Livets känsla

Var före varje avsked,
som vore det bakom dig
Som den vinter som just går.
Ty bland vintrar finnes en så ändlös vinter
att ditt hjärta, om det övervintrar den, 
                                                              kan allting överstå


Ovanstående rader vill jag ha i min dödsannons. Men det brådskar inte, om man säger så. Den eviga sömnen kan vänta ett tag till. Någonstans, glömt var, har jag tecknat ned raderna för mina efterlevande att se och beakta.

Rainer Maria Rilke, Sonetterna till Orfeus (i suverän tolkning av Lars Gustafsson). Den store 1900-talspoeten tog alla som lider av vardagsleda i kragen genom att beskt säga, att om du har tråkigt, är det för att du är en för skral poet på att framkalla det vardagliga livets mysterium och under. 

En vardagens poesi. Osökt tänker jag Walt Whitman, han var skicklig på det. Skrev enkelt men bra. Om jag förstått det rätt har han en epigon i Ulf Lundell, den senare utan Whitmans poetiska begåvning. 

Eller varför inte en av mina verkliga favoriter: Pentti Saarikoski. 

Jag har alltid haft förskräckligt svårt att leva vardagsliv. Det började tidigt. Under uppväxten i brukssamhället, i skuggan av det aldrig tystnande Verket. Strävsamheten. Det inrutade. Alternativlöshetens själsliga fängelse. 

Det uppbrott som ställts in. Människors liv som bara gick. I de insomnades ansikten: - Det var det, det. 

Bara att stämpla ut en sista gång och så är det klart, så som man efter varje skift stämplade ut från den långsamt livsförintande fabriken. 

I många år tog jag hjälp, trodde jag eller så gjorde jag det inte, av Bacchus. Denne svajige följeslagare. Som lämnar en med svårhanterliga konsekvenser. Andra människor görs illa. 

Det har blivit bättre. Jag har blivit bättre på att leva vardagsliv. Framkalla en vardagens poesi. Starkt kopplat till sjukdom, icke minst under denna besvärliga vår, som färgsatt vardagarna i riktning mot vara rädd om dem. Ta vara på dem. Vårda. Ett liv har vi, ett enda. Det får inte bara gå.

Men jag älskar när det inte är vardag! Födelsedagar. Och andra bortom vardagens till synes ofrånkomliga rutiner. När det finns något att fira. Utan att Bacchus därför behöver sitta med vid bordet. Livet är en fest som di där från Göteborg sjunger. 

I sommar är tanken att skriva klart boken med arbetsnamnet Livets känsla. En antites till boken Döden som kom förra året. Det skall ske i det varje sommar hyrda blå husets annex. Nära Vesterhavet. I det skimrande Vendsyssel i Nordjylland. 

Drygt tre mil bort vilar Søren Krøyer som kanske bättre än någon annan fångat det magiska ljuset över trakten. Också han en som hade svårt att leva vardagsliv, diagnostiserades av en psykiater med melankoli. Men inte enbart en festprisse som många tror. En mycket flitig och disciplinerad konstnär.