Och jag fortsatte att skriva

I uppgången bredvid vår i den gula längan bodde A. Något år äldre. Alla grabbar drömde om och svärmade för den svåråtkomliga skönheten, klart snyggast av tjejerna i kvarteret. 

I Sandviken fanns, gör så fortfarande men uppfräschad, Kyssbron över Kanalen. Ingen av oss svårt suktande grabbar lyckades hamna på densamma i en öm situation med A. Inte vad jag känner till i alla fall. Men osvuret som alltid bäst. Och Kyssbron lär väl tiga som muren. 

Ibland far jag i minnet, det alltmer sviktande, tillbaka till tiden innan barndomens grind definitivt stängdes. Där fanns fadern till en av oss, åkte in, skamligt nog, för någonting. Ryktet gick att familjen hade det knapert under hans fängelsevistelse, knappt något att äta på bordet. 

G småpussades jag med i cykelrummets dunkel och med släckt lyse i förrummet till duschen. Den senare belägen i källaren, gemensam för alla boende, inget eget badrum. Man bokade sig på en lista när man önskade duscha. 

I min familj duschade vi alltid tillsammans om fredagsaftonen, högtidsstund. Knallade ned i samlad tropp med handduken över armen, anförda av den muntert visslande farsan som höll reda på tvålkopp och schampo.

En gång, lillgrabb men företagsam, råkade jag låsa in mig på vår pyttelilla toalett. Efter att ha micklat med nyckeln i låset. Ropade på mamma som greps av panik, skrek rakt ut på hjälp, for runt som en skadeskjuten tossing. 

Grannen på nedre botten, den ståtlige Axel, om vilken det ryktades var oäkta kungason, hans mor tjänat som kökspiga på slottet, hjälpte mig med lugna instruktioner att öppna dörren.

Förmodligen hade mamma erfarenhet av någon släkting som låst in sig och inte kunnat ta sig ut. Hennes ständiga skräck, gällde inte bara inlåsning, vilade alltid på erfarenhetsbaserad grund.

Jag minns många lekkamrater. 1961 flyttade vi, inom gångavstånd, upp på stan och en större lägenhet med ett rum reserverat för mig. För min del till ensamhet, utan mina kamrater som hastigt och lustigt var som bortblåsta. Och aldrig hälsade på. 

Jag började i min ensamhet att skriva. För hand i en blå, linjerad anteckningsbok. Först erotiska berättelser, pubertetens kättja drev på författarskapet. Säkert töntiga som attan. Om än fantasifulla. 

I smyg, för inspiration, införskaffades herrtidningar, Cocktail och andra tämligen oskyldiga publikationer, nere i kiosken vid Centralporten till Verket. Alltid omgärdat med nervositet, tänk om mina föräldrar skulle få veta. Skyndade mig allt jag kunde, huvan på duffeln uppfälld.

Plötsligt minns jag Lars Gustafssons rättframma rekommendation: "Om du vill att ditt barn skall bli kreativt, lås in det i en garderob!" Undvik dagis och andra översocialiserande, individen nedbrytande, inrättningar. 

En, säger en och ingen mer, dag gick jag på dagis. Sedan fick jag nog av påflugna fröknar som hela tiden med korrigerande synpunkter skulle lägga sig i mina förehavanden.

Mitt liv blev ensamvargens, den som inte söker sin flock. Skriver gör jag fortfarande. Men ingen erotik.