Ni behöver inte tro mig!

Helst stannar jag hemma på holmen vid sidan om världen och amatörfilosoferar under skyarna. Att kliva runt bland slocknade själar med tomma ögon i butiker i Gefle city, Åhléns och andra plastiga konsumtionstempel, är att förlora sig i uppgivenhet och misströstan. 

Alla dessa förslavade och tillknycklade bekommer mig illa att se. På tungan "inlärd hjälplöshet". Jag är medveten om att begreppet kan klinga nedlåtande. Men jag använder det tolkande och beskrivande, utan alla moraliserande, fördömande anspråk. (Upphovsman: Martin Seeligman.) 

Enkelt uttryckt: vi håller tillbaka, omyndigförklarar varandra. Fabrikstyranniets lydiga barn. En barndom som förblir.

Fullt med allsköns julprylar, en hel del Made in China. Tack och lov ännu inte utlagd tortyrmusik med Adolfsson och Falk, Triad och allt vad plågoandarna heter. Och som alltid får mig att tänka: vad är det egentligen för fel på kinesisk dropptortyr? 

Minns i november, månadens sista dag, den ljuva september. Nå. Julhandeln, hysterin, är sedan ett bra tag igångsparkad. Kollektiv köppsykos stimuleras, nödvändigt med nyanställningar samtidigt hos kronofogden. Alltfler panka undersåtar.

Glömmer aldrig, om än inte det exakta året, en julskyltning i Flensburg. Men då snackar vi Tyskland och riktiga grejer. Det jag möts av i Gefle verkar, vad skall jag säga, mest pliktskyldigt. Ingen större glädje eller entusiasm bakom. Kanske en kollektiv året runt-känsla.

Något eller någon har lagt sordi, stulit löken från laxen. "Inflationen" som spökar? Kriget? Putin? "Elkrisen?" SD? Välj själv. Men inte är det som vanligt. Försök inte inbilla mig det. 

Jag minns år då sinnesstämningen lättades markant av att det lackade mot jul. Jag tyckte om att knalla runt i butikerna. Helst kvista ned till Berlin, omslutas av kvalificerad julskyltning. Doften av Glühwein och rostade kastanjer utmed Unter den Linden. Stämning!

Som att flyttas in i Barndom i Berlin av Walter Benjamin. Vem har - på rak arm - skrivit innerligare om Berlin, fångat dess själ, än Benjamin som nazisterna tvingade i landsflykt?  (https://www.adlibris.com/se/bok/barndom-i-berlin-kring-1900-9789197905787) 

Förutom David Bowie - berlinare föds man inte till, det blir man - i Where are we now?  Den som inte ryser  och får ståpäls av att höra denna ljuvliga, nostalgiska kärleksförklaring till Bowies Berlin är redan jordgubbe. (https://www.youtube.com/watch?v=QWtsV50_-p4)

Nog ser jag fram emot, det sticker jag inte under stol med, att första december återknyta kontakten med skrothandlare Albert Karlsson, sonen Herbert och hästen Herkules på Skolgatan 15 i Göteborgs Haga. Tradition sedan långt tillbaka. Ett måste. Jag räknar ner.

Gudskelov finns de på Öppet arkiv hos SVT.

Njutningen i att förflyttas tillbaka till det levande Haga, befolkat av kreativa men även vinddrivna existenser, som jag hann uppleva innan det gentrifierades och ockuperades av folk med flis i "bostadskarriärer". Fy fan, förlåt min franska, för "samhällsutvecklingen"! 

Stenöken numera, atmosfär och trivsel borta med spekulationsvurmen. Det Haga jag upplevde finns inte mer. Har sällat sig till gentrifieringens offer i stil med Stockholms Söder, Prenzlauer Berg i Berlin och Köpenhamns Vesterbro. 

Nå, vilken europeisk stad kan konkurrera i juletid med mångas älskade Berlin? "Ni behöver inte tro mig", som Persbrandt väser fram i den fåniga reklamen för 365bet. Jag lånar formuleringens andemening. Åk till Berlin och se själv!

PS. Säg den julefrid som varar. I ett obevakat, fort gick det, ögonblick när jag råkade titta bort, det vill säga i min mobil, stals min tämligen nya laptop. Detta skrivs på en äldre modell, flera tangenter saknas. Morr!

Foto på Unter den Linden: (c) tyskland.nu

Men vad är det karln säger!

Hur skall fenomenet förstås, ringas in? Det är ju inte fråga om direkta osanningar, "fake news" säger man nuförtiden, och som fick härdade journalister att mitt under en presskonferens i Vita huset spontant utbrista: - Men ni sitter ju och hittar på, mr President! 

Bekymrade inte forne B-skådespelaren Ronald Reagan det minsta: - Mina väljare vet vart jag vill komma.

På en högskola norrut hade jag en rektor som uttryckte sig fullkomligt obegripligt. Kastade in ett och annat modeord eller en anglicism att krydda soppan med. En kollega spelade en gång under ett personalmöte i smyg in svadan och transkriberade den ordagrant rakt av.

Det var i skrift ännu mer obegripligt, omöjligt att bringa någon som helst reda i ordmassan. Jag tänkte tyst: är det, efter att ha gått managementkurs, en "modern" ledningsstrategi han tillämpar? Vi underställda skall sväva i ovisshet om vad han planerar.

På en högskola söderut fanns under samma tak som undertecknad en forskningssekreterare  som lät  likadan som rektorn. Drapa på drapa utstöttes som i bokstavlig mening var komplett obegriplig. Det enda vi kunde göra var att hjälplöst skaka på huvudet åt den verbala gröten.

I SVT 26 november hör jag Johan Pehrson intervjuas efter att officiellt ha valts till ny partiordförande. Partiet är splittrat i synen på samarbetet med SD. Inte blev det bättre efter Pehrsons hätska utfall mot SD inför partikamrater i Sandviken. 

Vad tycker han egentligen? Att vara liberal är att vara kluven, som företrädaren på partiledarposten, Gunnar Helén, sa?

Jag lyssnar med spetsade öron till vad han säger i intervjun, försöker verkligen begripa. Men det är omöjligt. Jag kommer genast att tänka på de ovan anförda exemplen på - ja, vad?

Vad de tre personerna har gemensamt är att de, medvetet må jag antaga, uttrycker sig på ett sådant sätt att det inte går att nagla fast dem vid någon ståndpunkt. 

De glider undan, gömmer sig bakom ordkaskaderna, gör det svårt att förhålla sig för den som lyssnar. Mumbojumbo? Bludder? Pladder? Nja. Värre än så, min misstanke. 

Pehrson strävar inte efter att vara tydlig. Beträffande SD säger han en sak, sedan en annan. Strävar inte efter att kommunicera så att ett samtal kan uppstå. Jag finner inga klara argument att bemöta, det är hit och dit - som att brottas med en inoljad. 

Och en sådan samtalssaboterare är inte bara partiledare, han är statsråd. Med skolan som hjärtefråga.

Samtidigt som jag skriver detta får jag veta - känns som ett tecken mot bakgrund av de icke-kommunicerande - att Hans Magnus Enzensberger, vän med Lars Gustafsson och en av mina husgudar, är död. Han som efter nazismens antiintellektuella mörker spred stilistiskt ljus. 

En bärare av den kommunikativa redlighet som var landsmannen Jürgen Habermas ideal, enligt honom en demokratins grundsten. Förvisso inte genomsyrande den verbala praktik Pehrson och andra utövar.

Bild: (c) Deposit.Photos

"Dom heter ofta något konstigt"

Nu tjötas det i statsmedierna om att Johan Pehrson tagit bladet från munnen och öppet talat illa om samarbetspartnern SD inför partikamrater från Sandviken. Inte intresserar det mig särskilt mycket. 

Men man kan ju undra om han i sin enfald trodde att han talade för obrottsligt lojala kumpaner som kniper i alla väder. Icke minst i kontakten med skandalhungrig press.

Eller sa ha det han egentligen tycker - i ett vad han trodde obevakat ögonblick långt från huvudstaden? Ingen tunga som slant. Eller var det ett listigt, dubbelsidigt drag från rådgivarna: håll SD-kritikerna inom partiet lugna samtidigt som Tidö-avtalet gäller. Var kluven!

Inte vet jag, men inte blir jag klokare av att lyssna på den där Pehrson. Någon stor talare eller god retoriker är han inte. Stapplar sig verbalt fram, krånglar in sig, kläcker ur sig plattityder. Älskar säga "sött och salt" om förhandlingar. Låter som en godispåse.

"Liberalerna" kallar de sig numera. "Folkpartiet", säger jag. 

I Sandviken var alla, ja nästan, socialdemokrater. Läraren i historia på gymnasiet, utrustad med punschnäsa och fluga som skrattande inför oss elever kallade socialdemokratiske handelsminister Lange "fula gubben", var höger. 

Jag tog illa vid mig, men sprang inte kränkt, som var och varannan är nuförtiden, till rektorn och anmälde honom. Sa dock inget till mamma. Bäst så. Hon satt i styrelsen för Hem och Skola. 

Folkpartist var någon enstaka lärare. Eller egen företagare. Ej sprungna ur de kollektivanställdas led.

"Dom heter ofta något konstigt", visste min mamma, en socialdemokratins dotter. "Det är nog taget." Hur kunde man bara vara något annat än socialdemokrat? Obegripligt i hennes röda ögon.

När min syster kom hem med en käresta som läste Expressen fick mamma nästan spader. Det gjorde man bara inte. Och när jag började medverka på kultursidan i Gefle Dagblad var det inte populärt. Svika Arbetarbladet! Och Rörelsen.

Samarbeta med en redaktör som var oorganiserad! Vad hade hänt med sonen! Var det Uppsala och universitetet som satt griller i skallen på honom? Bäst om han stannat hemma på bruket.

Nå, den där surrkusen Pehrson ger jag inte mycket för. Folkpartist eller icke. 

Bild: (c) Markus Oscarsson

"Dom kan ju inte mer än slå ihjäl mig"

Första gången jag hörde talas om den fruktansvärda, obotliga sjukdomen ALS var när folkkära SVT-journalisten Ulla-Carin Lindquist drabbats. Utan skygglappar öppet framträdde och berättade. Det gjordes ett tv-program. 

Otäckt i bild bevittna hur långt sjukdomsförloppet framskridit. Hon hade mycket svårt att andas. Modigt av henne att göra programmet.

Min mammas kusin R befann sig i ett tidigt stadium av ALS när han avled. Därigenom slapp han plågas av fortskridande nedbrytning. Sjukdomen är progressiv till sin karaktär. Kan inte stoppas.

Det gjorde ont att läsa Patti Smith i boken Apans år om hur djupt avhållne vännen, skådespelaren och dramatikern, min store favorit Sam Shepard insjuknat i ALS. Hur det begränsade honom, beskar hans rörelsemönster, dämpade hans liv. 

Gitarren måste stå orörd, utan att han spelade på den. Han älskade att rida och hålla på med sina hästar. Inte längre att tänka på.  

Och nu Börje Salming. Jag har sett honom på isen i den rätta dressen. Fenomenal. Jag tänker: hur vältränad man än är så skyddar det inte mot dödsbringande sjukdom. Som med min far och min syster. Närmast frisksportare, tyckte om att motionera och röra på sig. 

Friluftsmänniskor. Men inte stängde det cancern ute. Båda togs efter ett allt värre kroppsligt förfall med sviktande organ. Min far innan han hunnit fylla sjuttio. Salming blev sjuttioett.

Börjes bror Stig coolt flinande, som när det begav sig ende blågule som vågade stå upp mot fulspelande kanadicker, vid frågan från murvel när samma motståndare lovat ge sig på sturske fajtern nästa match, om han inte var rädd: "Dom kan ju inte mer än slå ihjäl mig."

Tuffing. Som brorsan. Bröderna kunde ryka ihop under träning. Grabbar från Lappmarken sätter sig ingen på. Förutom döden. Vinner varje gång. 

Foto: (c) Aftonbladet

Dags gå i ide

Sandviken drar ner på julbelysningen detta år. I SVT framträder kommundirektören, glömt hans namn men efternamnet lät taget, Knorrmyr eller något annat lika jolligt, och surrar om att stan vill vara ”solidarisk”. Med vem, undrar genast utflyttad brukspojke. 

Det vansinniga elprissättningssystemet? Skåningarna? Kraftbolagen?

Knorrmyr nästan darrar på rösten, påtagligt rörd över hur fina och ansvarstagande de är i gamla Viken. Jag har mer än en gång sagt att jag lämnat Sandviken men Sandviken har inte lämnat mig. Men det vete sjutton. Det finns gränser.

Rena natta. Jag höll tummarna för att anrika, farsans och mitt favoritlag, SIF skulle kunna ta sig upp i Superettan genom en bakdörr. När man oförlåtligt schabblade bort direktuppflyttningen. 

Men det förutsatte att konkande Östersunds FK, upp som en sol ned som en pannkaka, inte kunde hosta fram 10 miljoner. 

Men det lyckades man med - i sista stund. Fattar inte hur. Den riket runt ökände, för ekonomisk brottslighet dömde, Kindberg sitter väl bakom lås och bom? Sedeltrycker de själva på hemligt ställe ute på Frösön? 

Jag minns när jag föreläste om medborgarlön däruppe hos jämtarna, kan det ha varit i Krokom? Det var tider, det. Härliga tider. Eller inte.

Nu väntar ännu säsong för SIF i trökiga Norrettan, med alla dödgrävarlag som älskar när matcherna slutar 0-0. Ett par stjärnor, minst, hos rödvästarna är på utgående kontrakt, vill spela högre upp i seriesystemet. Så, goodbye till dem. Och hur ersätta dessa?

Brynäs har en "hållbarhetsdirektör", fråga mig inte varför. Han tillkännager att det obeskrivligt fula grå ställ som Brynäs spelat i ett par matcher ”inte landat bra". Nähä. Vad trodde kisen i sin enfald?

Men snön, däremot, den bara fortsätter att landa. I stora mängder. Tåg ställs in. Bussar kör fast. Lårbenshalsar bryts. 

Och nu har inrättats en gigantisk klimatfond av globaliseringens jetsettar som flög privatplan till Egypten för att frottera sig med varandra, var det hundra plan? Rena Band Aid en gång till. Tok, tok och ännu mera tok. Mina och dina pengar. Vi är inte tillfrågade, förstås.

Och i förmiddags föll de blågula i EM i curling, i Östersund av alla förbaskade ställen, mot klocklandet, som var ur-starka. Det gör mig ur-sinnig. Förlåt.

Dags gå i ide för Elakstrand. Han fixar inte dväljas i samtiden. Vintern blir lång.

Mördarna kommer inte undan

Idag för exakt fyrtiosju år sedan, 20 november 1975, kunde han dödförklaras. Äntligen var diktatorn borta. Till många spanjorers glädje och lättnad. Även människor utanför Spanien. 

Fascisten som oförsonligt förde krig mot stora delar av sitt eget folk. Inbördeskriget var nämligen inte över 1939, fast det i officiella annaler heter så. Inte i praktiken.

Idag kan man på spanska gator observera extremt småväxta, närmast knotiga, människor. Nathan Shachar förklarar det i boken Sin egen värsta fiende (2016) med att de är ättlingar till de spanjorer som plågades av att Franco bestraffade dem med svält och undernäring.

Den paranoide bödeln såg anhängare till den folkvalda republik han på 30-talet lade i blod i vem som helst. Minsta tecken som kunde tolkas som sympati med republiken, ännu mer med de röda som han innerligt hatade, och man riskerade dödas. Angivare häckade överallt.

Behöver vi på ett psykologiskt djupare plan veta vem denne Franco var? Som med Hitler och Stalin. I våra dagar den demoniserade, sjukförklarade Putin. Glöm i så fall, problematiken reducerande, historisk bakgrund och samhälleliga sammanhang.

Hannah Arendt närmade sig den nitiske byråkraten, skrivbordsmördaren, Adolf Eichmann för att försöka förstå hur han kunde utföra sitt förintelseuppdrag. Själv har jag laborerat med tolkande begrepp som brist och kompensation. Risk därmed att man legitimerar ondskan.

Gärningarna talar för sig själva vad beträffar Franco. Illgärningarna. Ständigt upptäcks nya massgravar i Spanien, hysande dem som Franco och hans hejdukar undanröjde. Underjorden tiger inte, som i Pedro Almodovars senaste film Parallella mödrar (2021).

I en mening kommer därför inte de satans mördarna, för att citera Olof Palme, undan. Inte heller Francisco Franco. För som det står i Havamal: "Ett vet jag som aldrig dör: domen över död man."

Fotot på Franco: Wikipedia

Albanien vid historiens slut

Jag minns när min gamle vän och kollega Gunnar berättade om hur han i Svensk-albanska föreningens regi full av förväntan reste till Albanien på 70-talet. 

Resenärerna togs inte, till sin besvikelse och förvåning, emot av vänskapligt sinnade, socialistiska kamrater som glatt välkomnade dem i den internationella solidaritetens namn. Tvärtom.

Bussen de färdades med utsattes för stenkastning. Samtidigt som glåpord uttalades och uppmaningen "go home" ilsket skickades mot de tillresande.

Svenskarna betraktades som lyxturister vilka som helst som nyfiket kom för att glo på det isolerade, fattiga land där "farbror Enver" styrde. Så kallades nämligen han, högsta hönset Hoxha, av sina landsmän. 

Det avslöjar Lea Ypi i sin självbiografiskt baserade roman Fri. En uppväxt vid historiens slut (Albert Bonniers Förlag 2022). Undertiteln är dubbetydig, fångar både levnads- och samhällshistoria. Trådarna går ihop, vi är unika individer men tillika samhällsvarelser.

Inte visste jag, skam att säga, särskilt mycket om det isolerade Albanien i Europas utkant. Men förvånades över bokstavsvänstermänniskor i Sverige som hängivet lyfte fram detta land som ett ideal för ett industriellt välutvecklat land som vårt. Och värt att efterlikna. 

Ville de vrida klockan tillbaka, i likhet med dem som stödde röda khmererna i Kambodja? Marxister förnekande produktivkrafter och teknik? Hyllandes det agrara och premoderna? Jag fattade nada av detta politiskt verklighetsfrämmande svärmeri.

Albanien kämpade för sitt nationella oberoende. Först mot fascisterna med vapen i hand, många av de stridande hjälteförklarades. Frigjorde sig sedan från Sovjet, därefter Kina. Med svårigheter att överleva på egen hand. 

Inte direkt Nordkoreas extremt utsatta belägenhet, men nästan. Samhällsförhållandena mycket svåra för den albanska befolkningen. 

Ypi tecknar konkret och detaljerat vardagen med varubrist och Sigurimis, motsvarigheten till Stasi, vakande öga. Ingen eländesskildring. Jag skulle säga att den är lågmäld och saklig. Så här var det, punkt slut. Hennes respekt och förståelse för medmänniskorna är samtidigt stor.

Majoriteten muslimer men religionsutövandet förbjudet enligt den av den totalitära regimen påbjudna ateismen. 

 
Och så 90-talet med ”chockterapi” och nyliberalism. Massarbetslöshet i den hänsynslösa privatiseringens spår, ”strukturreformernas” ödeläggande tid. Många försökte i sin desperation fly till Italien. I det växande missnöjets spår nära utbryta ett inbördeskrig.

Ypi är anställd som professor vid prestigefyllda London School of Economics. Om jag förstått det rätt så undervisar hon om marxismens teori. Hon träffar vänsterstudenter som hävdar att det som utspelade sig i DDR, Albanien och andra östländer var ingen ”riktig” socialism. 

Den "riktiga" socialismen återstår fortfarande att förverkliga. Jaja. Utopia lever. Dream on.

Ypis tillbakablick är varken sentimental, överslätande eller fördömande. Det gör boken synnerligen läsvärd. Hennes initierade inifrånskildring inger närvarokänsla. Utan att man som vännen Gunnar riskerar stenkastning.

Många chäfer - inga ledare

Det var sannerligen inte en dag för tidigt! Vid evenemanget Tidernas Hockeygala härförleden utsågs Brynäs till Tidernas lag. Närmare bestämt det exceptionellt framgångsrika laget 1966-1972. 

Detta kvarterslag från Gävles gamla arbetarstadsdel - inte för inte, med en blinkning till New York, kallat Brooklyn Tigers - som sopade isen så det stod härliga till med de gamla storlagen. En ny epok i svensk hockey dagades.

Uppnosigt bara förnamnet. Respektlöst. Trendsättande klapp-klapp-hockey. Ingen blåställsvariant, trots hemmahörighet i en disciplinens skorstensrykande fabriksregion, med defensiven i högsätet. Brynäsandan, mer än ett mytologiskt begrepp. Kollektivets styrka.

Undra på att nye storbacken David Sklenicka, denne isens Franz Beckenbauer, i en intervju när han med två säsonger redan nu förlängde sitt kontrakt - Gud hör bön - avslöjade att han älskar klubben.

Till Tidernas coach utnämndes Tommy Sandlin. Också ett självklart val. Ingen hans like - inte på långa vägar. Tyvärr bortgången och på tok alldeles för tidigt, fick inte uppleva och njuta av den hedrande utmärkelsen.

Jag minns en inspirerande föreläsning med Sandlin - med ordet i sin makt - när han tecknade sin utveckling tränare - coach - ledare. Det sistnämnda större och något annat än det föregående. 

Viktigt förstås med hur man i en ledande befattning uppfattar och definierar sig själv och sin roll, det fungerar identitetsskapande och förstärkande.

Associationerna far väg som lössläppta fåglar. Blåses under av en dyster kontakt alldeles nyligen med en före detta kollega - mycket klok sådan - som berättade om den döda organisation han är knuten till. Samma som jag tillhörde, gudskelov är fri från. 

Redan på min tid: för många chäfer, för lite ledarskap. Klyscha men sant: chef och ledare inte samma sak. Medvetet stavar jag det förra med ä. För att understryka fenomenets onödighet, det behövs inga chäfer. I mitt fall allergiframkallande. 

Vet att jag tjatigt nog konstaterat allergin många gånger förut, den är obotlig. Inga mediciner biter på den. Allergin har bekräftats av seriösa ledarskapsforskare, inga sådana där managementjökar.

Ledarskap är relationer och det är sammanhangsbestämt. I en organisation som den min före detta kollega tillhör, vilande på professionella medarbetare, bör och ska ledarskapet vara underlättande, skapa de rätta betingelserna för medarbetarna att göra sitt bästa. 

Ingen handlingsinskränkande kontroll, inget förmynderi. Frihet under ansvar: inte bara en klyscha. 

Brynäs IF är de bästa! Heja, heja Brynäs! 

Foto: Sandlin i MoDo:s bås, (c) Bildbyrån

Blickar från ett skrivbord

Jag sitter aldrig vid mitt skrivbord. Dessutom numera belamrat med diverse prylar, bland dem guldrovan med inskriptionen "För nit och redlighet i rikets tjänst". Trettio år tjänade jag staten. Nitiskt och redligt? Tja. Snarare statligt avlönad organisationsdissident. Men rovan fick jag.

Sittandes denna stund med min Mac i knäet - laptop gu´bevars - i min hårt slitna fåtölj i ena hörnet av rummet. Min ordentligt insuttna skrivfåtölj. Törs inte, vidskeplig som jag är, göra mig kvitt den. Vet inte vad som skulle riskera hända. Så den får tills vidare stanna kvar.

Jag har alltid undvikit skrivbord, förknippar dem med tunga förväntningar att prestera och helst något enastående. Jag förlamas av att slå mig ned vid dylika, går i stå. 

Under min Uppsalatid fann man mig med min mekaniska Facit i ett skrymsle i Carolinas källare, trots att jag tilldelats ett forskarbord. Förpliktigande sådant, bör tilläggas. I det ärevördiga universitetsbibliotek som sett stora elefanter inte dansa, men FORSKA. 

Blickar riktas från två män mot min position i hörnet. Två för mig mycket betydelsefulla personer. Existentiella inspiratörer vad gäller hur leva sitt liv som samhällsvarelse. Nå, Che´s blick förlorar sig snett åt sidan. 

Gert, däremot, möter under lugg och vita ögonbryn min blick. Fotot användes vid minnesceremonin på Konstepidemin i Göteborg den 13 september 2017. Jag befann mig i Durban, förhindrad närvara för att tillsammans med andra minnas legendaren.

Gert Nilson. One of a kind. Den oförtröttlige projektmakaren. Den maniskt kreative. Författaren till egensinniga böcker. Förläggaren på Korpen, ett Göteborgsförlag överskridande gränsen mellan konst och vetenskap. Så viktigt för sökande, odogmatiska samhällsvetare. 

Där fanns den lysande stilisten Johan Asplund, Sveriges främste sociolog. Korpen gav även ut några böcker ur min hand. Medborgarlönsböckerna framförallt, Beuysboken. 

Att hävda att revolutionshjälten Ernesto Che Guevara - i min trebetygsuppsats i sociologi, framlagd vårterminen 1970, om den kubanska revolutionen spelade han vid sidan om Fidel Castro en central roll - varit viktig som inspirationskälla? Det framkallar omedelbart fördömanden. 

Hur kan du ens nämna en sådan som Che Guevara? Blod på sina händer. Hård och oresonlig. Kompromisslös och oförsonlig. Är du revolutionsromantiker? Våldsförespråkare?

Jag brukar svara, det kan låta både platt och patetiskt: - Han gjorde skillnad under sin vandring på jorden, gör DU det? Skillnad för andra. 

Knut Lindelöf begick häromdagen en viktig text där han, åberopande Carl-Göran Ekerwald, betonade samvetets roll. (https://www.lindelof.nu/hur-skriver-vi-och-vem-skriver-vi-for/) Det individuella ansvarstagandet när "världen ser dig" som Göran Palm uppfordrande skrev.

Stämmer till eftertanke. På vilket sätt gör JAG skillnad under min jordavandring? Tar jag mitt ansvar?

Av någon anledning, som jag i hastigheten har svårt att röna ut, har jag en längre tid undvikit fåtöljen och de outgrundliga blickarna. När jag nu återupptar fåtöljsittandet far de genast som pilar emot mig genom rummet.

 

Vad läser jag in i dem? Om ändå blickar kunde tala. Kanske vill jag inte höra.

Da Doo Ron Ron

 

Those were the days, my friend. We thought they'll never end

Jag minns en dokumentär på SVT för några år sedan om Tommy Hansson, frontfigur i Malmöbandet The Namelosers. Med åtminstone en hit på meritlistan: skrammelbuljongen New Orleans. 

Dokumentären berörde, alldenstund tittaren tilläts följa Hansson till försäkringskassan. Han föreslås bli sjukpensionerad. Efter halvhjärtade försök att ta sig in på arbetsmarknaden och transformeras till en vanlig Svensson.

Hansson låter den empatiske handläggaren och oss åskådare förstå att han sitter fast i 60-talet, förmår inget annat än leva i den tidens anda. Han bär svart skinnjacka med nitar (samma som på sextiotalsfotografier?), ger inte direkt ett ungdomligt intryck. En tilltufsad övervintrare. 

Bästa livstiden långt bakom sig. Hansson gick bort 2019, 73 år gammal.

Jag skulle inte påstå att jag fastnat i 60-talet, även om jag känner mer än en som gjort det, men i musiken från då har jag gått ohjälpligt förlorad. Ända sedan tidigt 60-tal med grammofonen upphängd på väggen i mitt lilla pojkrum på Smedsgatan i Sandviken. 

Första skiva singeln Oh! Carol med Neil Sedaka. Slet nästan ut den. Sjöng högt och innerligt med i refrängen: "darling there will never be another". Modern knackade oroligt på.

Den enkla ackordföljden: C-Am-F-G. Den medryckande "bubbelgumsmusiken" som någon av artisterna karakteriserar den i dokumentären, fyra avsnitt, om demonproducenten Phil Spector som jag ser en regnig novembersöndag på SVT Play. (https://www.svtplay.se/spector-mannen-musiken-mordet)

Spector gjorde artister som Crystals, Ronettes, Tina Turner och Righteous Brothers stora. I bakhuvudet hör jag To Know Him Is To Love Him, Be My Baby, Rag Doll, Da Doo Ron Ron, 

You´ve Lost That Loving Feeling och andra. 

De  har klistrats sig fast, outplånligt. Odödliga. Tonsatt mitt liv.

Spector, känd för sin "The Wall of Sound", den massiva "ljudväggen". Lyssna bara på kompisen John Lennons rock'n'roll-LP från 1975 med covers på klassikerna som han producerade (finns på Spotify.) 

I mina öron, och då skall genast inflikas att jag är en stor Lennonfan, blir det för mycket. Du överväldigas och bedövas nästan av "väggen".

Jag visste att musikgeniet Spector var en sammansatt, för att inte säga knepig, figur. I dokumentären anser en självutnämnd expert att den kreative musikskaparen borde åsatts diagnosen bipolär (förr: manodepressiv). 

Jag vänder mig mot detta, är inte mycket för människan förminskande, biokemiskt färgade diagnoser. 

Dokumentärens bild av uppväxten, faderns självmord och moderns trakasserier, ger nycklar till Philips personlighet. Som alltid: sök inte vem individen är enbart inuti densamme, lyft blicken och finn individen i relationerna. Inneslutna i dessa präglas vi, från barndom och framåt.

2003 åtalas Spector för mord efter en dödsskjutning i sitt slottsliknande hem i Alhambra i Los Angeles. Han nekar. Men döms i en andra omgång till livstids fängelse, efter att den första rättegången ogiltigförklarats. 2021 avlider han, född 1939. 

Ett 60-talets popmusikbarn. Inlåst, långt från den glada bubbelgumsmusiken och sina peruker, tystnar Spector för gott. Hans dotter Nicole, kärleksfullt, när hon ombeds kommentera fadern: "To know him is to love him." 

(c) apnews.com

Christa Wolf en skvader?

Skvader: framdel hare, bakdel tjäder (Foto: Wikipedia)

Sture Packalén, professor emeritus i tyska vid Mälardalens universitet (jag hade ingen aning om att där fanns ett universitet, det har gått inflation i företeelsen), har i dagarna kommit ut med en bok om den uppburna DDR-författaren Christa Wolf (1929-2011). 

Jag har för mig att han, den tysklandskunnige, begick en högst läsvärd bok om tysk minneskultur. Undrar, apropå det, hur spanska myndigheter mer konkret närmar sig detta fenomen med att kollektivt minnas, i Spanien har det ju stiftats en lag om att inbördeskriget måste minnas. 

Ett blodigt, nationen söndertrasande, krig många spanjorer helst såg föll i glömska. Men så förekomsten av massgravar. Ständigt upptäcks nya, marken tiger inte. Samma sak i Tyskland, Tredje riket och DDR fortsätter att göra sig påminda på olika sätt, anropar samtiden. 

För många år sedan läste jag Christa Wolfs Vem var Christa T? och blev helt betagen. Om en ung kvinna i DDR, Wolfs alterego?, som söker sig själv, försummar sitt "realsocialistiska samhällsansvar". 

Boken recenserades kritiskt, stort uppslaget, anmärkningsvärt nog före officiell utgivningsdag i partiorganet Neues Deutschland av självaste Walter Ulbricht. Kanske en spökskrivare?

Jag har refererat till den många gånger, gör det även i min kommande bok Infall. Den sätter fingret på vår viktigaste livsuppgift: att söka oss själva. En aldrig upphörande process. 

Jag har inte fördjupat mig i Wolfs författarskap, endast läst någon enstaka bok efter den ovan nämnda. Men reagerade starkt när det plötsligt med dunder och brak avslöjades att Wolf varit IM:are (Informell Medarbetare) åt Stasi. 

Hon slog envetet ifrån sig, eller gjorde en Heiner Müller (innovativ dramatiker och regissör), implicerade att det i så fall, outgrundligt nog, tjänat en god sak. Jag skakade på huvudet åt alla försök till (bort)förklaringar. Hursomhelt, en bland många Inofficiella Medarbetare hos Stasi. 

Till saken hör också att hon offentligt försvarade DDR efter Murens fall, snarare idén om ett demokratiserat, "pånyttfött" DDR efter det totalitära. En illusion odlades. 

Packaléns bok bär titeln Den lojala dissidenten och han vill väl med denna oxymoron fånga Wolfs dubbelhet: både systemlojal och systemkritisk. För mig skär det sig, man kan inte vara både och, antingen eller är vad som gäller. Kanske syftar Packalén till att göra Wolf gåtfull. 

För övrigt är ordet "lojal" ett av de fulaste jag vet. Illojal mot allt och alla skall man vara som författare och intellektuell - om man vill kunna se sig själv i spegeln. Idealet stavas Jan Myrdal. Djupt saknad. 

Med jämna mellanrum läser jag, för att styrka mig, om hans Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell. Men måste tillstå att jag förvånades över att han uttryckte sig positivt om DDR vid  seminariet Den vanartige Jan Myrdal våren 2019 i ABF-huset i Stockholm.

Jag tar mig in på förlaget Carlssons hemsida, Packalén finns inte att köpa som e-bok, på tok för dyr i papper. (https://www.carlssonbokforlag.se/produkt/christa-wolf-den-lojala-dissidenten/)

Varje gång i Berlin passerar jag Christa Wolfs grav. Hon delar kyrkogård med Bertolt Brecht, Anna Seghers, Herbert Marcuse och andra kulturella celebriteter. På hennes vita gravsten brukar det ligga pennor. Den närmast belamras av tillskyndarnas hälsningar. 

Ingen keps av från mig. Däremot för Rudolf Bahro och Bärbel Bohley,  riktiga dissidenter och inga skvadrar. Vilar inte långt från Wolf. Tvingades betala ett högt pris för sin dissidens, till skillnad från den av den östtyska staten prisade Wolf.

Och jag fortsatte att skriva

I uppgången bredvid vår i den gula längan bodde A. Något år äldre. Alla grabbar drömde om och svärmade för den svåråtkomliga skönheten, klart snyggast av tjejerna i kvarteret. 

I Sandviken fanns, gör så fortfarande men uppfräschad, Kyssbron över Kanalen. Ingen av oss svårt suktande grabbar lyckades hamna på densamma i en öm situation med A. Inte vad jag känner till i alla fall. Men osvuret som alltid bäst. Och Kyssbron lär väl tiga som muren. 

Ibland far jag i minnet, det alltmer sviktande, tillbaka till tiden innan barndomens grind definitivt stängdes. Där fanns fadern till en av oss, åkte in, skamligt nog, för någonting. Ryktet gick att familjen hade det knapert under hans fängelsevistelse, knappt något att äta på bordet. 

G småpussades jag med i cykelrummets dunkel och med släckt lyse i förrummet till duschen. Den senare belägen i källaren, gemensam för alla boende, inget eget badrum. Man bokade sig på en lista när man önskade duscha. 

I min familj duschade vi alltid tillsammans om fredagsaftonen, högtidsstund. Knallade ned i samlad tropp med handduken över armen, anförda av den muntert visslande farsan som höll reda på tvålkopp och schampo.

En gång, lillgrabb men företagsam, råkade jag låsa in mig på vår pyttelilla toalett. Efter att ha micklat med nyckeln i låset. Ropade på mamma som greps av panik, skrek rakt ut på hjälp, for runt som en skadeskjuten tossing. 

Grannen på nedre botten, den ståtlige Axel, om vilken det ryktades var oäkta kungason, hans mor tjänat som kökspiga på slottet, hjälpte mig med lugna instruktioner att öppna dörren.

Förmodligen hade mamma erfarenhet av någon släkting som låst in sig och inte kunnat ta sig ut. Hennes ständiga skräck, gällde inte bara inlåsning, vilade alltid på erfarenhetsbaserad grund.

Jag minns många lekkamrater. 1961 flyttade vi, inom gångavstånd, upp på stan och en större lägenhet med ett rum reserverat för mig. För min del till ensamhet, utan mina kamrater som hastigt och lustigt var som bortblåsta. Och aldrig hälsade på. 

Jag började i min ensamhet att skriva. För hand i en blå, linjerad anteckningsbok. Först erotiska berättelser, pubertetens kättja drev på författarskapet. Säkert töntiga som attan. Om än fantasifulla. 

I smyg, för inspiration, införskaffades herrtidningar, Cocktail och andra tämligen oskyldiga publikationer, nere i kiosken vid Centralporten till Verket. Alltid omgärdat med nervositet, tänk om mina föräldrar skulle få veta. Skyndade mig allt jag kunde, huvan på duffeln uppfälld.

Plötsligt minns jag Lars Gustafssons rättframma rekommendation: "Om du vill att ditt barn skall bli kreativt, lås in det i en garderob!" Undvik dagis och andra översocialiserande, individen nedbrytande, inrättningar. 

En, säger en och ingen mer, dag gick jag på dagis. Sedan fick jag nog av påflugna fröknar som hela tiden med korrigerande synpunkter skulle lägga sig i mina förehavanden.

Mitt liv blev ensamvargens, den som inte söker sin flock. Skriver gör jag fortfarande. Men ingen erotik. 

Hej på dig du, "Honecker"!

 

Rask morgonpromenad - "power walk" enligt di modärna - i duggregnet på nyinköpta skor runt holmen där vi bor. På sidan om den stad jag i ett radioprogram beskrev som  "sjunkande". Långt före dagens otrygga Gefle. Med växande "kriminella miljöer", som polisen säger. 

Dödsskjutningar på öppen gata och i bostadskvarter. Senast häromdagen. Och det bara fortsätter. Den nya regeringen mumlar om att det "kommer att ta tid". För vad, undrar vän av lag och ordning. 

Möter en lång man. Noterar detta, även om jag som vanligt har blicken sänkt i marken, försjunken i tankar. Snarare spretande associationer. Från mannen ett knappt hörbart, närmast viskande, "hej". Ett lika dämpat "hej" från mig. Automatiskt, utan att lyfta blicken.

Först när vi passerat varann upptäcker jag, när jag vänder mig om, vem det är. Tidigare prefekt, numera heter det fånigt nog "avdelningschef", vid den högskoleinstitution jag på 90-talet knöts till. En opålitlig typ, vi kallade honom "Honecker", tror jag döpte honom.

En av många olämpliga i formellt arbetsledande - professionella medarbetare behöver ju som alla vet ingen chef - befattning på samma högskola. Och, som bekant, på olämpliga som leker överkucku trycker de som utsätts för dem dit öknamn. Men varför just "Honecker" i detta fall? 

Inte direkt något öknamn måhända, andra överkuckun välsignades med värre, men signalerande negativa betydelser. Färglös och föga karismatisk som originalet. Dikterande, institutionsmöten med knäpptysta deltagare, likvakor. Pratades desto mer bakom hans rygg. 

Ett illegitimt ledarskap, skulle forskarna säga. Helt utan auktoritet, verksamhetsobefrämjande.

Statschefen i DDR, mannen med den pipiga gälla rösten, dväljdes i en fantasibubbla bortom den krassa östtyska verkligheten. Bodde i idylliska Wandlitz utanför Berlin, bland andra pampar under strängt beskydd. Efter arbetarupproret 1953 vågade man inte utmana ödet.

Kördes i flott bil - definitivt ingen hostande Trabant - in till högkvarteret mitt i Berlin på särskilt utvalda vägar, förbi putsade husfasader, som inte direkt avslöjade hur illa ställt det var med DDR. Honecker skulle undanhållas sanningen, den offentliga lögnen underhållas.

Det realsocialistiska undret var i praktiken ett enda stort elände. Redan från första början. Med hjälp av Stasi och hårdhänt repression höll systemet ut. 

Genosse Erichs ansiktsuttryck hösten 1989, DDR fyller fyrtio, festligheter påbjudna, Muren ska snart falla och Gorbatjov upplyser honom om att den som kommer för sent straffar historien, vittnar om att han tas på sängen av det historiskt avgörande som sker. 

Liksom Ceausescu i Rumänien. En annan skön juvel, avrättades brutalt tillsammans med sin maka.

I jämförelse med dessa förtryckare var förstås "vår" Honecker en löjeväckande papperstiger. Och inte tänker jag avslöja för honom vad vi kallade honom, om vi sammanstöter igen. Jag hoppas att vi inte gör det, dåliga minnen väcks till liv. 

Mitt kroppsspråk torde för övrigt kommunicera kallt förakt. Och inget annat. 

PS. Boken, se omslaget ovan, skriven av Honeckers betjänt, servitör och livvakt, lika trist som den porträtterade.

Allhelgonadag

Gråaste novemberdag, grått och bara grått utanför fönstret. Lust stanna kvar i sängen, plocka fram iPaden, fly med hjälp av Doc Martin, Outnumbered eller något annat upplyftande. Nu går vi in i den värsta tiden på året. I bakhuvudet Stig Dagermans förebådande dikt.

Hur snart står popplarna höga och nakna med svärta i strecken. Att dö är helt enkelt att snöga som löv i den muntra bäcken. Igår passerade jag Dagermans grav i Älvkarleby. 1954 förmådde han inte mer, gick ned i garaget och avslutade djupt olycklig sitt liv.

Jag färdades från Norduppland. Österlövsta kyrka, där mina farföräldrar ligger begravda på Sveriges vackrast belägna kyrkogård. Farmor gick bort knappt femtio år gammal efter tio barnsängar. Farfar dog samma vecka som jag föddes. 

Det påstås att han var lång och reslig, från honom ärvde jag nog detta. Farsan kort i rocken. Genetiskt hoppades det över en generation. 

Jag blir tankfullt stående vid gravstenen efter att ha placerat ut ett ljus, de två som vilar under den vet jag nästan alls inget om. Jag är halv upplänning, längtar efter att få veta mer om mina uppländska rötter.

Pappa sökte sig till Verket, utsattes för vidriga initieringsritualer. Upplänningar stod inte högt i kurs hos det trångsynta metallarbetarkollektivet i Sandviken. Kanske betraktade dem som fackligt medvetslösa bonnlurkar som behövde tuktas. 

Men pappa höll ut, träffade mamma på den matservering som hennes mormor drev för ungkarlar och så sa det klick. Eller vad det nu gjorde. Hoppas det var så. Genuin förälskelse och inget annat. Så småningom kom storken med sladdbarnet, undertecknad.

När jag reser genom Norduppland, sveper med blicken över landskapet, tänker jag: här växte pappa upp. Här sprang han som liten grabb. Vem var han? Jag försökte få tag i och skapa mig en bild av honom när jag skrev Inte ska väl Humphrey Bogart gråta. 

Projektet landade i lösryckta skärvor. Gåtan förblir olöst. Father you left me, I never left you. John Lennon i den såriga Mother.

Pappa är borta. Liksom alla andra som föregick mig. Norduppland är tomt, inga andetag i det undanglidande landskapet. Rötterna gömmer sig långt under marken, oåtkomliga. Den bleknande gravstenen blir djupt symbolisk. Snart är bokstävlarna utplånade av väder och vind.

Tro inte att du är någon!

”The imposter syndrome" på engelska. Och som jag förstår fenomenet: inom dig känner du dig som en bedragare som försöker att imponera på omvärlden, utan att egentligen ha något substantiellt att erbjuda samma omvärld. 

Utåt sett framgångsrik och avundsvärd, inombords tvivlar du och känner dig mest som en förklädd bluff. Som närsomhelst löper risk att avslöjas som den du verkligen är och stå där avklädd.

Jag kommer osökt att tänka på syndromet när jag läser Tommy Berggrens självbiografi Tommy (2017). Omedelbart noteras att den enkla arbetarpojken från Majorna i Göteborg länge stavade sitt förnamn "Thommy", lät ju gu´bevars flottare än "Tommy".  

Berggren har gjort succé som få andra manliga skådespelare, både på filmduken och teaterscenen. Något han är oerhört medveten om, inte sticker under stol med. Inte heller om sina erövringar bland allsköns kvinnor. Förvisso jäkligt många, "häradsbetäckare" sa man förr. 

Bland dem överklassflickan Pia Degermark som han spelade mot i Elvira Madigan (1967). En i raden av tjusiga kvinnor. Bland de lägrade också prostituerade i Brasilien under inspelningen av Palmblad och rosor (1976). Det har han avslöjat och förstås fått sina skopor varma för.

Kanske är jag bara avundsjuk, kanske jämför jag och betänker mitt eget till synes futtiga liv, allt jag borde vågat göra men fegade ur, som man säger. 

Men bortsett från en igenkännandets läsart tröttande och tjatigt i längden med denna självförhärligande monografi. Berggren är en skrytpåse, kunde en elakt lagd person utbrista. Och tillfoga att skrytpåsens skrivstil är omogen, tonårsaktig. Många svordomar.

Jag tror inte det är en tillfällighet att "the imposter syndrome" infinner sig på min radarskärm. Önskar samtidigt att den skrytsamme mer gått in på de roller han iklätt sig, berättat om dem. Mindre ägnat sig åt name-dropping, alla storheter han umgåtts med och som beundrat honom. 

Bo Widerberg (läs gärna Mårten Blomkvists Höggradigt jävla egocentrisk, 2011) och Berggren hade ett intensivt, platoniskt kärleksförhållande, bråkade som sjutton under filminspelningarna. En gång flydde Widerberg hals över huvud när Berggren jagade honom för att klå upp honom. 

Den förstnämnde satte utifrån sin egen proletära Malmöbakgrund tummen på klassperspektivet i sina filmer. Framförallt i mästerverket Kvarteret Korpen (1963).

Arbetargrabbar, som Tommy och Bosse, söker på olika sätt att vinna en erkänd plats i världen. I det borgerliga samhälle de samtidigt djupt föraktar. Hämndlystnad och kompensationsbehov utgör omedvetna drivkrafter. Man skall "minsann visa dom jävlarna".

De begåvade blir författare och regissörer, samtidigt förförare av borgarklasskvinnor. Skaffar sig en bekräftelse. Vinner hela världen men i själen fortsätter det att gnaga och gnaga. 

Det är som om Berggren inför sig själv och sin spegelbild måste bevisa att han, trots allt, lyckades. Men varför? Herregud, hans CV talar ju sitt tydliga språk. Alla roller, recensioner, priser och utmärkelser. Men, men.

 

Åttiofem år fyllda behöver den åldrade stjärnan ändå bevisa något. Sida upp och sida ner. 

Inom honom viskar den inre rösten: "Tro inte att du är något!" Som den livet igenom viskat till grabben från Bruket i Sandviken.  

Jag känner igen mig, identifikation och projektion inträder automatiskt under läsningen. Framförallt i samband med offentliga framträdanden har "impostern" slagit till. Lika nervöst varje gång: "Vad har jag av alla människor att säga?" 

Lättast när jag var "gratis" eller nästintill, inga dyrköpta förväntningar att leva upp till. (Skriver mer om det i den kommande boken Infall.) Men alla dylika grodde ju primärt inom mig, inte hos publiken. 

Klart den eldfängde Widerberg och lika temperamentsfulle Berggren älskade varandra så det slog gnistor om det, innerst inne samma självförminskandets andas arbetarbarn! Om än exceptionellt begåvade och uppburna. 

Bild: blog.nasm.org