärtan-Sverige. Nyligen bestämdes att vi skall öppna ännu mer. Galenskap! Ren och skär galenskap,
Bara ryktet om en mildring sänder blixtsnabbt ut välkomstsignaler i världen: Ni kan även komma till Danmark. Åtminstone ett tag, innan ni drar vidare till (S)chlaraffenland. Där bidragen ymnigt växer på träd och bara är att plocka. Utan att det krävs något av dig. Arbeta. Lära dig svenska. Uppföra dig. Respektera gällande normer och värderingar.
Är jag infam? Skulle inte tro det.
Medan vi spiser och jag väntar på mitt favoritprogram nummer ett i dansk teve, Antikduellen (ända sedan jag läste nationalekonomi i Upsala har jag varit fascinerad av prissättning, alltid förfäktat att priset är resultatet av en förhandling, därför prutar jag också alltid och ger mig inte), svischar broilern Frederiksen förbi i rutan. Visar alla tänderna i ett segerrusigt grin.
Nu är hon het, jäntan från Aarhus. Intervju på intervju. Okritiska, lismande Mats Knutsson-journalister svärmar runt henne. Det är som i Borgen. Den fenomenala danska serien om parlamentarismens förfall till skådespeleri och åskådardemokrati.
Politiker och maktvänliga medier i symbios. Väljarna - lunkande, självförtryckande tamboskap att dra vid näsan med fagra men tomma löften.
Därför röstar jag heller inte. Legitimera denna absurda fars? Aldrig i livet! Till skillnad från mitt sönderfallande fosterland drar jag gränser.
Bort med medelmåttighetens tyranni. Ge mig upplyst despoti! Även om den upplyste despoten riskerar kasta den kroniskt olydige Radikalpessimisten i kurran. Men vad vet man? Kanske kunde man bli en sådan där rådgivare som viskar i kejsarens öra. En ny erfarenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar