Jag minns när min gamle vän och kollega Gunnar berättade om hur han i Svensk-albanska föreningens regi full av förväntan reste till Albanien på 70-talet.
Resenärerna togs inte, till sin besvikelse och förvåning, emot av vänskapligt sinnade, socialistiska kamrater som glatt välkomnade dem i den internationella solidaritetens namn. Tvärtom.
Bussen de färdades med utsattes för stenkastning. Samtidigt som glåpord uttalades och uppmaningen "go home" ilsket skickades mot de tillresande.
Svenskarna betraktades som lyxturister vilka som helst som nyfiket kom för att glo på det isolerade, fattiga land där "farbror Enver" styrde. Så kallades nämligen han, högsta hönset Hoxha, av sina landsmän.
Det avslöjar Lea Ypi i sin självbiografiskt baserade roman Fri. En uppväxt vid historiens slut (Albert Bonniers Förlag 2022). Undertiteln är dubbetydig, fångar både levnads- och samhällshistoria. Trådarna går ihop, vi är unika individer men tillika samhällsvarelser.
Inte visste jag, skam att säga, särskilt mycket om det isolerade Albanien i Europas utkant. Men förvånades över bokstavsvänstermänniskor i Sverige som hängivet lyfte fram detta land som ett ideal för ett industriellt välutvecklat land som vårt. Och värt att efterlikna.
Ville de vrida klockan tillbaka, i likhet med dem som stödde röda khmererna i Kambodja? Marxister förnekande produktivkrafter och teknik? Hyllandes det agrara och premoderna? Jag fattade nada av detta politiskt verklighetsfrämmande svärmeri.
Albanien kämpade för sitt nationella oberoende. Först mot fascisterna med vapen i hand, många av de stridande hjälteförklarades. Frigjorde sig sedan från Sovjet, därefter Kina. Med svårigheter att överleva på egen hand.
Inte direkt Nordkoreas extremt utsatta belägenhet, men nästan. Samhällsförhållandena mycket svåra för den albanska befolkningen.
Ypi tecknar konkret och detaljerat vardagen med varubrist och Sigurimis, motsvarigheten till Stasi, vakande öga. Ingen eländesskildring. Jag skulle säga att den är lågmäld och saklig. Så här var det, punkt slut. Hennes respekt och förståelse för medmänniskorna är samtidigt stor.
Majoriteten muslimer men religionsutövandet förbjudet enligt den av den totalitära regimen påbjudna ateismen.
Och så 90-talet med ”chockterapi” och nyliberalism. Massarbetslöshet i den hänsynslösa privatiseringens spår, ”strukturreformernas” ödeläggande tid. Många försökte i sin desperation fly till Italien. I det växande missnöjets spår nära utbryta ett inbördeskrig.
Ypi är anställd som professor vid prestigefyllda London School of Economics. Om jag förstått det rätt så undervisar hon om marxismens teori. Hon träffar vänsterstudenter som hävdar att det som utspelade sig i DDR, Albanien och andra östländer var ingen ”riktig” socialism.
Den "riktiga" socialismen återstår fortfarande att förverkliga. Jaja. Utopia lever. Dream on.
Ypis tillbakablick är varken sentimental, överslätande eller fördömande. Det gör boken synnerligen läsvärd. Hennes initierade inifrånskildring inger närvarokänsla. Utan att man som vännen Gunnar riskerar stenkastning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar