onsdag 5 juni 2019

Det gör mig så ont









Sommaren står för dörren. Eller är redan här. Semestertider med roliga resor och utflykter. Dock inte för alla.

Jag läser ett reportage om fattiga barn i Sverige. Man kunde gråta för mindre. Föräldrar som har svårt att få ihop till mat på bordet eller till kläder. Inga missbrukarfamiljer, nota bene. Fattiga genom den cyniska politik som förs i Löfvenland. Och jag kan bara ana mig till hur det känns att neka sina barn det dessa ser andra barn få. Den psykologiska förnedringen. 

Cynism och likgiltighet icke minst från de socialdemokrater som förr, åtminstone retoriskt, satte en ära i att förespråka fördelningspolitik,  jämlikhet och solidaritet. Nu som bortblåst med vinden. 

Man ska inte ställa grupp mot grupp, heter det uppfordrande i den officiella retoriken som upprätthåller den officiella lögnen. Men det är ju exakt det politikerna i Löfvenland gör! Miljarder till gruppen afghanska unga män som illegalt vistas i landet. Då finns det pengar, ta mig tusan.  Men inte till behövande, svenska barn. Glöm dem! 

Förtur till bostäder. Det till och med byggs bostäder reserverade enkom för migranter. Vad säger kommunallagen om detta? Vad med likabehandling och rättssäkerhet? Vad med alla hemlösa svenskar? (Över 30 000.) Alla som inte har råd?

Jag har kompisar vars vuxna barn inte kan flytta hemifrån. Familjen har inte de pengar som krävs på en sjuk bostadsmarknad, i detta fall Stockholm. Bostad som en social rättighet - glöm det! 

Ute på stan i Gefle kan jag inte låta bli att notera migranter från Nordafrika och annorstädes med sprillans nya, svindyra Emmaljunga-barnvagnar och märkeskläder. Nya Iphones. Vad med ursprungsbefolkningen, vad måste den nöja sig med? Även de som arbetar och gör rätt för sig. Och som ofrivilligt försörjer andra. 

Kalla mig rasist och främlingsfientlig, om du vill. Äh. Jag är ju inte blind inför verkligheten. Och tiger gör jag inte.

Varje månad skänker jag pengar till Frälsningsarmén. Det är en självklarhet för mig. Och jag har gjort så i många år. Men det skulle inte behöva vara så: allmosor. Det känns inte hundra procent bra. 

Någon inflytande över vart mina skattepengar går har jag inte - och vad jag skulle vilja att de användes till. Åtskilliga skillingar förslösas på tok och meningslösheter, "genusprojekt" och liknande. Liksom till flyktingar som enligt FN:s definition inte är några, om det inte sätts ut ett "ekonomiska" framför. 

Så mycket vet jag. Och jag vet ännu mer till vad eller vem skattepengar inte går.

I Stockholm, även på andra platser, gör Stadsmissionen - heder åt dem! - sitt bästa för fattiga barn och behövande familjer. Det gör så ont att läsa om hur de har det. Och deras situation är ju egentligen så förbannat onödig

En annan, solidarisk och human, politik skulle snabbt innebära att de utsatta får det bättre. Men så blir det inte. För de fattiga svenskarna öppnas inga hjärtan. Glöm dem!

Löfven och kompani, skäms! Men det vet jag att dessa osolidariska, självberikande cyniker inte gör. 

Swishnummer till Frälsningsarmén: 123 900 48 05
Swishnummer till Stockholms Stadsmission: 9003518

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar