Rask morgonpromenad - "power walk" enligt di modärna - i duggregnet på nyinköpta skor runt holmen där vi bor. På sidan om den stad jag i ett radioprogram beskrev som "sjunkande". Långt före dagens otrygga Gefle. Med växande "kriminella miljöer", som polisen säger.
Dödsskjutningar på öppen gata och i bostadskvarter. Senast häromdagen. Och det bara fortsätter. Den nya regeringen mumlar om att det "kommer att ta tid". För vad, undrar vän av lag och ordning.
Möter en lång man. Noterar detta, även om jag som vanligt har blicken sänkt i marken, försjunken i tankar. Snarare spretande associationer. Från mannen ett knappt hörbart, närmast viskande, "hej". Ett lika dämpat "hej" från mig. Automatiskt, utan att lyfta blicken.
Först när vi passerat varann upptäcker jag, när jag vänder mig om, vem det är. Tidigare prefekt, numera heter det fånigt nog "avdelningschef", vid den högskoleinstitution jag på 90-talet knöts till. En opålitlig typ, vi kallade honom "Honecker", tror jag döpte honom.
En av många olämpliga i formellt arbetsledande - professionella medarbetare behöver ju som alla vet ingen chef - befattning på samma högskola. Och, som bekant, på olämpliga som leker överkucku trycker de som utsätts för dem dit öknamn. Men varför just "Honecker" i detta fall?
Inte direkt något öknamn måhända, andra överkuckun välsignades med värre, men signalerande negativa betydelser. Färglös och föga karismatisk som originalet. Dikterande, institutionsmöten med knäpptysta deltagare, likvakor. Pratades desto mer bakom hans rygg.
Ett illegitimt ledarskap, skulle forskarna säga. Helt utan auktoritet, verksamhetsobefrämjande.
Statschefen i DDR, mannen med den pipiga gälla rösten, dväljdes i en fantasibubbla bortom den krassa östtyska verkligheten. Bodde i idylliska Wandlitz utanför Berlin, bland andra pampar under strängt beskydd. Efter arbetarupproret 1953 vågade man inte utmana ödet.
Kördes i flott bil - definitivt ingen hostande Trabant - in till högkvarteret mitt i Berlin på särskilt utvalda vägar, förbi putsade husfasader, som inte direkt avslöjade hur illa ställt det var med DDR. Honecker skulle undanhållas sanningen, den offentliga lögnen underhållas.
Det realsocialistiska undret var i praktiken ett enda stort elände. Redan från första början. Med hjälp av Stasi och hårdhänt repression höll systemet ut.
Genosse Erichs ansiktsuttryck hösten 1989, DDR fyller fyrtio, festligheter påbjudna, Muren ska snart falla och Gorbatjov upplyser honom om att den som kommer för sent straffar historien, vittnar om att han tas på sängen av det historiskt avgörande som sker.
Liksom Ceausescu i Rumänien. En annan skön juvel, avrättades brutalt tillsammans med sin maka.
I jämförelse med dessa förtryckare var förstås "vår" Honecker en löjeväckande papperstiger. Och inte tänker jag avslöja för honom vad vi kallade honom, om vi sammanstöter igen. Jag hoppas att vi inte gör det, dåliga minnen väcks till liv.
Mitt kroppsspråk torde för övrigt kommunicera kallt förakt. Och inget annat.
PS. Boken, se omslaget ovan, skriven av Honeckers betjänt, servitör och livvakt, lika trist som den porträtterade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar