Tro inte att du är någon!

”The imposter syndrome" på engelska. Och som jag förstår fenomenet: inom dig känner du dig som en bedragare som försöker att imponera på omvärlden, utan att egentligen ha något substantiellt att erbjuda samma omvärld. 

Utåt sett framgångsrik och avundsvärd, inombords tvivlar du och känner dig mest som en förklädd bluff. Som närsomhelst löper risk att avslöjas som den du verkligen är och stå där avklädd.

Jag kommer osökt att tänka på syndromet när jag läser Tommy Berggrens självbiografi Tommy (2017). Omedelbart noteras att den enkla arbetarpojken från Majorna i Göteborg länge stavade sitt förnamn "Thommy", lät ju gu´bevars flottare än "Tommy".  

Berggren har gjort succé som få andra manliga skådespelare, både på filmduken och teaterscenen. Något han är oerhört medveten om, inte sticker under stol med. Inte heller om sina erövringar bland allsköns kvinnor. Förvisso jäkligt många, "häradsbetäckare" sa man förr. 

Bland dem överklassflickan Pia Degermark som han spelade mot i Elvira Madigan (1967). En i raden av tjusiga kvinnor. Bland de lägrade också prostituerade i Brasilien under inspelningen av Palmblad och rosor (1976). Det har han avslöjat och förstås fått sina skopor varma för.

Kanske är jag bara avundsjuk, kanske jämför jag och betänker mitt eget till synes futtiga liv, allt jag borde vågat göra men fegade ur, som man säger. 

Men bortsett från en igenkännandets läsart tröttande och tjatigt i längden med denna självförhärligande monografi. Berggren är en skrytpåse, kunde en elakt lagd person utbrista. Och tillfoga att skrytpåsens skrivstil är omogen, tonårsaktig. Många svordomar.

Jag tror inte det är en tillfällighet att "the imposter syndrome" infinner sig på min radarskärm. Önskar samtidigt att den skrytsamme mer gått in på de roller han iklätt sig, berättat om dem. Mindre ägnat sig åt name-dropping, alla storheter han umgåtts med och som beundrat honom. 

Bo Widerberg (läs gärna Mårten Blomkvists Höggradigt jävla egocentrisk, 2011) och Berggren hade ett intensivt, platoniskt kärleksförhållande, bråkade som sjutton under filminspelningarna. En gång flydde Widerberg hals över huvud när Berggren jagade honom för att klå upp honom. 

Den förstnämnde satte utifrån sin egen proletära Malmöbakgrund tummen på klassperspektivet i sina filmer. Framförallt i mästerverket Kvarteret Korpen (1963).

Arbetargrabbar, som Tommy och Bosse, söker på olika sätt att vinna en erkänd plats i världen. I det borgerliga samhälle de samtidigt djupt föraktar. Hämndlystnad och kompensationsbehov utgör omedvetna drivkrafter. Man skall "minsann visa dom jävlarna".

De begåvade blir författare och regissörer, samtidigt förförare av borgarklasskvinnor. Skaffar sig en bekräftelse. Vinner hela världen men i själen fortsätter det att gnaga och gnaga. 

Det är som om Berggren inför sig själv och sin spegelbild måste bevisa att han, trots allt, lyckades. Men varför? Herregud, hans CV talar ju sitt tydliga språk. Alla roller, recensioner, priser och utmärkelser. Men, men.

 

Åttiofem år fyllda behöver den åldrade stjärnan ändå bevisa något. Sida upp och sida ner. 

Inom honom viskar den inre rösten: "Tro inte att du är något!" Som den livet igenom viskat till grabben från Bruket i Sandviken.  

Jag känner igen mig, identifikation och projektion inträder automatiskt under läsningen. Framförallt i samband med offentliga framträdanden har "impostern" slagit till. Lika nervöst varje gång: "Vad har jag av alla människor att säga?" 

Lättast när jag var "gratis" eller nästintill, inga dyrköpta förväntningar att leva upp till. (Skriver mer om det i den kommande boken Infall.) Men alla dylika grodde ju primärt inom mig, inte hos publiken. 

Klart den eldfängde Widerberg och lika temperamentsfulle Berggren älskade varandra så det slog gnistor om det, innerst inne samma självförminskandets andas arbetarbarn! Om än exceptionellt begåvade och uppburna. 

Bild: blog.nasm.org