Da Doo Ron Ron

 

Those were the days, my friend. We thought they'll never end

Jag minns en dokumentär på SVT för några år sedan om Tommy Hansson, frontfigur i Malmöbandet The Namelosers. Med åtminstone en hit på meritlistan: skrammelbuljongen New Orleans. 

Dokumentären berörde, alldenstund tittaren tilläts följa Hansson till försäkringskassan. Han föreslås bli sjukpensionerad. Efter halvhjärtade försök att ta sig in på arbetsmarknaden och transformeras till en vanlig Svensson.

Hansson låter den empatiske handläggaren och oss åskådare förstå att han sitter fast i 60-talet, förmår inget annat än leva i den tidens anda. Han bär svart skinnjacka med nitar (samma som på sextiotalsfotografier?), ger inte direkt ett ungdomligt intryck. En tilltufsad övervintrare. 

Bästa livstiden långt bakom sig. Hansson gick bort 2019, 73 år gammal.

Jag skulle inte påstå att jag fastnat i 60-talet, även om jag känner mer än en som gjort det, men i musiken från då har jag gått ohjälpligt förlorad. Ända sedan tidigt 60-tal med grammofonen upphängd på väggen i mitt lilla pojkrum på Smedsgatan i Sandviken. 

Första skiva singeln Oh! Carol med Neil Sedaka. Slet nästan ut den. Sjöng högt och innerligt med i refrängen: "darling there will never be another". Modern knackade oroligt på.

Den enkla ackordföljden: C-Am-F-G. Den medryckande "bubbelgumsmusiken" som någon av artisterna karakteriserar den i dokumentären, fyra avsnitt, om demonproducenten Phil Spector som jag ser en regnig novembersöndag på SVT Play. (https://www.svtplay.se/spector-mannen-musiken-mordet)

Spector gjorde artister som Crystals, Ronettes, Tina Turner och Righteous Brothers stora. I bakhuvudet hör jag To Know Him Is To Love Him, Be My Baby, Rag Doll, Da Doo Ron Ron, 

You´ve Lost That Loving Feeling och andra. 

De  har klistrats sig fast, outplånligt. Odödliga. Tonsatt mitt liv.

Spector, känd för sin "The Wall of Sound", den massiva "ljudväggen". Lyssna bara på kompisen John Lennons rock'n'roll-LP från 1975 med covers på klassikerna som han producerade (finns på Spotify.) 

I mina öron, och då skall genast inflikas att jag är en stor Lennonfan, blir det för mycket. Du överväldigas och bedövas nästan av "väggen".

Jag visste att musikgeniet Spector var en sammansatt, för att inte säga knepig, figur. I dokumentären anser en självutnämnd expert att den kreative musikskaparen borde åsatts diagnosen bipolär (förr: manodepressiv). 

Jag vänder mig mot detta, är inte mycket för människan förminskande, biokemiskt färgade diagnoser. 

Dokumentärens bild av uppväxten, faderns självmord och moderns trakasserier, ger nycklar till Philips personlighet. Som alltid: sök inte vem individen är enbart inuti densamme, lyft blicken och finn individen i relationerna. Inneslutna i dessa präglas vi, från barndom och framåt.

2003 åtalas Spector för mord efter en dödsskjutning i sitt slottsliknande hem i Alhambra i Los Angeles. Han nekar. Men döms i en andra omgång till livstids fängelse, efter att den första rättegången ogiltigförklarats. 2021 avlider han, född 1939. 

Ett 60-talets popmusikbarn. Inlåst, långt från den glada bubbelgumsmusiken och sina peruker, tystnar Spector för gott. Hans dotter Nicole, kärleksfullt, när hon ombeds kommentera fadern: "To know him is to love him." 

(c) apnews.com