Christa Wolf en skvader?

Skvader: framdel hare, bakdel tjäder (Foto: Wikipedia)

Sture Packalén, professor emeritus i tyska vid Mälardalens universitet (jag hade ingen aning om att där fanns ett universitet, det har gått inflation i företeelsen), har i dagarna kommit ut med en bok om den uppburna DDR-författaren Christa Wolf (1929-2011). 

Jag har för mig att han, den tysklandskunnige, begick en högst läsvärd bok om tysk minneskultur. Undrar, apropå det, hur spanska myndigheter mer konkret närmar sig detta fenomen med att kollektivt minnas, i Spanien har det ju stiftats en lag om att inbördeskriget måste minnas. 

Ett blodigt, nationen söndertrasande, krig många spanjorer helst såg föll i glömska. Men så förekomsten av massgravar. Ständigt upptäcks nya, marken tiger inte. Samma sak i Tyskland, Tredje riket och DDR fortsätter att göra sig påminda på olika sätt, anropar samtiden. 

För många år sedan läste jag Christa Wolfs Vem var Christa T? och blev helt betagen. Om en ung kvinna i DDR, Wolfs alterego?, som söker sig själv, försummar sitt "realsocialistiska samhällsansvar". 

Boken recenserades kritiskt, stort uppslaget, anmärkningsvärt nog före officiell utgivningsdag i partiorganet Neues Deutschland av självaste Walter Ulbricht. Kanske en spökskrivare?

Jag har refererat till den många gånger, gör det även i min kommande bok Infall. Den sätter fingret på vår viktigaste livsuppgift: att söka oss själva. En aldrig upphörande process. 

Jag har inte fördjupat mig i Wolfs författarskap, endast läst någon enstaka bok efter den ovan nämnda. Men reagerade starkt när det plötsligt med dunder och brak avslöjades att Wolf varit IM:are (Informell Medarbetare) åt Stasi. 

Hon slog envetet ifrån sig, eller gjorde en Heiner Müller (innovativ dramatiker och regissör), implicerade att det i så fall, outgrundligt nog, tjänat en god sak. Jag skakade på huvudet åt alla försök till (bort)förklaringar. Hursomhelt, en bland många Inofficiella Medarbetare hos Stasi. 

Till saken hör också att hon offentligt försvarade DDR efter Murens fall, snarare idén om ett demokratiserat, "pånyttfött" DDR efter det totalitära. En illusion odlades. 

Packaléns bok bär titeln Den lojala dissidenten och han vill väl med denna oxymoron fånga Wolfs dubbelhet: både systemlojal och systemkritisk. För mig skär det sig, man kan inte vara både och, antingen eller är vad som gäller. Kanske syftar Packalén till att göra Wolf gåtfull. 

För övrigt är ordet "lojal" ett av de fulaste jag vet. Illojal mot allt och alla skall man vara som författare och intellektuell - om man vill kunna se sig själv i spegeln. Idealet stavas Jan Myrdal. Djupt saknad. 

Med jämna mellanrum läser jag, för att styrka mig, om hans Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell. Men måste tillstå att jag förvånades över att han uttryckte sig positivt om DDR vid  seminariet Den vanartige Jan Myrdal våren 2019 i ABF-huset i Stockholm.

Jag tar mig in på förlaget Carlssons hemsida, Packalén finns inte att köpa som e-bok, på tok för dyr i papper. (https://www.carlssonbokforlag.se/produkt/christa-wolf-den-lojala-dissidenten/)

Varje gång i Berlin passerar jag Christa Wolfs grav. Hon delar kyrkogård med Bertolt Brecht, Anna Seghers, Herbert Marcuse och andra kulturella celebriteter. På hennes vita gravsten brukar det ligga pennor. Den närmast belamras av tillskyndarnas hälsningar. 

Ingen keps av från mig. Däremot för Rudolf Bahro och Bärbel Bohley,  riktiga dissidenter och inga skvadrar. Vilar inte långt från Wolf. Tvingades betala ett högt pris för sin dissidens, till skillnad från den av den östtyska staten prisade Wolf.